Foto: Nadja Hallström

Du tar risker med passion

Text av Sonja Schwarzenberger

I tystnaden mellan orden finns det ­utrymme för den farligaste kärleken. Sonja ­Schwarzenberger undrar varför ­Annette Kullenberg tycker att ­frågor om sex kan göra ­själen banal.

Det går inte så bra att producera om man är uppfylld av passion. Det finns inte en arbetsgivare som skulle gilla det.Jag har pratat med Annette Kullenberg i tre timmar om sex. Utan att få reda på hur, varför och om Annette Kullenberg över huvud taget har haft sex. Jag klandrar inte mig själv, för det är en människa med mycket integritet, och jag klandrar inte henne, för det är ett ämne man inte kan kräva att någon ska statuera exempel med. En sak är jag övertygad om. Att Annette Kullenberg är en människa som har älskat på liv och död.

– Jag tycker inte om ordet sexualitet, det låter så kallt och kliniskt. För mig är det omöjligt att separera sexualitet från kärlek. Det berör mig på liv och död, men alla människor blir ju inte kära på det viset.

Hon dyker upp i en kreation som inte gör någon besviken. En orange vinterkappa som tar upp färgen från slingorna i håret. Rosa läppstift och lila ögonskugga.

Tillhör du dem som tar risken att bli förälskade på det där oförsäkrade sättet?
– Ja. Jag är en väldigt riskbenägen människa, man måste våga det, annars blir livet som en autobahn. Enformigt och innehållslöst. Och så har inte mitt liv varit, men det har ett högt pris.

Vad har det kostat?
– För mycket, men så tänker jag att vad spelar det för roll egentligen, vad det kostade? Det gav ju så mycket. Det är ju inte aktiemarknaden vi talar om nu.

– Jag anklagar inte dem som inte vill ge sig in i det här, den riktiga kärleken. Alla har inte den läggningen och det kan kännas för farligt. Då är det lättare att ägna sig åt konsumtion. Av saker, av människor. De blir ytliga och mer inriktade på materiella saker för att skydda sig, och kanske handlar det om vad Västvärlden kräver – nämligen produktion. Det går inte så bra att producera om man är uppfylld av passion. Det finns inte en arbetsgivare som skulle gilla det.

Ögonen kisar när hon skrattar. Under vårt samtal slår det mig att det är lite som att försöka prata med Jesus. Jag frågar, hon svarar med en motfråga. Vi resonerar, och hon har inga förbehåll mot att upplysa mig om att jag läser för lite, eller att frågan känns banal. Det sårar mig inte, men väcker en stilla undran om hur jag ska få henne att berätta om sig själv.

Hur gör man för att nå fram till varandra och tränga igenom den där ytligheten du talar om?
– Man sätter sig ner och tar en kopp kaffe och pratar allvar, det är inte svårare än så. Det handlar om möten mellan människor, att man tar sig tid. Allt kan inte vara: ”Hej hur mår du, vi ses på tisdag, hejdå!” Människor kan inte leva så. Men de försöker, och då uppstår ett stressamhälle som tar bort vår tid och kraft att ge av oss själva. Det blir en konflikt mellan kravet på den överpresterande männi­skan och hennes egna fundamentala längtan efter mötet med andra. Utan det kan vi inte överleva.

Vad söker du i ett romantiskt möte?
– Det vet jag inte, det är härligt med någon som har humor. Men det där är en veckotidningsfråga, det finns en slags inre process som jag själv inte känner till, som man bara anar sig till, men som man inte kan verbalisera. Det går inte att sätta ord på allting, människan är för komplicerad. Jag kritiserar dig inte, men det är viktigt att acceptera att de flesta frågor man ställer sig själv inte har några svar.

– Man kanske ska avstå från att fråga så mycket, utan försöka att uthärda och leva med det, att det finns någonting som man inte kommer åt. Risken är annars att hela tillvaron blir banaliserad. Det finns inga genvägar till människans själ. Inga trick eller knep.


I stället för
att berätta ­vidare om vare sig sin egen själ eller sitt sexuella och romantiska utforskande, frågar hon om jag någonsin har älskat uppriktigt. När jag berättar om en relation som tog slut för en tid sedan ser jag att hennes ögon har fyllts av tårar.

– Då vet du hur ont det gör. Det är inte alla som kan älska så. Folk förstår inte vad man går igenom, vad man menar, men du är en av dem som kan älska. Det finns säkert fler som skulle kunna det om de inte var så rädda. De ger sig inte in i kärlek på allvar eftersom de intuitivt känner att smärtan när relationen är över blir så stark att de inte kan uthärda. Så har jag känt. Det är därför jag börjar gråta när jag tänker på dig. Jag känner att jag vill trösta dig.

Jag sitter här och glider in i något varmt. Jag gör det med delade känslor. Det är nästan omöjligt att skriva ärligt om en människa utan distans. Berättelsen blir en annan när orden vägs och väljs bort på grund av lojalitet. Men det är uppenbart att jag nu vill trösta och lyssna, trots att hon säger att det är jag som borde tröstas.

Tanken var att vi skulle sätta ord på mötet mellan människor. I stället sitter vi här och upplever det. En impuls får mig att vilja värma hennes hand som skakar i kylan när hon tänder sin cigarett, men jag låter bli och frågar om hon ser annorlunda på kärleken nu än när hon var yngre.

– Jag kan ju verbalisera det här på ett annat sätt, men passionen betyder samma sak för mig fortfarande.

Längtar du efter det idag, passionen?
– Det är ett så abstrakt ord för mig, det är svårt att definiera vad man menar med att längta. Det finns ju vissa drag hos oss som inte förändras. Och så känner jag också med förmågan att känna kärlek.

– När man ska beskriva passion så behövs det bara en antydan, så förstår man. Det är så passionen börjar också, med ett ögonkast eller en lätt beröring. Många författare gör felet att de tror att de ska skriva detaljerat när de ska skildra kärleken. De radar detaljer ungefär som i en skoluppsats, men så går det inte till. Litteratur är ju intuitiv, läsaren uppfattar saker mellan raderna.

Jag tror att de flesta som träffar dig slås av vilken stark utstrålning du har, men vad tror du själv gör dig spännande att älska?
– Ingenting. Jag känner mig helt främmande inför din beskrivning. Jag är mer av en betraktare, jag har ingen uppfattning om mig själv.

Det tror jag är ovanligt.
– Tror du det?

Ja, jag tror att de flesta är självupptagna och att vi lider av det.
– Sa du att jag skulle vara spännande?

Klart du är.
– Det har jag ingen som helst uppfattning om. Men jag kanske inte är som alla andra du brukar träffa?

Jag svarar henne i huvudet. För att det känns oartigt att säga emot. Nej, Annette Kullenberg, du är verkligen inte som alla andra. Men det skulle jag också säga om mina vänner, min mor och om mig själv. En flock egensinniga själar som längtar efter att bli erkända och samtidigt igenkända av varandra.

Vi bryter upp och innan vi skiljs åt bjuder hon in mig till sitt hem på en visit i framtiden.
– Vad bra att du röker. När du kommer hem till mig kan du få röka var du vill, till och med i badrummet! Då kan vi sitta och prata med varandra. Men innan vi går härifrån vill jag verkligen tala om en sak för dig: När du känner smärtan, kom ihåg att livet är mångfacetterat. Försök att inte älta och fråga dig vad som skulle ha hänt om du hade tagit andra beslut. Parallellt med lidandet finns också andra upplevelser, möten och intryck. Det är det som är livet.

Publicerat 2010-11-30

Leave a Comment

  • Solar Ray says:

    underbart att läsa denna artikel. håller med om att dagens konsumtionssamhälle har spillt över på människors beteende, attityder till sex, förhållande och kärlek. märker det väldigt tydligt här i sverige. saknar passionen både hos individer, företag och samhället i stor – det enda jag ser är ytligheten som skyddsmekanism mot passionen.

  • Fia says:

    Fint skriven – skön att läsa!

  • Helena says:

    Underbart att läsa om en människa som vägrar flyta i mittfåran. Jag får sån lust att släppa mig själv fri, eller skrämma ut mig ur normaliteten. Men vardagen halar snabbt in mig igen…

  • Sara says:

    Tack Annette!!

  • Elin says:

    Gud vilken fantastisk fin artikel, och vilket ärligt möte. En fröjd att läsa! Blev verkligen berörd.

  • Emma says:

    \"I stället sitter vi här och upplever det.\"
    Otroligt fint.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en häftapparat

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen