Foto: Raha Asgarizadeh

Drömmen som förverkligas

Text av Parvin Ardalan

"Sommarens protestdagar mot den iranska diktaturen är de vackraste dagarna i mitt liv. Jag bevittnade förtryckarmaktens förlust." Exklusivt för Bang skriver Parvin Ardalan, världsberömd journalist, kvinnorättsaktivist och Olof Palme-pristagare, om protesterna efter valet i Iran.

Under paradoxala förhållanden blir även livet paradoxalt. Det blir komiskt och tragiskt på samma gång.

Nu har det gått två månader sedan presidentvalet i Iran. Mitt Teheran, som var på väg att lära sig le och njuta av friska vindar av frihet, sörjer nu sina barn och deras försvunna röster. Alla de städer i mitt land som för första gången på länge fått beskåda kvinnors och mäns glädjedans på gator och torg och förberett sig på att vinka farväl till den sittande presidenten, greps av sorgsen förtegenhet. En ledsam tystnad – ändå i kontrast till passivitet – som nattetid bröts av slagord från hustaken.

Folk talar nu om en statskupp, och denna kandidat som har tagit över makten talar om sina historiska 40 miljoner röster. Nu berättar presidenten och andra närstående kuppmakare osannfärdiga historier för både det iranska folket och omvärlden. Vid makten passar de på att förfalska historien. De präglar mynt och trycker frimärken till segerns ära och minne. Trots allt är de dock oförmögna att återskapa ledarens, regimens och statens legitimitet.

Nu befinner sig alla i historiens nedförsbacke. I hög fart far motpolerna i konflikten, det vill säga makten och de sociala rörelserna, nedför backen. Fortfarande är det oklart vilken part som klarar sig och vilken som faller.

Den 12 juni 2006 gick jag gatorna fram med min knutna näve i luften. Det var ett par dagar innan det föregående presidentvalet. Mitt rop av glädje över att ha möjligheten och förmågan att protestera mot kvinnors rättslöshet fångades på bild av en ung fotograf och publicerades på hemsidor och bloggar världen över. Denna junidag blev den iranska kvinnorörelsens dag för solidaritet och en historisk aktion i protest mot lagstiftningen.

På årsdagen ett år senare gick vi ut på gatorna igen för att protestera mot det systematiska och lagenliga våld som utövas mot kvinnor i Iran. Då pågick inte längre någon valkampanj och den nyss valde Ahmadinejad och hans konservativa regering tolererade inga offentliga sammankomster och protestaktioner. Vi möttes av brutalitet, våld och arresteringar, som senare ledde till rättegångar. Dagen har vi dock bevarat och döpt till kvinnorörelsens dag för protest och solidaritet.

Den här sommaren kom vår dag bort i skuggan av händelserna efter valresultatet. Vi kunde inte samlas för att hedra den. Till och med kvinnorörelsens egen dag berövades oss. Men detta var inte det enda som drabbade kvinnorörelsen. Den påverkades i sin helhet av händelserna under valkampanjen. Jag måste gå tillbaka i tiden för att kunna förklara vad jag menar.

Vanligtvis lovar perioderna kring en valrörelse i Iran inandningsmöjligheter för folkrörelser. Myndigheterna är angelägna om att locka valdeltagare och skapa spänning kring valet samt att stimulera konkurrens mellan regimens inre maktfraktioner. Ibland har hoppet om förändring eller möjligheten att dra nytta av den relativa öppenheten under valperioden gett näring åt sociala och politiska rörelser. Man får någorlunda fria händer och konsekvenserna blir mindre allvarliga. Under dessa perioder tillämpas till och med färre restriktioner mot kvinnor när det gäller deras klädsel.

Men under valkampanjen i juni i år blev situationen mer paradoxal än vanligt. Denna gång spelade flera aspekter varierande roller i den relativa öppenheten. Kandidater från båda fraktionerna, det vill säga både de konservativa och reformisterna, försökte mobilisera så många väljare som möjligt för att vinna med majoritet. Reformisterna var övertygade om att ett massivt valdeltagande kunde minimera valfusket. Men de begrep inte att ett stort valdeltagande i sin tur skulle öka risken för en kupp utförd av den konservativa fraktionen. I detta val utnämndes enbart kandidater som ansågs kunna dra mycket folk till valurnorna – oavsett om de var anhängare av eller motståndare till regeringen – för att öka spänningen inför valet.

Det var därför den sittande regeringen tog risken att skapa fria forum för de fyra av Väktarrådet utnämnda kandidaterna. Med syfte att höja valdeltagandet anordnades direktsända tv-debatter och reklam tilläts på gator och torg i hela landet, även för de kandidater som utmanade den sittande regeringen. Men paradoxen visade sig klart och tydligt när arbetarrörelsen utmanade med en demonstration. Medan man tillät en relativt fri valkampanj och offentliga sammankomster slog polisen till mot arbetare som demonstrerade på första maj. Ett flertal arresterades, varav många än idag sitter i häkte. Dessa arbetare ville bara använda valperioden för att ta upp sina egna krav.

När det gäller kvinnorörelsen i Iran delades den och antog två skilda strategier i förhållande till valkampanjen. Den första utgångspunkten tillhörde den del av rörelsen som valde att ingå ett förbund under namnet “Koalitionen för en del av kvinnorörelsens aktivister”. Syftet med koalitionen var att ta upp kvinnors krav i valet, bland annat att den nya regeringen skriver under FN:s deklaration mot diskriminering av kvinnor och att kvinnofientliga paragrafer i lagstiftningen korrigeras. Koalitionen främjade iranska kvinnors deltagande i valet genom att ordna gatumanifestationer och seminarier.

Kvinnorättsaktivisterna inom koalitionen såg bara en väg ut ur den statiska eran under Ahmadinejads styre; lösningen för att vinna mer öppenhet ansågs vara en förändring uppifrån, det vill säga en annan president än den sittande. Koalitionen inkluderade mestadels de kvinnogrupper vars huvudsakliga verksamhet är publicering på deras hemsidor (The Feminist School, Women’s Field och Focus on Iranian Women), enskilda kvinnor aktiva inom reformistiska politiska partier (såsom Mosharekat) eller andra islamisk-nationalistiska grupper som till stor del stödde reformkandidaten Mousavi. Där fanns även kvinnor från partipolitiskt orienterade studentgrupper som Daftar-e Tahkim och Advar-e Tahkim, som stödjer Karroubi, den andra reformkandidaten.

Med andra ord, man försummade nerifrånperspektivet och bildade en koalition som slöt upp kring kandidater som eventuellt skulle kunna sitta vid makten i en ny regering. Denna koalition avslutade dock sin verksamhet strax innan valet och visade inga reaktioner efter kuppen och valfusket.

Det andra tillvägagångssättet inför presidentvalet, och den strategi jag stödjer, antogs i huvudsak av aktivister inom kampanjen “En miljon underskrifter för ändring av diskriminerande lagar”. Vi antog ett nerifrånperspektiv som metod. En miljon-kampanjens aktivister har arbetat för att sprida kravet på jämlikhet i samhället och för en utveckling av samhällskulturen när det gäller synen på jämställdhet – en nerifrånrörelse för demokratisering både i samhället och inom själva kvinnorörelsen.

Vår kampanj försöker dels lyfta upp kravet för jämlikhet till ett allmänt krav i samhället, dels trycka på de lagstiftande församlingarna, för att på så sätt driva igenom kvinnors krav och tvinga dem på myndigheterna. Denna rörelse bildades faktiskt under Ahmadinejads första mandatperiod, då sociala rörelser befann sig under maximalt tryck från staten.

Många av aktivisterna blev arresterade i olika omgångar och dömda. Statens systematiska förtryck har gjort det svårt för rörelsen att fullfölja sitt arbete. Men eftersom vår kampanj organiserar sig i en struktur av nätverk som är decentraliserade och autonoma har repressalierna inte lett till nätverkets förintelse. Nätverkets struktur och självständighet har dessutom gett dess medlemmar möjligheten att själva avgöra om de vill delta i valet eller bojkotta det, men ändå fortsätta sitt arbete med namnsamlingar och informationsspridning. De kunde om de ville gå i dialog med kandidaterna och deras medarbetare, fråga efter deras underskrifter till stöd för rörelsens krav och utifrån sitt jämställdhetsperspektiv utvärdera kandidaternas trovärdighet.

Kampanjens deltagare vill, med sin strategi orienterad mot civilt motstånd, tvinga fram en lagändring, utan att själva hysa ambitioner att delta i de beslutsfattande organen eller sitta på en maktposition. Det finns en avgörande distinktion mellan de politiska förändringar som åstadkoms av sociala rörelser genom påtryckning nerifrån och de förändringar som genomdrivs av politiska partier vid makten.

Mina erfarenheter säger mig att i en totalitär stat där de styrande gör vad som helst för att behålla makten uppskattas inte medborgarnas röster. Alla former av förändringar sker i praktiken efter beslut inom maktapparaten. Också i demokratiska system fattas besluten gällande förändringar uppifrån och av politiska partier i maktställning, men i sådana system är vanliga människor medlemmar i de olika politiska partierna. I ett demokratiskt system, som är resultatet av utvecklingen av civilsamhällets organisationer och politiska institutioner, pågår en interaktion mellan sociala rörelser och politiska partier.

I totalitära politiska system, som det i Iran, saknar folk tillgång till demokratiska medel för att kunna påverka. Därför bär och uppfyller sociala rörelser – i synnerhet kvinno- och studentrörelsen samt alternativa informationskanaler – de uppgifter som i demokratiska modeller innehas av ­politiska partier. Det är sociala rörelsers arbete och inte minst ­enskilda aktivisters mod och motstånd mot förtrycket som ­stimulerar det fredliga motståndet och utvecklar civilsamhällets demokratiska krav. Detta i sin tur späder på konflikterna bland makthavarna. Resultatet blir att civilsamhällets krav och motstånd, utan att vara direkt “politiska”, i grund och botten är politiska aktioner i stånd att tvinga fram maktskifte.


De stora folkprotesterna
efter valfusket och den påföljande maktkuppen är ett bra exempel. Det som lade grunden för kvinnor och ungdomars massiva deltagande i protesterna i juni var just kvinno- och studentrörelsernas ihärdiga och mångåriga arbete för sina rättigheter, trots repressalier. Rörelsen som formades efter valfusket kring parollen “Var är min röst?” blev en ännu bredare kraft som följde i de sociala rörelsernas spår. En miljon-kampanjens medlemmar deltog aktivt i dessa protester, utan att agera som representanter för någon grupp. Vi deltog i ceremonier för de som miste livet under demonstrationerna och kämpade för de arresterade. Medlemmar från vårt nätverk tog med sig paroller om kvinnors rättigheter till demonstrationer som sedan spreds vidare.

Det är därför man kan säga att En miljon-kampanjen var närvarande och deltagande i den senaste valrörelsen, fast utan att använda sig av partipolitiska och maktorienterade metoder. Vi var aktiva genom försvarandet av de grundläggande rättigheterna: rätten att välja, rätten att kräva och försvara yttrandefrihet och rätten att kämpa för medborgerliga rättigheter. Vår rörelse kommer även under den nuvarande regeringen att fortsätta kampen för demokratisering – både av samhället och av vår egen rörelse.

Frågan är idag inte längre hur vi ska fortsätta kämpa under nuvarande förhållanden. Vi vet att vi kommer att sprida vårt budskap och bilda ytterligare nätverk kring de grundläggande rättigheterna, och vi kommer att utveckla nya former och metoder. Frågan för oss idag är hur vi ska arbeta utan att legitimera detta politiska system. Vi kan helt enkelt inte vända oss till ett styre som ignorerar folkets röster. I nuläget är det inte lätt för våra aktivister att gå ut och fortsätta samla in namnunderskrifter för att överlämna dem till det nuvarande parlamentet, eftersom varken våra aktivister eller folket tillerkänner detta system någon som helst legitimitet. Ingen litar längre på att makten vill förändra någonting.


Det senaste valet
tolkas av den iranska regimen som en historisk seger. Men inom loppet av ett par dagar ägde den faktiska historiska segern rum i Iran. Dagarna efter valet blev i sig historiens kvitto på ett patriarkats och en ideologisk stats oförmåga att utöva sin makt. Junidagarna blev ett tecken på statens misslyckande. Dessa dagar av protester i Iran är de vackraste dagarna i mitt liv. Jag bevittnade förtryckarmaktens förlust. Tusentals män och kvinnor med knutna nävar i luften manifesterade fredliga, feminiserade och icke-våldsgrundade protester mot en totalitär, kvinnofientlig och militariserad regim.

Vi har länge levt med drömmen om iraniernas gemensamma motstånd. Nu förverkligas vår dröm.

Publicerat 2009-09-16

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en skruvmejsel

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen