Det sjuka samhället

Text av Nina Yderberg | Bang 3/2001 | TEMA SJUK

Svensk vuxenpsykiatri liknar en tjusig Hollywoodkuliss som döljer en skräpig bakgård och barn som mår dåligt får lyckopiller, sömnmedel och amfetamin men desto mindre vård. Barnpsykiatern Nina Yderberg ser psykisk hälsa bli en klassmarkör.

Den offentliga sektorn är sjuk. Vården har blivit patient. Eller snarare, allt fler offentliganställda blir vårdfall när de slits ut av för stor arbetsbelastning. Vem ska ersätta dessa medelålders kvinnor som länge gjort allt för att inte patienterna ska bli lidande? Min mammas generation går snart i pension om de inte redan är långtidssjukskrivna, och ingen kommer i deras ställe. Vem vill överhuvudtaget jobba i loserbranschen offentlig sektor? Vara tärande i stället för närande? Men allt det där är gammal skåpmat. Det har skrivits tusen gånger förr och tyvärr avtar nyhetsvärdet för varje gång. Så jag begränsar mig till mitt eget område; psykiatrin.

Att vuxenpsykiatrin mest liknar en tjusig Hollywoodkuliss som döljer en skräpig bakgård vet de flesta som sökt hjälp. Psykoterapi är nästan omöjligt att få i sjukvårdens regi och psykisk hälsa har blivit en lika tydlig klassmarkör som hela tänder. Att psykoterapi inte prioriteras är för övrigt inte förvånande eftersom det är en verksamhet i huvudsak av kvinnor för kvinnor.

Barn- och ungdomspsykiatrin var förut lite bättre men närmar sig vuxenpsykiatrin med stormsteg. Deprimerade tonårsflickor får lyckopiller och sömnmedel medan bråkiga pojkar får amfetamin. Att människor påverkas av sin omgivning och sina upplevelser har vi lyckats förtränga. Någon har sagt att svenskarna lider av psykofobi, rädslan för insikten om att människan har ett inre liv. Det är som om vi har glömt bort djupet i den mänskliga tillvaron, vidden av vårt beroende av andra.

Särskilt märks det i hur vi handskas med barnen. Vi vet att de skadas av för lite vuxenkontakt men trots det fortsätter vi att skära ner inom skola och barnomsorg. Under den period då kvinnorna gick ut i arbetslivet togs deras funktioner i familjen delvis över av offentliga sektorn. När den nu läggs ner blir inte mycket kvar åt barnen, och dessutom är föräldrarna numera sönderstressade. Antalet patienter i barnpsykiatrin fördubblades under 90-talet men trots socialministerns löften om mer pengar ska vi spara ytterligare i år.

Någon har sagt att svenskarna lider av psykofobi, rädslan för insikten om att människan har ett inre liv. Det är som om vi har glömt bort djupet i den mänskliga tillvaron, vidden av vårt beroende av andra.

Mina kollegor doktorerna löser delvis dilemmat genom att vara frikostiga med bokstavsdiagnoser och medicin. Som vanligt får pojkarna mer uppmärksamhet än flickorna, men när konsekvensen blir att man får narkotika för att lugna ner sig är frågan om något är vunnet.

Med all respekt för de som anser sig hjälpta undrar jag om man inte sopar vårt allvarligaste samhällsproblem under mattan. För precis som Eva Kärfve påpekade i boken “Hjärnspöken” är det ingen slump att hypotesen om hjärnskadade barn fått fäste just nu. Snabbt och enkelt trollar man bort konsekvenserna av samhällsutvecklingen och det faktum att barnen får betala priset. Jag undrar också om den hätska tonen i debatten kring Kärfves bok hänger ihop med att en ensam kvinna utmanar ett gäng i huvudsak manliga doktorer med läkemedelsindustrin i ryggen?

Hur som helst får hon stöd nu. Av en man. I den rapport läkaren Tomas Ljungberg författat på uppdrag av socialstyrelsen står det svart på vitt: “den bäst vetenskapligt underbyggda modellen för hur dopaminerg transmission (överföring av en signalsubstans i hjärnan, reds. anm.) är förändrad vid ADHD stämmer överens med den modell för hur dopaminerg transmission har föreslagits vara förändrad vid svår och olöslig stress… Slutsatsen kan därför bli att de förändringar som har dokumenterats vad gäller dopaminerg transmission hos ADHD mycket väl går att se som sekundära förändringar till psykosocial stress som individen inte klarat av att hantera.”

Här finns något att gräva i för seriösa journalister som har högre ambitioner än att vända kappan efter vinden. För är det något som är sjukt så inte är det barnen.

Publicerat 2001-09-05

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tom kakskål

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen