Illustration: Aron Landahl

Dragkampen om värdesystemet

Text av Naiti del Sante | Bang 4/2011 | Det gudlösa numret

Efter mer än ett och ett halvt års utredning lade DO ner det så kallade niqabärendet. Juristen Naiti del Sante ­som utredde fallet berättar varför myndigheten undvek att ta i frågan och ser en rättsutveckling där religioner ­behandlas olika.

– Det är inte du utan jag och DO som kommer att behöva försvara beslutet i Ekot. Jag vill därför inte ha det där ärendet på mitt bord!

Den som talar till mig är min närmaste chef. Han sitter bakåtlutad på sin stol, jag har niqabakten med mig, vi är ensamma i rummet. Det befallande i hans röst går inte att ta miste på. Han ber mig lägga ner ärendet, hitta på ”en lämplig lösning”, något han kommer att upprepa för mig många gånger under utredningens gång. Irriterad svarar jag: ”Det där bestämmer inte du. Vi får se vad utredningen visar, vilka juridiska slutsatser vi kan dra.” Så inleddes utredningen som kom att sysselsätta mig och Diskrimineringsombudsmannen, DO, i ett och ett halvt år.

Det var i slutet av januari 2009 som A anmälde Stockholms stad för etnisk och religiös diskriminering. A hade precis påbörjat sina studier på barn- och fritidsprogrammet vid Västerorts Vuxengymnasium i Tensta, när hon vid första lektionstillfället upplystes om att hon inte fick bära niqab, slöjan som täckte hela hennes kropp men som lämnade en öppning för ögonen.

Vid denna tidpunkt hade skolan en policy för muslimska seder (”Bönerum, Bönetider och slöjor vid Västerorts Vuxengymnasium och SFI”). Enligt policyn var det inte tillåtet att med burka eller liknande slöja täcka sitt ansikte i klassrummet eller i kontakter med skolans personal. Beskedet var att antingen fick hon ta av sig slöjan eller sluta på skolan.

För A var det en omöjlighet att ta av sig niqaben eftersom den för henne är ett oumbärligt klädesplagg i enlighet med islams lära, central för hennes identitet. Skolans perspektiv var att niqaben hindrade det sociala samspelet och kommunikationen mellan eleven och lärarna. De menade att pedagogiska hänsyn borde väga tyngre än elevens religiösa tillhörighet.

Ärendet hamnade rakt i den politiska skärselden. En mängd röster försökte göra sig hörda i det massmediala bruset. Det var frågor om religiösa minoriteter, kvinnoförtryck, ofrihet, egen vilja, muslimer, islamofobi, Sverigedemokrater, identitet, tolerans och yttrande­frihet. För att sammanfatta debatten kort kan man kalla den dragkampen om vårt värdesystem. Eller i en vidare rätts­filosofisk mening: kampen om hur vårt värdesystem ska uttolkas och återspeglas i rättssystemet.

Religionens comeback på den politiska scenen går knappast obemärkt förbi. Flera europeiska stater har infört eller är på väg att införa förbud mot slöjor och minaretsförbud diskuteras. Både Storbritanniens premiärminister David Cameron och Frankrikes president Nicolas Sarkozy har uttalat häftig kritik mot det mångkulturella samhället, samtidigt som kristendomen upphöjts till en viktig del av det nationella kulturarvet.

Nyligen föll den så kallade krucifixdomen i Europadomstolen, den europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. Målet (Lautsi v Italy) handlar om en förälder som anmält Italien då den statliga skola som hennes barn gick i hade krucifix i klassrummet, vilket stred mot principen om sekularism och det offentligas opartiskhet.

Den italienska staten argumenterade på ett liknande sätt som Sarkozy och Cameron: Korset är en symbol för den italienska historien, kulturen och identiteten. Korset är också en symbol för principerna om jämlikhet, frihet och tolerans, ja, den är till och med i linje med statens sekularism eftersom kristendomen bygger på västerländska värderingar om tolerans.

Att just kristendomen tycks inta en särställning i Europa bekräftas av den aktivism krucifixfallet gav upphov till. Aldrig förr har så många stater intervenerat i ett mål. Staterna uttryckte oro inför en rättsutveckling där domstolen skulle hålla sig till en strikt sekularism.
Europadomstolen friade Italien med hänvisning till att korset är en passiv symbol och att stater har ett stort utrymme att bestämma över religionsfrågor.

Tvärtemot krucifixet har slöjan betraktats av både stater och Europadomstolen som en symbol som är svår att förena med västerländska traditioner, däribland tanken om jämställdhet. Utan att ge mig in i en diskussion om vad slöjan kan symbolisera går det att konstatera att en skillnad görs mellan kors och slöja, mellan kristendom och islam.

Krucifixdomen måste ses som ett nederlag för sekularismen såsom den hittills har definierats: en strikt åtskillnad mellan stat och religion. Europadomstolen hade fram till krucifixdomen konsekvent omfamnat en strikt sekularism, då det ansågs vara en garant för minoritetsskydd, tolerans och pluralism.

Det är i detta politiska landskap som DO:s agerande i niqabärendet­ måste sättas in. DO är den enda myndighet i Sverige som har ett ­renodlat människorättsuppdrag. Det är DO som ska hålla i den männi­skorättsliga kompassen. Myndigheten kan inte avsäga sig detta uppdrag, hur kontroversiella frågorna än må vara.

Vad som ska omfattas av religionsfrihet har emellertid alltid varit omtvistat. Hur långt ska religionsfriheten sträcka sig? Frågan handlar inte enbart om en minoritets rättigheter utan också om majoritetens trosuppfattning. Frågan berör gränser för individuella rättigheter och grupprättigheter. Inte minst konflikter på rättig­hetsnivå, för om religionen krockar med en annan princip, vilken bör få företräde?

Vart lutar du? Varje dag samma fråga. Det dras, det slits, det pratas, det tycks. Alla har en personlig åsikt om fallet, särskilt om niqab. Känslovågorna svänger. Det är möte efter möte – stora och små, om presstrategier och kommunikation, mellan chefen och mig.

Utredningen visar sig svårare än jag trodde. Möten med skolpersonalen ställs in, nya datum bestäms. Rädslan och pressen är stor för alla inblandade. Hot förekommer, Säpo kopplas in och jag ser mig om varje dag på vägen hem. Jag får tidigt en känsla av vad lagen säger om fallet men insisterar på att vända på varenda sten. Det är viktigt att alla inblandade hörs, att inga misstankar om godtycke uppstår.

Under tiden har DO fått stor uppmärksamhet kring ett fall som kom att kallas för ”handskakningsdomen”. En manlig arbetssökande fick sitt aktivitetsstöd indraget av arbetsförmedlingen då han – med hänvisning till sin muslimska tro – inte ville skaka hand med en kvinna på den arbetsplats där han skulle praktisera.

Fallet i sak handlar inte om kvinnan som blivit kränkt, för hon blev aldrig part i målet. Jämställdhetsintresset vägdes alltså aldrig mot religionsfriheten. Men i medier, och bland allmänheten, uppstod en häftig debatt om jämställdhet. Starka islamofobiska vindar blåste, men i bruset ställdes också relevanta frågor om kön och om religionens och traditionens roll. Den i mitt tycke mest intressanta frågan är varför DO anser att det är okej att vägra skaka hand med en kvinna medan det inte är okej att vägra skaka hand med en icke-vit person.

Det juridiska svaret är ganska klart: att vägra skaka hand med en kvinna kan falla inom den skyddade sfären (religionsfriheten/kulturell tillhörighet), att vägra skaka hand med en icke-vit person gör det inte (åtskillnad mellan etniska grupper). Härigenom blottas en av feminismens kärnfrågor, nämligen varför samhället accepterar ett särskiljande av könen om det bygger på tradition.

Tradition är emellertid inte enbart religion. För några år sedan genomförde några unga kvinnor ”bara bröst-aktioner” på olika simhallar i Sverige. De badade topless och avvisades enligt ordningsreglerna på respektive simhall. En av simhallarna anmäldes för könsdiskriminering till dåvarande Jämställdhetsombudsmannen (JämO). Ärendet lades ner med hänvisning till ”rådande anständighetsnormer”, vilket i lagen är ett berättigat syfte för att göra avsteg från diskrimineringsförbudet. JämO:s argumentation var att eftersom det råder olika normer för vad kvinnor och män bör visa var detta en accepterad särbehandling i lagens mening.

En logisk slutsats är att lagen i detta avseende ligger ytterst nära en godtagen könsapartheid. Men om samhället accepterar en åtskillnad mellan könen, bör vi uppfatta åtskillnaden på ett annorlunda sätt om den bygger på en kristen eller icke-religiös tradition i stället för på en muslimsk sedvänja?

När handskakningsdomen föll följde ett par hektiska dagar på DO. Hundratals brev och samtal strömmade in. DO upplevde att myndighetens arbete både förminskades och förlöjligades.

”Vart lutar du?” Frågan återkom gång på gång. ”Jag lutar åt att det saknas lagstöd. Jag lutar åt att A har blivit diskriminerad”, svarade jag. Jag upprepade informationen för ansvariga på kommunikationsavdelningen. En uppgiven min. En bekymrad min. Nervositeten spred sig. Jag kommer inte ihåg vem som uttalade orden öppet, men någon sa: ”Myndighetens arbete blir för svårt att bedriva ifall vi går vidare med ärendet.”
Min närmaste chef påtalade att lösningen i niqabfallet inte låg i den riktning ledningen ville.

Fast ett av mina argument tyckte de var särskilt intressant, det som ledde till att A inte var missgynnad. Ganska irriterad svarade jag att det fanns starkare argument som talade för att hon var det. ”Men det är vad ledningen vill”, svarade han. ”På vilka grunder?” frågade jag. ”Jag har ju inte ens föredragit ärendet i vanlig ordning.”

Religionsfriheten är på intet sätt absolut. Den har en kärna – ­rätten att tro, själva tankefriheten – som aldrig kan inskränkas. Hur tro yttrar sig och manifesteras kan däremot inskränkas om det finns stöd i lag, är proportionerligt, nödvändigt i ett demokratiskt samhälle och kan hänföras till de undantagsgrunder som räknas upp i Europakonventionen, såsom andras fri- och rättigheter. Detta regleras i Europakonventionen som i svensk lag står högst upp i normhierarkin. Är det då möjligt att förbjuda niqab i skolan?

Jag prövade några av mina hypotetiska tankegångar på två bekanta, två högt uppsatta jurister – en lagman och en docent i civilrätt. Båda gav mig samma svar: Mycket pekar på att författningsstödet för att förbjuda heltäckande slöja, med hänvisning till ett pedagogiskt uppdrag, saknas.
Sakkunniga på Utbildningsdepartementet ringde. Hur såg jag rent hypotetiskt på lagstödet? frågade de. Kunde man inte se ett lagstöd i förarbetena till diskrimineringslagen, nämligen i uttalandet att det är möjligt att stänga av en elev av pedagogiska skäl ”om det väsentligen försvårar samspelet mellan eleven och läraren”? Troligen inte. Hänvisningen till försvårat samspel mellan lärare och elever är avsedd att tillämpas när reglerna är neutrala, vilket inte är fallet när ett förbud endast gäller muslimska sedvänjor.

Vid det här laget tror jag att både departementet och jag förstod att en lagändring antagligen måste ske för att kunna förbjuda heltäckande slöja i skolan. Men att förbjuda något med hänsyn till pedagogiska skäl är svårt, för det förutsätter att det går att definiera vad ett pedagogiskt uppdrag är. Synskadades Riksförbund uttalade sig till exempel till A:s fördel eftersom blinda inte heller kan uppfatta ansiktsuttryck.

För att en person ska anses vara diskriminerad måste hon vara missgynnad – en negativ effekt måste ha inträtt. Centralt i DO:s argumentation var att A inte blev missgynnad, eftersom hon, i avvaktan på DO:s beslut, hunnit gå färdigt utbildningen. I min rättsutredning hade jag hänvisat till en sådan lösning, dock med tillägget att en så snäv lagtolkning skulle gå emot gällande rättspraxis. Det faktum att A:s skolgång var villkorad talade för ett missgynnande. Behandlingen av A kunde jämföras med att neka en icke-vit elev en utbildning med hänsyn till hudfärg men låta personen gå kvar medan DO prövar ärendet.

Jag föredrog aldrig ärendet färdigt innan sommaren. Det fanns inte tid, fick jag höra. Då hade jag insett att ärendet aldrig skulle nå domstol. Efter semestern blev jag kallad till ett möte. I rummet­ fanns chefer och stabspersonal. Jag skulle få hjälp. De unisona blickarna och de samstämmiga leendena i rummet talade om att de var överens om hur jag skulle lösa ärendet – det vill säga lägga ner det. Jag frågade gång på gång på vilka grunder jag skulle fatta beslutet och varför ärendet inte följde de sedvanliga ärende­rutinerna. ”Skriv bara något kort!” sa en av cheferna.

Hon besökte mig i mitt arbetsrum vid oräkneliga tillfällen för att påminna mig om att det skulle bli ett enkelt och kort beslut. Jag svarade att parterna har rätt att få ett välgrundat svar, att båda har väntat och vill få saken prövad i domstol. Hon började då vifta med armarna åt alla håll och skrek högt: ”Nu lämnar du allt ifrån dig! På en gång! Jag ska ha allt på mitt bord omedelbart!”

”Hur DO än bestämmer måste vi kunna motivera grunderna för beslutet väl. Rättsutredningen måste offentliggöras.” Detta kom att bli mina sista ord i fallet. DO:s beslut möjliggjordes genom att DO bortsåg från Europakonventionen som är överordnad svensk lag samt tolkade diskrimineringslagen snävt och på ett sätt som varken DO eller domstol tidigare tolkat den.

Det var och är min övertygelse att rättsstatens kärnpelare är två ting: ärlighet och ansvar. På dessa premisser byggs förtroendet för vårt rättssystem. Dessa krav kan inte tummas på utan att systemet förlorar i legitimitet. De är menade att motverka godtyckliga beslut. DO brast fullständigt i dessa grundläggande etiska krav.

Det är omöjligt att förutse hur en domstol skulle ha dömt i fallet. Som jurist kan jag bara ställa prognoser. Diskrimineringsrätten är oerhört dynamisk. Den kan vridas, vändas och böjas åt alla möjliga håll. Hur stark är rätten till utbildning och religionsfriheten i förhållande till ett pedagogiskt krav? DO hade här ett tillfälle att synliggöra dessa svåra avvägningar.

Personligen har jag alltid betraktat domstolen som en offentlig arena där argument prövas mot varandra, där dragkampen om vårt värdesystem synliggörs och där demokratiska samtal lyfts upp. Med DO:s agerande tog det samtalet slut. Frågan som kvarstår är om DO ensam ska ha rätten att definiera och besluta om vårt värdesystem. Oavsett vart det pekar.

Publicerat 2011-11-25

Leave a Comment

  • Anders says:

    Som pappa till en dotter som är hörselskadad och nyligen passerat högstadiet anser jag att det försvårar fullständigt att läsa av ansiktsuttryck och läppar om man använder ansiktsklädsel. Min dotter läser mycket på läppar och ansikte. Vem diskriminerar man då?
    mvh/Anders

  • Hanna says:

    Sedan när anser Bang att niqab, som innebär att endast kvinnor ska dölja sitt ansikte och hela sin kropp, är en hjärtefråga? Hur ser Bang på problematiken som divandet av detta ärende skulle inneburitär för den allmänna islamofobin även drabbar sekulära muslimer i vårt samhälle? Hur ser Bang på problematiken angående hur drivandet av detta ärende hade spelat SD i händerna? Att hvda sin rätt att bära niqab är ett politiskt, inte religiöst ställningstagande…99% av de muslimska kvinnorna i Sverige bär INTE niqab…

  • Germund says:

    Burka eller niqab har inget med islams källor att göra!

    Ingen muslim kan hänvisa till ett påbud i korannen som leder till täckandet av ansiktet.

    Det handlar helt och hållet om kulturella sedvänjor som syftar till att minska kvinnors attraktionskraft.

  • Germund says:

    Burka eller niqab har inget med islams källor att göra!

    Ingen muslim kan hänvisa till ett påbud i korannen som leder till täckandet av ansiktet.

    Det handlar helt och hållet om kulturella sedvänjor som syftar till att minska kvinnors attraktionskraft.

  • Magnus (hörselskadad) says:

    Anders: Det är en intressant fråga men kanske något som är aktuell först när en sådan situationen uppstår. Jag tycker förstås det är bra att saker får sin prövning genom rättsväsendet, men ibland tycker jag problem borde mötas mer praktiskt, på plats i arbetslivet. t ex att man finner en lösning där elevens rättighet och den anställdas rättighet båda uppfylls. Kanske är det enklare än man tror ibland. Kanske hade det gått att lösa med teleslinga (beroende på typ av hörselskada), vad vet jag. Det är ju ganska mycket att slå på stora trumman att utesluta någon helt från en utbildning och arbetsplats bara för att den inte just kan undervisa exakt alla hypotetiska elever.

    Hanna: Att hävda sin rätt att bära niqab, dvs uttrycka sin specifika religiösa utövning är både ett religiöst och politiskt ställningstagande. Bara för att extremt få muslimer i Sverige har detta specifika sätt att utöva sin tro, betyder det inte att dessa är \"mindre religiösa/muslimer\". Sjävklart kan man som privatperson föredra och önska att fler hade ett trosutövande som inte innebär bärande av niqab, inget konstigt med det, men att hävda att dessa människor inte är muslimer handlar om ett normerande och ideologiskt ställningstagande där man försöker bestämma vad islam är och inte är, och det är väl snarare en fråga för muslimer själva (en inomreligiös ideologisk kamp)? Jag tycker iallafall inte att det är DO eller andra myndigheters sak att definiera vad som får kallas religion, däremot vad som är en diskriminering på religiös grund.
    Angående Bang och hjärtefrågor. Niqab är väl snarare artikelförfattarens hjärtefråga eftersom hon jobbat i flera år med den. Bang som tidning bör väl snarare erbjuda utrymme (genom insändare och skribenter) för den debatten som dina frågor väcker snarare än säga vad dens läsare bör tycka i frågan. Bang är ju en väldigt brett feministisk forum och har som jag upplevt det plats att diskutera många vilt skilda och olika ämnen. Att man plötsligt intresserar sig för niqabfallet och religionsfrihet innebär väl knappast att andra ämnen försummas total.

  • Saphire says:

    Jag applåderar artikelförfattarens konsekvens i avseendet att hon anser att kön är lika mycket en konstruktion som ras och att hon resonerar utifrån det. Sedan handlar detta i grund och botten om att vara konsekvent. Bruna och svarta kvinnors \"förtryck\" skall omfattas av lagen, det är inget nytt att kön används som en vektor för rasism. Å ena sidan beklagar man sig över att muslimiska kvinnor tydligen är fast i sina hem – å andra sidan vill vi inte se deras \"non-conformative bodies\" i våra fina salonger. Jobbigt. Så vi lagstiftar mot dem.

    Min tanke:

    http://www.patheos.com/blogs/mmw/2010/10/m-i-a-wears-a-niqab/

  • Naiti del Sante says:

    Hej Hanna och Anders,
    Jag tycker att ni båda tar upp relevanta frågor och svåra frågor. Jag har ingen lösning till dessa. Utgångspunkten är att lagstiftningen ska följas. Detta är kärnprincipen i en rättstat och demokrati. Då ger vi också möjlighet att ändra lagar för det fall det behövs. Diskrimineringsjuridiken är inte så enkelt som att säga: det här gäller! I en arbetsrättslig situation gäller en sak, i utbildningsituation en annan. Här gällde A: s rätt till utbildning. I en arbetsrättslig situation finns det andra principer. I Anders fall så är jag mycket säker att elevens rätt till utbildning väger högre en lärares religionsfrihet, inom arbetsrätten är utrymme för inskränkningar större. Till Hanna: i en artikel begränsad till 13000 tecken är det inte möjligt att gå in i djupare juridisk analys. Men för att göra ett kort svar: visst kan Niqab tolkas som annat än religionsfrihet. Dock är även kultur och sedvänjor skyddade i lagen. Dock med större utrymme för stater att göra inskränkningar. Men alla inskränkningar kräver lagstöd, och det var detta som jag ansåg borde ha prövats i det enskilda fallet här. Finns det inte- då får det politiska ta över och lagstifta om detta om det finns en majoritet.
    Till slut: en myndighet med uppdrag att tolka lagar kan inte avsäga sig detta uppdrag, oavsett samhällsklimat. Jag gillar inte främlinhgsfientliga partier själv, jag avskyr dessa. men som jurist ligger det utanför min kontroll, annat vore politisk styrning. Sedan är inte grundproblemet inte vad främlingsfientliga partier tycker som är det väsentliga utan det vi andra gör. Majoritetens politik är alltså- enligt mitt tycke- viktigare.

  • Göran Nordling says:

    Där jag arbetar /folkhögskola/ har vi en lärarstuderande som är blind – han vill bli lärare och deltar hela tiden i arbetet vid skolan, har lektioner mm. Går alldeles utmärkt. Han ser inte kursdeltagarnas ansikten – det går ändå.Eller ska vi förbjuda blinda lärare – kanske också blinda elever.

  • Eva Bergman says:

    Fint med en jurist som vill pröva lagen och inte låta godtycklighet och \"politisk korrekthet\" styra.

  • David says:

    En skillnad på en blind och en Niqab-bärare är att även om båda har en liten nackdel socialt i skolan och tar lite mer av de gemensamma resurserna än andra elever, så är det bara en av dem som kan göra något åt det.

  • Häla says:

    Underbara kommentarer från Magnus, Eva och Göran och en stor eloge för Naiti del Sante som vågar stå upp i detta otroligt känsliga ämne att vilja vara oberoende och ovasett ämnets känslighet utöva demokrati!

  • Pea says:

    Att dölja sitt ansikte i umgänget med andra människor
    måste anses som olämpligt såväl som oartigt och farligt, det sista därför att brottslingar kan använda
    niqab eller burka för att dölja sin identitet, vilket
    har hänt. Dessutom föreskriver Koranen INTE dessa
    klädesplagg!

  • Aisha says:

    2 Germund:

    Visst har niqab med islams källor att göra! Islam har utöver Koranen en till källa, nämligen sunnah – Profetens tradition av religionsutövning. Därifrån får vi information om bl a niqabs existens. Utöver det tolkas Koranens verser på olika sätt av olika lärda vilket leder till att niqab inom olika grupper kan vara allt ifrån obligatoriskt till icke önskvärt i vissa sammanhang. Detsamma gäller även andra religiösa frågor, alltså inte bara täckning av ansikte.

    Både niqab och hijab är tänkta för att täcka det som kan attrahera. Typer av kläder som är tänkta att täcka kroppen, håret och ansiktet skiljer sig från land till land och det är då lokala sedvänjor kommer in. Men grundidén tar sin ursprung i islams lära.

  • Insider says:

    Hej!

    För duktiga grävande journalister finns det många fler alltför \"heta\" fall att gräva i under DO/JämO-historien som lagts ned för att DO/JämO vill undvika heta potatisar.

    Under Claes Borgströms tid som JämO valde JämO bland annat att inte gå vidare med ett diskrimineringsfall där en man vägrades anställning som receptionist med uttrycklig hänvisning just till att han var man.

    Detta fall har aldrig belysts medialt så den journalist som vill luska kan lyfta på luren till Claes Borgström och fråga hur det hela gick till samt varför han valde att inte gå vidare med fallet. Claes gillar att prata så det borde vara lättgrävt.

  • Häla says:

    David- visst är det så- men glöm inte att detta är ett fritt land och inte Myanmar eller saudi där det finns en miljon regler om vad man kan göra/säga/klä sid etc … vi är alla olika och har olika onskan och i Sverige har man alltid fått uttrycka det – om man inte förtrycker ngn annan- varför ändra det? Jag vill inte bo i Myanmar eller Saudi för där kan jag inte få vara jag… låt de som har Burka få vara sig ….det är ju det som är Sverige. Personligen kan jag ha en åsikt om Burka, samtidigt kan jag ha en åsikt om skinheads – båda framkallar känslor och förutfattade meningar hos mig – men det är ju MITT priblem och för MIG att hantera. Jag kan ju inte kräva att alla skall ändra sig då det passar mig. Det hade varit ett trist samhälle…

  • Niklas says:

    intressant artikel och komplext ämne. vill bara försöka belysa ett problem som jag ser växa och det är följande; jag som västerländsk medelålders man anser följande; Kvinnor kan inte klara sig själva utan måste tas om hand av sin far eller man. Kvinnors vittnesmål i en rättegång ska bara vara värt hälften så mycket som en mans vittnesmål, kvinnor styrs av känslor och har sämre minne än män. bara några exempel på vad jag anser. utgår från att de flesta håller med..? sannolikt inte. Det jag just beskrev är några punkter och åsikter som Salafisterna har, står upp för och hävdar är sanning. Salafisterna fick oväntat stora framgångar i det Egyptiska valet nyligen, där gör man politik av religion. Om vi kopplar detta till artikeln ovan, dvs är det religionsfrihet vi pratar om eller är det en politisk åsikt och inriktning vi ska bedöma enligt lag?

  • Lasse Lundeberg says:

    Stort tack till Naiti del Sante för professionellt arbete och demokratisk grundsyn. Fallet visar den oerhörda falskhet som driver vår samhällsutveckling. Istället för att brottas med frågan eller skicka den till högre instans, skulle den döljas för att inte genera politiker. Härav kan man lära att många av de högtidliga föresatserna inte åtespeglar äkta medkänskla.

  • Sarah says:

    Så modigt av Naiti del Sante att driva ärendet så långt. Mycket intressanta artikel. Har dock en fråga ang en del av resonemanget: Naiti skriver \"Hänvisningen till försvårat samspel mellan lärare och elever är avsedd att tillämpas när reglerna är neutrala, vilket inte är fallet när ett förbud endast gäller muslimska sedvänjor.\" Ställer mig undrande till om någon annan konsekvent fått dölja sitt ansikte utan att det väckt motstånd. Om ingen får dölja sitt ansikte, pga pedagogiska skäl, är det ju på sätt och vis neutralt. Om det bara varit muslimer som inte fått dölja sitt ansikte hade det inte varit neutralt. Sedan kan man ju ändå tycka att det inte är neutralt, eftesom majoriteten inte känner ngt behov av att dölja ansiktet, så ett förbud har i praktiken ingen betydelse för dem, men det hade det för den muslimska tjejen. Men min poäng är att oavsett skäl eller religion, hade INGEN fått dölja ansiktet, och att detta kan ses som en form av neutralitet.

  • Marilyn says:

    Tänkte så här på min lediga dag…hur ser deras legitimation, körkort o pass ut…man kan ju undra. Om de som bär burka eller niqab inte får visa ansiktet eller andra kroppsdelar hur går det då vid en passkontroll, fortkörning eller en vanlig legitimations visning?????

  • Puffe says:

    Om jag säger åt mina elever att ta av sig mössan i klassrummet så är det bara så att de får lyda eller gå ut! Denna obskyra muslimska minoritet som ständigt svävar i gränslandet mellan påstått religiösa eller kulturella påbud samt politisk aktivism propagerar förvisso för en lagstadgad privatsak, men den övriga befolkningen har också rätt att skyddas från densamma. Vårt nuvarande sekulariserade västerländska samhälle och dess ständigt pågående demokratiska utveckling baserar sig de facto på att vi under århundraden konsekvent har fått ta itu med allehanda bisarra inskränkningar och diktatoriska påbud, oavsett om de yttrar sig i skrift, beteende eller klädesplagg. För övrigt är det extremt smaklöst att jämföra ett självpåtaget klädesplagg med personer som har drabbats av exempelvis blindhet eller dövhet.

  • Kalle says:

    Om man skall gå efter det profeten ville och gjorde.
    Då skulle 9:åriga flickor vara giftasvuxna.

  • Absalom says:

    Det finns vissa afrikanska stammar som har som ärebetygelse att hövdingen spottar ut en mundusch med starksprit och saliv ansiktet på besökare och andra som anser detta vara upplyftande. Det finns också andra grupper runt om i världen som ser det som självklart att besökare måste ta del av olika magstarka sedvänjor, som kan bestå av att t.ex. avliva eller äta djur som man av olika skäl kanske inte vill ha i sig. Jag väljer att inte utsätta mig för detta då jag personligen anser det förolämpande och rent ut sagt vidrigt. Men, istället för att demonstrera mot detta beteende eller offensivt kräva att de ska respektera min syn på detsamma så håller jag mig respektfullt därifrån. Det skulle aldrig falla mig in att göra anspråk på eller vilja förändra deras kultur och samhälle. Vem är det som kränker vem om man inte vill ta i hand eller mörklägger sin identitet bakom draperingar? Vem är det som inte respekterar vem om man kräver villkorslös respekt när man själv inte kan uppvisa detsamma?

  • ahmed says:

    Kalle
    du är en sjuk och handikappad person
    prata inte skit om våra profet

  • fify says:

    det är många muslimer kvinner som lever i Sverige och har Hijab på huvudet och är hög utbildad. det är inte att Hijab kan hidra våras jobb. många muslimska familjer som bo i Sverige tvingar de inte att deras döttra ta på sig Hijab. jag som en tjej har jag på mig Hijab var än jag är och jag känner mig stolt över mig
    och jag plugga jag högskolan/universitet. så prata inte skit om våras muslimiska religion.

  • Aron M says:

    Du är ett föredöme för tjänstemannakurage- oavsett vad man tycker om själva sakfrågan. Väldigt bra.

  • Lina S. says:

    Fyfan vad bra du skriver. Bästa inlägg hittills i slöjdebatten. Tack.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en brandsläckare

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen