Illustration av Beata Boucht

Drottning Marta

Text av Rafael Maranhão | Bang 2/2011 | TEMA TAKTIKSNACK

Från ifrågasatt och motarbetad till världsbäst. Marta Vieira da Silvas fotbollskarriär verkade omöjlig. När VM börjar i Tyskland 26 juni 2011 är hon den stora stjärnan.

11-2_marta1.jpg

Illustration: Beata Boucht

”Vem tror du kommer vinna pris som bästa kvinnliga ­spelare?”

I en salong i operahuset i Zürichs källare satt en kylig måndag i december 2007 tre personer som nominerats till priset för bästa manliga fotbollspelare. Det internationella fotbollsförbundet Fifa hade som vanligt i slutet av året samlat fotbollseliten i den schweiziska staden för att utse vem som var nummer ett. Nu var det presskonferens och frågan ställdes till argentinaren Lionel Messi, som var på väg att bli en av de bästa manliga spelarna genom tiderna.

Backstage satt Marta Vieira da Silva och lyssnade på vad som borde varit den här kvällens enklaste fråga. ”Jag tycker inte så mycket om damfotboll, så jag vet inte”, svarade Messi.

Marta Vieira da Silva växte upp i den lilla staden Dois Riachos som ligger på landsbygden i Alagoas, en av Brasiliens fattigaste delstater. Under större delen av sitt 25-åriga liv har Marta bevisat att män har fel. Inte för att hon velat, utan för att hon varit tvungen. I Dois Riachos fick hon höra att hon hade en omöjlig dröm: hon ville bli fotbollsspelare, trots att hon aldrig hört talas om någon kvinna som levde på att spela fotboll.

Att säga att fördomarna och oviljan mot damfotboll lever kvar är en underdrift. Med tanke på damfotbollens status är Martas levnadsöde, redan händelserikt nog för att bli en film, ännu mer osannolikt. Hon är den yngsta av fyra syskon, uppfostrad av sin mamma sedan pappan lämnat familjen. Familjen var fattig, men det var aldrig brist på mat. Sparka fotboll var det billigaste och roligaste ett barn kunde göra.

I staden fanns inga flicklag, så Marta spelade med pojklag. Många pojkar ville inte spela med henne och män klagade och sa att fotboll inte var en idrott för flickor. Även hemma ifrågasattes hennes stora intresse och en gång slog Martas äldre bror José henne för att hon skulle sluta. Men Marta gav inte upp och förstod att hon inte kunde vänta på någons medgivande. Till skillnad från Messi, som i tidiga tonåren fick ett proffskontrakt med FC Barcelona, var hon tvungen att göra allt på egen hand.
– Det fanns ingen som kunde lära mig, ingen som kunde berätta för mig vad jag skulle göra. Men jag slutade aldrig att försöka hitta ställen att spela på. Jag slutade aldrig tro att det var möjligt, säger Marta.

Till slut insåg Martas familj vilken talang hon var och gav henne sitt stöd. 14 år gammal reste Marta i tre dagar med buss till Rio de Janeiro för att provspela för ett av de få fotbollslagen för kvinnor som fanns i Brasilien då. Hon fick en plats i laget och mindre än tre år senare spelade hon i landslaget med ikonstatusnumret tio på tröjan.

När Brasilien inte längre kunde erbjuda Marta vad hon ville och behövde flyttade hon 2004 till ett land som hon då inte hade någon aning om var det låg.
– Första gången jag kom till Sverige var det snö och mörkt. Jag tänkte: Gud, vad gör jag? Spelar de verkligen fotboll här? säger Marta.

I Umeå IK blev Marta det tredje heltidsproffset efter Hanna Ljungberg och Malin Moström. Månadslönen låg på runt 15 000 kronor, mycket mer än vad hon någonsin kunnat drömma om ifall hon spelat kvar i Brasilien. Under Martas tid i laget vann Umeå allsvenskan fyra år i rad.

Parallellt med Martas framgångar i klubblaget Umeå IK blev det brasilianska landslaget allt bättre. I juli 2007 tog Marta och hennes lagkamrater guld i ”Pan American­ Games”, den sydamerikanska varianten av OS. 67 788 åskådare kom till Maracanã-stadion i Rio de Janeiro för att se matchen: ett sydamerikanskt publikrekord för damfotboll. I Brasilien är Maracanã mer som ett tempel än en fotbollsarena. Alla brasilianska fotbollshjältar har spelat där. Efter finalen, med guldmedaljen om halsen, blev Marta den första kvinnan och den yngsta någonsin att få sitt fotavtryck avgjutet i cement i stadions egen hall of fame.

2007 var också året då Marta till slut blev en världsstjärna. I VM-matchen mellan Brasilien och USA den sommaren stod hon för vad som förmodligen är den bästa prestation som någonsin gjorts inom damfotbollen­. Brasilien vann matchen med 4–0 och efter det skrevs det mycket om den 58 kg tunga och 162 centimeter långa matchhjälten Marta. En av de bästa texterna, av journalisten Steven Wells, publicerades i The Guardian.

”Hur mycket kvinnlig talang har fotbollen­ i världen ­missat på grund av år­tionden av fientlighet, dumhet och okunnighet? Den verkliga anledningen till att så många män hatar damfotboll är att de avskyr tanken på att en kvinna skulle kunna vara bättre än dem. Synd för dem, för Marta ÄR bättre. Hon är mer än så, hon är förmod­ligen bättre än minst hälften av spelarna i laget du hejar på.”

Efter vad Marta beskriver som fem lyckliga år i Västerbotten flyttade hon till USA för att bli en av stjärnorna i den nya proffsligan för damlag. Hon skrev på ett treårskontrakt värt 1,5 miljoner dollar. Trots fina prestationer på planen har båda lagen hon spelat för gått i konkurs och många oroar sig för att ligan kommer tvingas slå igen. Nu spelar Marta i Western New York Flash och när hennes kontrakt går ut i slutet av säsongen i augusti är det troligt att hon flyttar tillbaka till Sverige och allsvenskan.

– Det finns ingen som har spelat fotboll som Marta. Hennes sätt att driva bollen, vinna situationen och dribbla förbi alla sina motståndare är unik. Hon är en stor förebild för tjejer jorden runt, säger Pia Sundhage, som har spelat 146 landskamper för Sverige, gjort 71 mål i landslags­tröjan och nu är förbundskapten för USA:s damer.

Få personer har följt damfotbollens utveckling så nära som Pia Sundhage. Hon minns fortfarande de fyra – fem sekunder i svartvitt när damfotboll visades i SVT 1973. Det var ett inslag om Sveriges första landslagsmatch, noll – noll mot Finland i Mariehamn. Själv spelade Pia Sundhage i den första EM-turneringen som Sverige vann 1984 och i det första VM:et i Kina 1991. Pia Sundhage tror att damfotbollen kommer att utvecklas mycket under de kommande fem åren.
– Idag finns det förebilder och idoler för flickor som inte fanns när jag själv började spela fotboll. Unga spelare kan bli inspirerade av kvinnor som är proffs och för första gången finns det en generation spelare som har vuxit upp med damfotboll som en världsidrott, säger Pia Sundhage.

21-åriga stjärnskottet Kosovare Asllani, tillfälligt skadad och därför utanför VM-truppen, tillhör den nya generationen.
– Jag är den första spelaren med utländsk bakgrund i det svenska landslaget så jag känner också att jag är en förebild. Det är viktigt att ha en idol som kan inspirera dig. Nu finns många tjejer som vill bli som Marta. Det kommer att göra en stor skillnad i damfotbollens framtid, säger Kosovare Asllani.

Martas framgångar har blivit damfotbollens, på landslagsnivå satsas det stort i många länder. Själv har hon i fem år i rad sedan 2006 blivit utsedd till världens bästa kvinnliga spelare av Fifa. Till skillnad från första gången hon vann behandlas hon nu på samma sätt som den manliga vinnaren under galan. Med de 4,7 miljoner kronor Marta tjänar per år på sina kontrakt i USA och Brasilien är hon också den bäst betalda kvinnliga fotbollsspelaren. Utan tvekan är det mycket pengar, men ändå en tjugondel av vad Zlatan Ibrahimovic tjänade 2010.

Det är fortfarande gigantisk skillnad på villkoren inom dam- och herrfotboll. Världens mest populära idrott är mansdominerad nästan var du än tittar: historia, ligor, investeringar, beslutsfattare, löner, mediebevakning, publik och sponsorer. Till exempel är det endast Kristianstad av de tolv lagen i den svenska damallsvenskan som har en kvinna som tränare. Under lång tid var damfotboll dessutom förbjudet på många platser i världen. I Stor­britannien hävdes förbudet 1971, i Brasilien 1979. Lika är det först när det gäller fotbollens popularitet. I Sverige är till exempel fotboll den största idrotten bland både pojkar och flickor (könsuppdelningen bland barn ifrågasätts inte) och den största respektive näst största sporten bland herrar och damer.

Fram till sitt internationella genombrott var Marta mer känd i Sverige än i Brasilien, ett faktum som det brasilianska fotbollsförbundet inte försökte göra något åt. Men Martas och det brasilianska landslagets succé har tvingat fram satsningar och förändrat även Brasilien. Fotbollssäsongen har anpassats efter Martas spelschema, så att hon under det tre månader långa speluppehållet i USA kan spela i Brasilien. Hennes popularitet går inte att ta miste på. I sitt brasilianska klubblag Santos, samma klubb som Brasiliens stora stjärna Pelé spelade för, har hon nummer tio precis som Pelé. Han kallades ”Rei do Futebol” (fotbollskungen), Marta kallas för ”Rainha Marta” (drottning Marta). En politiker i delstaten Marta kommer ifrån vill dessutom döpa om den största idrottsarenan från just ”Rei Pelé” till ”Rainha Marta”.

Ändå är att flytta tillbaka till Brasilien i nuläget inget alternativ för Marta. Åtminstone inte för hela året. ­Brasilianer kallar gärna sitt land för ”fotbollslandet”. Till det brukar Marta lägga till:
– Ja, det är det. Herrfotbollslandet.

Publicerat 2011-06-21

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett batteri

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen