Det queera rummet

Text av Milo Ka Norberg och Jonny Bjerhem Wiklund | Bang 2/2014 | TEMA KÄNSLOR

Vi skulle vilja lägga fram en tes: problemet med queer är inte att queer har blivit en identitet. “Problemet” med queer, eller queer(a)identitet(er)-som-problem, är istället en effekt av den ambivalens, eller fientlighet, som butlerskt1 åberopande queerteoretiker uttrycker gentemot idén om ett stabilt själv, som kan “ha” eller “vara” en identitet.

Vi börjar med att konstatera att det har gjorts många läsningar av Judith Butler, och vi vill här inte hävda att vi gör dem alla rättvisa. Istället har vi valt att fokusera på delar av några läsningar, inklusive vår egen, av Butlers texter; vad de antas betyda, och vilken effekt som de borde få, vilket kanske ännu oftare omformuleras till en diskussion om den effekt de borde ha fått.

Istället för att börja vår framställning med att tala om queer som identitet, så tar vi sats i ett närbesläktat område: trans*, och i förlängningen, transidentiteter. Detta för att vi anser att diskussionen om (vissa) transidentiteter, som aktualiserades för några år sedan, är besläktad med den diskussion om queer som är aktuell nu. Vi exemplifierar med ett citat ur idéhistorikern Erika Alms avhandling: “Synen på transsexualism och transsexuella brukar användas som ett ypperligt exempel på Butlers påstående om att kön är performativt (av Butler själv men framförallt av forskare som i sin tur använder sig av hennes teorier). Kön är något man gör. Med den psykiatriska diskursen kring transsexualism som bakgrund är det lätt att se hur det som beskrivs som könets kärna – könsidentiteten – i realiteten är något som skapas genom de handlingar som sägs emanera från densamma. Alltså: handlingarna som framställs som uttryck för en redan existerande och fastslagen könsidentitet är, enligt Butler, egentligen det som skapar, formar och upprätthåller illusionen om en sådan etablerad, enhetlig entitet. Butler hämtar inspiration till sin teori om performativitet från språkteorin, särskilt från John L. Austins resonemang om performativa satser i How To Do Things With Words (1962).Performativa satser är helt enkelt uttalanden som skapar något – förändrar en situation – genom själva talakten. På samma sätt förhåller det sig med de handlingar genom vilken individen iscensätter sin könsidentitet, de skapar själva känslan av att vara man eller kvinna. Transsexuella synliggör det som är sant för alla människor: kön är något man gör, inte något man är.”2

Av detta citat drar vi följande slutsatser: att idén om att könsidentiteter, eller identiteter överhuvudtaget, skulle vara någonting fast är en illusion. Att idén om att en könsidentitet kan existera innan språket är en omöjlighet. Därav: de enda könsidentiteter som kan existera är de som är språkliga. Vi läser dock inte det här som att de enda möjliga könsidentiteterna är de som är förspråkligade nu, eller som var förspråkligade då, utan som att könsidentiteten alltid kommer in i existens när den blir benämnd. Samt, att den transsexuella figurerar som ett exempel på något som sägs gälla för alla människor.

Det här är alltså en berättelse, eller en förklaring, om en så vill, till hur kön blir till. ”Genom [Ordet] har allt blivit till, och utan det har intet blivit till, som är till”3, för att citera en annan skapelseberättelse. Fast tvärtom. Genom det som vi inte får benämna, skapas det som är möjligt att benämna. Genom det som inte får existera, görs själva existensen möjlig. Som en effekt av det som inte får finnas till, har allt blivit till, som finns till. Detta utsträcker sig alltså även till (köns)identiteter; de blir till genom att de blir benämnda, definierade, och fortsätter sedan att finnas till genom att de fortsatt benämns, definieras och görs. Det vill säga, genom att de levs. På så sätt blir identitet inte bara en fråga om att benämna något som redan finns, utan en fråga om att göra en viss typ av liv möjligt. Frågan blir då: varför borde vissa identiteter inte bli, eller upphöra att vara, levbara? Och varför just de?

Idén om den stabila identiteten är utifrån ovanstående förståelse som sagt en illusion. Att föra en identitetspolitisk kamp blir snarast ett nödvändigt ont. Men vad räknas egentligen som identitetspolitik? Och varför verkar det som att vissa identiteter är mer identiteter än andra? Till skillnad från vad en kanske kan tro, med tanke på hur relationerna mellan trans*, queer och radikalfeminism ibland beskrivs, så är inte queer(teori/feminism) av hävd positivt inställd till trans* eller transidentiteter.

Det förekommer inte sällan att radikalfeminism positioneras, i synnerhet av de queerfeminister som vill kritisera den, som per definition negativt inställd till transpersoner. Queerfeministerna kan då i sin tur förstås som per definition positivt inställda till trans*. Men frågan är om inte denna positionering handlar mindre om att begripliggöra, uppvärdera, eller mänskliggöra trans* som fenomen, kropp, identitet eller levd erfarenhet, än det utgör ett led i en strategi för ovan nämnda queerfeminister, som försöker dra en gräns mellan “sin” feminism, och “annan” (läs: sämre) feminism. Om vi då ser de queerfeministiska, och queerteoretiska, sammankopplingarna med trans*, som just en del av ett strategiskt positionerande, snarare än en ökad “medvetenhet” om trans* eller en “utveckling” mot en mindre transfobisk (queer)feminism eller (queer)teori, så kan det kanske förklara varför (cis)normativitet och transfobi trots allt förekommer och hjälper till att (åter)skapa de diskursiva rum som ovan nämnda feminism-teori utgör. Och det kan vara en utgångspunkt för diskussionen om queerteorins ambivalenta förhållningssätt till (trans* och/eller queer) identitet.

Enligt Jay Prosser figurerar den transsexuella och transgenderpersonen i Butlers teoretiska konstruktion som ett dikotomt begreppspar, en dikotomi som också innefattar en “queer” hierarkisering. De transsexuella får nämligen stå för queer(andets) gräns; för strävan till det heteronormativa, det konforma, det inte (längre) könsöverskridande. Transgenderpersonen konstrueras som den transsexuellas motsats; som en symbol för det subversiva, det könsöverskridande. Transgenderpersonen blir också en figur som genom sina brott mot heteronormen bäst kan illustrera en queer(teoretisk) potential.

Nyckelord är orden (hur den transsexuelle) synliggör och strategisk position: Varför skulle det vara strategiskt för queerfeminism att sammankopplas med trans*? I Gender Trouble och Bodies That Matter, som blivit grundläggande texter för svensk queerfeminism, formar Butler sina tankar om kön och sexualitet i relation till psykoanalytisk teori. (Homo-)sexualitet särskiljs från genus (kön) på så vis att förväntad heterosexualitet och förbud mot homosexualitet föregår – ger upphov till – genusnormer, vilka kräver två “biologiska“ kön. Två biologiska kön är därmed inte något “reellt”, utan en effekt av en ständig upprepning av genusnormer, vilka i sin tur är en effekt av normer som kräver förbud mot homosexualitet. Genus – för det blir härmed överflödigt att tala om kön – blir genom detta oupplösligt förbundet med sexualitet och på grund av Butlers modell för tillblivelse, där inget subjekt föregår objektifiering och där “jag” blir till genom andras tilltal, blir sexualitet härmed nödvändigtvis synligt.

Detta i bemärkelsen att de former varigenom kön (miss-)lyckas manifesteras är tecken på – effekter av – “jagets” ursprung som (hetero-) sexualiserad i normsamhället. Könet, i förlängningen, behöver alltså inte fysiskt korrigeras för att förändras, utan det behöver bara göras, eller ses, som en annan sexualitet. Därför, eftersom den förstås implicera det omvända: att det biologiska könet skulle kunna vara mer betydande, eller ursprungligt, än sexualitet, kan en könskorrigering förstås som en felaktig handling. Från detta är det inte långt till att tala om fyra egentliga identitetspositioner: heteroman, heterokvinna, homoman, homokvinna.

Hierarkiseringen mellan transgender och transsexualism, är alltså en förlängning av hierarkiseringen mellan sexualitet och genus, genus och kön. En hierarkisering som bygger på den heterosexuella melankolin som könets skapelseberättelse; i begynnelsen skapade Normen homosexualitetsförbudet. Det skapas på så sätt en queer (mot)hierarki, som grundar sig i en invertering av heteronormen och dess uppvärderande av biokön. Det mest queera – subversiva – i ett heteronormativt samhälle blir de könade former som kan visa på den heterosexuella ordningens godtycklighet: t.ex. drag, transvestism, pre-op transsexuella. Transgender.

En anledning vi tycker oss kunna urskilja till att det finns ett motstånd mot vissa queera/ transidentiteter grundar sig i idén om att alla med queera och/eller transidentiteter egentligen är, eller skulle kunna vara, homosexuella. Och i anslutning till den idén, brukar ett imperativ dyka upp: de borde vara det. Det vill säga, de borde välja en homosexuell identitet. Motståndet tycks implicera att vi, istället för att försöka begripliggöra en, eller ett flertal, nya identiteter och föra en då per definition kontraproduktiv identitetspolitisk kamp, bör välja en av de identiteter som redan står till buds och koncentrera oss på att föra t.ex. en fördelningspolitisk kamp.

Det här är, enligt oss, en effekt av den könade skapelseberättelse som vi tidigare nämnt. Den könade skapelseberättelsen innefattar nämligen en implicit kronologi; en sak leder till en annan som leder till en tredje, i en kedja av händelser. I samband med kronologin kommer också ett implicit värderande; den första, ursprungliga, orsaken är den som är mest betydelsefull. Det är ett värderande som överförs till värderandet av identiteterna; de äldre identiteterna anses vara mer värdefulla och/eller svårare att bli av med. Därför bör vi istället göra oss av med de yngre.

Det handlar också om hur just sexualitet blir (över)värderat; nämligen som den första orsaken, i och med att det är det ursprungliga begär som kräver ett förbud. Den fördelningspolitiska inriktning kampen enligt Tiina Rosenberg bör ta4, sägs handla om kvinnor och minoriteter. Eftersom deras ursprung i teorin är så ursprungligt att de upphör att vara identiteter, blir de identiteter som inte tycks leda till identitetspolitik.

De blir Människor bland vilka resurser ska fördelas. I en teori där ”jag” är en existens som blir till genom andra blir identiteten per definition social. Uppkomsten av ”nya” identiteter påverkar således även ”de gamla”, och vi kan se ett motstånd mot att omforma exempelvis identiteten kvinna till ciskvinna. Genom en förståelse av språket som brist, av genus som misslyckande försök till upprepningar av normer, av trans* som ett exempel på något alla människor gör, befinner sig alla människor i ständig transition. Ty alla människor transcenderar, så att säga, det sociala identitetsbegreppet. Homosexuella blir per definition transpersoner och transpersoner blir homosexuella, och det queera blir det som synligt avviker från det heteronormativa.

Den läsning vi gör, är att det här enkelt uttryckt är en queer – förstådd som cishomosexuell – appropriering av trans*. För att gälla en teori som talar om ”copies without originals” kan denna situation tyckas vara synnerligen ironisk. Queer som identitet är inte i-sig ett problem. Lika lite som andra identiteter, t.ex. intergender, genderqueer, panromantisk eller asexuell är problem i-sig. Problemet ligger istället i queer teoribildning, och queerfeministisk praktisering, när den trots sin explicita “intention” skapar hierarkier mellan identiteter, längs skalan av det mänskliga. Vilket implicerar, att en värdering av vilka liv som borde vara levbara och vilka liv som det inte finns ett lika stort behov av, görs. Och då är det inte längre en fråga om en diskussion; utan om repression. Det går inte längre att prata om identitet, utan att prata om makt.

———————–

1 Det finns andra som höjer liknande invändningar, men av andra anledningar, och/eller med andra utgångspunkter. Dem kommer vi inte att prata om här.
2 Alm, Erika, 2006: ”ett emballage för inälvor och emotioner” – föreställningar om kroppen i statliga utredningar från 1960- & 1970 – talen. Sid. 137
3 Johannes, ”Evangelium enligt Johannes” i Bibeln eller den Heliga skrift: Gamla och Nya testamentet – de kanoniska böckerna, 1917, kap. 1:3

4 Rosenberg, Tiina. “Queerordet skulle inte handla om identiteter, men idag handlar det i stort sett inte om något annat”, Bang. 1/2012, s. 19-23.

Publicerat 2012-09-24

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en banan

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen