Drama i repris

Text av Johanna Palmström & Mireya Echeverría Quezada | Bang 4/2014 | Debatt

Årets debatter om det som kallas identitetspolitik och den nygamla frågan om splitttring har även förts mellan feminister. Bangs chefredaktörer frågar sig vad den feministiska rörelsen varit utan laddade diskussioner?

För den som följer svensk samhällsdebatt kan det verka som att svensk feminism är som en ständigt pågående ”Ricki Lake”-show – att feminister söker konflikter, är hämndlystna och ständigt klankar ner på varandra. Men vad händer om en vänder på det som framställs som ett problem? Vad hade den feministiska rörelsen varit utan drama, debatt och diskussioner?

Att det finns utrymme för meningsskiljaktigheter, ”nya” röster och frågor är snarare ett styrketecken. Tack vare inomfeministisk kritik och diskussioner, om än hårda, har den feministiska rörelsen blivit bättre, skarpare, mer tillgänglig och välkomnande för fler.

Motstånd mot frågor som anses ”nya” har alltid funnits. Det gångna året har det tydligt visat sig i hur transaktivisters krav bemötts. I Belinda Ohlssons programserie ”Fittstim – Min kamp” (SVT) – som började sändas i januari 2014 – framställdes bland annat pronomenet hen som något löjeväckande att vilja kämpa för, i motsats till arbete mot hedersrelaterat våld och arbetsvillkoren i kvinnodominerade yrken i offentlig sektor.

Att beskriva aktivism på det sättet och ställa kamper mot varandra är att bortse från vissas behov till förmån för andras, i det här fallet att det finns personer som behöver ett alternativ till han och hon. Istället framställs hen som ett individuellt val i mängden, som om det handlade om att välja färg på mössan till sitt barn. När hen reduceras till en fråga om personlig smak ryms inte heller det faktum att personer som behöver pronomenet faktiskt diskrimineras på exempelvis arbetsmarknaden.

Transfrågor är ett exempel på frågor och intressen som idag ofta klumpas ihop i det som kallas för identitetspolitik. Dit sorteras även antirasistiska frågor in, som under senare år har avhandlats mer. Rasism har bland annat diskuteras utifrån dess ekonomiska konsekvenser, det har lyfts frågor om bristande representation och i debatten har det påpekats att rasism är något som kan reproduceras i allt från barnfilmer till ledarsidor.

Svaret från delar av vänstern har ofta varit att lyfta fram att det finns en motsättning mellan att omfördela samhällets resurser och viljan att se fler rasifierade karaktärer i tv-serier. Det är den lika uppskattade som kritiserade texten ”Det ska fan vara politiskt korrekt” (7/11) av Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg ett exempel på. I en enda text lyckas hon summera hur den etablerade feminismen och vänstern avfärdar och förminskar ”nya” perspektiv som lyfts.

Det underliggande budskapet i den typen av argumentation blir att feminister (och vänstermänniskor) måste välja. Antingen kämpar feminister för transfrågor och/eller frihet från rasistiska stereotyper i barnlitteraturen eller för de ”verkliga” problemen som exempelvis klassklyftor.

Det görs inte plats för tanken att det finns personer som är i behov av alla dessa kamper samtidigt. Eller att det i den medialogik som råder är lättare att lyfta frågor om Pippi Långstrump än om den diskriminering svarta män i Sverige utsätts för på arbetsmarknaden (som är mer omfattande än den mot vita kvinnor).

Argumentationsbyggandet som återkommit i bemötandet av kritik från transaktivister och antirasister är dock inget nytt under solen. Att avfärda ”nya” perspektiv i den rörelse en ingår i som icke renläriga ingår i en lång, och inte direkt munter, politisk tradition. Till exempel har den använts mot den strömning Linderborg själv ingår i, det vill säga en (vit) feministisk arbetarrörelse som betonar klass och kön. Många är de arbetarmän som låtit meddela att kvinnokamp inte var riktig klasskamp, utan endast kvinnofrågor.

På ett liknande sätt finns det feminister (cis-personer) som ifrågasätter om transkvinnor är riktiga kvinnor och riktiga feminister. Eller som nu, när en till majoriteten vit vänster talar om för en mestadels rasifierad vänster att de bara driver identitetspolitik och snarare är liberaler.

Att avfärda alternativa analyser motiveras med att kritiken försvagar en rörelse (arbetarrörelsen måste fokusera på ”riktiga” arbetare osv). Vidare misstänkliggörs ofta den som har fört fram de kritiska åsikterna. Såväl tidigare som nu framställs de som kritiserar den rådande ordningen som om de var de mest oresonliga och hotfulla gästerna hos Ricki Lake. Kritiken handlar även om hur åsikterna förs fram. Vad som vanligtvis efterfrågas, kritik och debatt, anses tysta.

Mönster i hur debatter förs går igen. Men årets många debatter, som har cirkulerat kring det uppställda motsatsparet identitetspolitik vs fördelningspolitik, behöver också placeras i sin samtid. Det är helt enkelt inte konstigt att vissa frågor, och inte andra, fått utrymme och har kunnat politiseras.

I det Sverige som vuxit fram de senaste åren har radikalitet inneburit att protestera mot nedskärningar, att kräva ett stopp för att polisen använder rasprofilering eller att vädja om att ”human” ska återfå sin betydelse i migrationspolitiken. Visioner om ett annat samhälle har nästintill omöjliggjorts.

Under Alliansregeringens åtta år stärktes marknadstänket som snart råder överallt. En utveckling som dock började långt innan Alliansen kom till makten. Fler verksamheter som tidigare varit gemensamma privatiserades och den förda politiken saknade omfördelningspolitiska anspråk. I ett sådant samhällsklimat är förutsättningarna för att rå på strukturell diskriminering eller för att driva omfördelningspolitik inte direkt gynnsamma.

Vilka frågor som har varit möjliga att politisera har begränsats av en nyliberal ordning. De frågor som ändå kommit fram har varit rättighetsfrågor, som rätten för utländska kvinnor att göra abort i Sverige, det könsneutrala äktenskapet och avskaffandet av tvångssteriliseringar. Frågor som inte kan sägas sakna materiell grund, men som samtidigt inte hotar den rådande ekonomiska ordningen.

Inom såväl idédebatt som faktisk politik (som inte helt går att separera, men som pågår under skilda villkor) existerar olika roller och positioner. För den med makt (till exempel politisk eller medial) ingår det att bli ifrågasatt. Kritiken, ifrågasättandet och andra perspektiv än de som redan finns är nödvändiga för att idéerna inte ska stelna, för att etablissemang inte ska falla in i att enbart reproducera makt.

Utifrån en priviligierad position är det orimligt att göra anspråk på att på egen hand kunna tolka samhället och vad som behövs. Oftast har det varit de grupper som själva är utsatta för ett förtryck som bäst kunnat identifiera behov och drivit på för förändring. Detta mönster är helt frikopplat från vem som har flest högskolepoäng eller utrycker sig mest sansat i ett medielandskap. Mönstret följer bara den materiella logiken vårt samhälle är uppbyggt på.

En feministisk rörelse, som strävar efter jämlikhet, måste, som själva idén med en intersektionell analys, hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Och se till att prata med de störiga ”Ricki Lake”-gästerna som gör anspråk på makt och inflytande istället för att avfärda dem.

LÄS MER! “Ingen säger att den ägnar sig åt identitetspolitik. Identitetspolitik finns bara som tillmäle.” skrev  Leila Brännström i artikeln “Vi överlever alla enstaka fester” ur Bang 3/2014 och föregick höstens debatt. 

Publicerat 2014-12-09

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en penna

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen