Det mänskliga mörkrets manifestationer

Text av Alexandra Pascalidou | Bang 4/2015 | TEMA FILTER

Berättelsen om Sverige rymmer än en gång attentat mot boenden för människor på flykt. Journalisten Alexandra Pascalidou minns 1990-talet och skildrar hur rasism accelererar och – då som nu – normaliseras.

Rörliga röda prickar roterar runt som dödliga dervischer. Som skräckinjagande skuggor följer de mig. Och min pappa som städar natt. Och min mamma som går till det grekiska dagiset i gryningsmörkret och städar kontor i skymningsmörkret. Och mina systrar. Och mina symboliska systrar och bröder. Alla vi som förenas i fruktan. Mardrömmarna ger oss ingen ro.

Under ett halvår med start i augusti 1991 sköt Lasermannen, John Ausonius, elva personer i Stockholm och Uppsala. En dog. Flera skadades för livet. Offrens gemensamma nämnare var mörkt hår- eller hudfärg.  ”Uppgörelser i undre världen” spekulerade makten. Innan de motbevisades.

Jag sitter i styrelsen för UNG-SIOS – samarbetsorgan för Invandrarorganisationer i Sverige. Vi är unga greker, turkar, assyrier-syrianer, italienare, portugiser, spanjorer, finnar m.fl. och vi talar om rädslan och rörelsefriheten.

Jag jobbar på Rinkeby Fritidsgård mellan klockan sex och midnatt fem dagar i veckan. Tonårskillar i trupp följer mig hem till porten. Vi intalar oss att betongen är som en enda skottsäker väst som skyddar oss oälskade oäktingar. Mest rädd är jag på väg från universitetet. När mörkret lagt sig över Frescati springer jag med ryggsäcken fylld av statsvetenskapsböcker om mänskliga rättigheter. Vi organiserar oss. Stämmer träff vid biblioteket och går till busshållplatsen i grupp. Vi – de mobila måltavlornas motståndsrörelse.

Tidigare samma år intervjuar journalisten Olle Stenholm Ny Demokratis frontfigur Bert Karlsson i SVT. De säger att Bert förlorade. Men han vann. Inte ens oraklet i Delfi skulle kunnat förutspå att han drygt 20 år senare skulle komma att bli flyktingmottagandets stora vinnare med miljardomsättning på sina asylboenden.

Balkan blöder. Inbördeskriget och den etniska rensningen i landet som då hette Jugoslavien tvingar hundratusentals människor på flykt. Flyktingmottagandet i Sverige slår rekord 1992 och 84 000 människor får stanna. I Rinkeby berättar våra juggevänner horribla historier. Över en natt blir grannar och barndomsvänner fiender. Men i Rinkeby håller alla ihop. När jag på den tiden föreläste på skolor förklarade jag att de som kom hade högre utbildningsgrad än det svenska genomsnittet. Att de som kom inte kostat staten en enda skattekrona och var redo att bidra till statskassan. Bara de fick chansen.

Historien upprepar sig. Flyktingmottagandet slår nytt rekord 2015. Av de syrier som kommit senaste året har 37 procent, mer än var tredje, en eftergymnasial utbildning. Även om asylrätten inte ska knytas till kostnadseffektiva kalkyler är det ett motargument. Som sällan biter på dem som betraktar och beskriver människor på flykt som volymer, kostnader och förlustaffärer.

Det varnas för ”hotfulla horder” och ”flöden” och ”strömmar” som kommer leda till kollaps och katastrofer av bibliska mått. ”Invasioner” och andra militära termer brukas för att beskriva människor på flykt. Ord är då som nu vapen. Skräckpropagandan slog fäste i folk. De som under 1990-talskrisen förlorat fotfästet på arbetsmarknaden kunde inte värja sig mot vanskliga verklighetsbeskrivningar om att Sverige ”översvämmades”. Svenskheten var deras snuttefilt. Blodsbanden blev en illusorisk konkurrensfördel i en föränderlig värld. Deras fruktan förvandlades till fientlighet som kulminerade i brinnande flyktingboenden, Ku Klux Klan-inspirerade korsbränningar och eskalerande våld under hela 90-talet.

Efter förbundskansler Angela Merkels inbjudan till Syriens sårade befolkning i augusti i år välkomnade även Sverige de fördrivna. Vårt land har en tradition av solidaritet och generositet, sa vi. Vi demonstrerade mot murarna som kostar liv och manifesterade vår grundmurade humanism. Vi virade in flyktingar i fleecefiltar, gav dem mackor och sockor och vindtäta jackor. Vi invaggade dem i tron om trygghet. Att de äntligen nått hoppets hamn.

Men mörkret trängde sig ändå in. Under flera veckor den här hösten bär varenda soluppgång nyheten om en ny brand. På Sverigekartor märks de ut: Norberg, Arlöv, Kånna, Vallda, Munkedal, Oderljunga, Ärla, Oskarshamn, Lund, Färingtofta, Djursholm.

Det är inte banker eller bilar som brinner. Det är blivande eller befintliga asylboenden. HBV-hem för ensamkommande barn som det rapporterats om i nyhetssändningar. Barn som sett jämnåriga spolas upp på stränder och dö på den Golgata-vandring av taggtrådar och tårgas som Europa banat vägen för. Polisen har ännu inte lyckats binda gärningsmän till de systematiska attackerna.

Enligt Wikipedia är Terrorism (från latin terror ‘rädsla, fruktan’) det systematiska användandet av våld eller förstörelse, särskilt mot civila mål, för att med hjälp av rädsla tvinga fram politiska eller andra typer av förändringar. Det syftar till att döda eller allvarligt skada civila eller icke-stridande, med avsikt att skrämma en befolkning eller utöva tvång på en regering eller en internationell organisation.

Femtonåriga Wahed kom från Syrien för ett år sedan tillsammans med sin mamma och sina tre syskon. Den 23 oktober höggs Wahed ned med ett svärd av terroristen i Trollhättan. När vissa medier besökte brottsplatsen, Kronan i Kronogården, ställde de frågor om skolresultat och segregation. Som om det rättfärdigade tragedin. Wahed som nu är på väg tillbaka säger att han fram till skolattacken trodde att Sverige var ett tryggt land.

Terrorn trasar sönder tryggheten och tilliten. Den dödar demokratins drömmar om rättvisa, rättssäkerhet och jämlikhet. Lasermannen, Peter Mangs, Anton Lundin Pettersson och deras anonyma mördarbröder dödade inte bara John Hrohn, Gerard Gbeyo, Björn Söderberg och minst tretton till som sedan 90-talet fallit offer för det högerextremistiska våldet.

Rasismen dyker upp med en regelbundenhet som påminner om 90-talet. I Östersund sparkar och slår en okänd gärningsman en tvååring vid en busshållplats. Sen cyklar han vidare. Det var ungens hudfärg, säger ett vittne. En svart städare i Malmö blir misshandlad av en okänd man. Hatbrotten hyllas av skrivbordskrigarna.

Fredagen den 13 november blir en sorgedag för Europa. Barbarerna förvandlar Paris mångkulturella kvarter till ett blodbad. Islamistfascisterna dödar hundratals oskyldiga. På judiskägda Bataclán, på Lilla Kambodja – överallt där människor umgås över gränser. Människorna som flyr krig och terror pekas på nytt ut som en fara för Europa. Nationer stänger gränser och bygger murar. Över en natt blir alla muslimer potentiella terrorister.

Taxiföraren Ahmed gråter: ”Folk vågar inte åka med mig. Som om jag hade med saken att göra. När en muslim mördar vill de att vi alla, miljarder muslimer, ska ta avstånd. När en svensk mördar kräver ingen att alla svenskar ska gå ut och fördöma dådet.” Hans grekiska åkare uppmanar honom att raka av sig det han kallar ett talibanskägg.

Det är skillnad på folk och folk. Och skillnaderna kommer växa.

“Att se historien upprepa sig och det mänskliga mörkrets manifestationer multipliceras får även en naiv världsförbättrare att vilja resignera.”

Danmark har alltid varit steget före Sverige. 1992 inleddes med den danska dokumentären Hur många flyktingar tål Europa?. Den handlade om den ”okontrollerbara illegala flyktinginvasionen” som skulle hota homogeniteten och leda till raskrig. Inte i min vildaste fantasi skulle jag kunna tippa att samma fråga skulle formuleras i SVT:s Agenda mer än 20 år senare och att jag sedan, som ett svar, skulle skapa en hel debattserie, P1 Debatt, som i stället vände på frågan: ”Hur mycket rasism tål Sverige?”. Tål. Tre bokstäver som avslöjar så mycket.

När 90-talet var nyfött, medan murarna föll och förenade folk i världen växte de osynliga murarna som omgav miljonprogrammen. Folkets Hus var mitt vardagsrum. Här dansade jag folkdans, spelade teater, höll brandtal, läste dikter och firade skolavslutningar.

”Det var innan kalabaliken i Rinkeby drog igång” säger SVT:s speakerröst i inslaget den 5 februari 1992 innan de klipper till Folkets Hus där vi samlats för att tala om rasismen i Lasermannens blodiga spår.

”Vi fruktar för våra liv” skriker en man omgiven av plakat med orden ”Stoppa rasismens frammarsch även i riksdagens korridorer” när statsminister Carl Bildt (M) intar scenen med en liten lapp i handen.

”Statsministern försökte vända debatten om våld och rasism” säger speakerrösten och i inslaget klipps det till statsministerns tal om motsatsernas dynamik. Speakerrösten fortsätter: ”Men Rinkebyborna vill ha konkreta svar” följt av några röster:

”Varför förbjuds inte rasistiska organisationer? Vad gör ni konkret?” Och sen ropade vi: ”Vi är många, vi är starka, krossa rasismen nu!”

Carl Bildt svarade: ”Man når aldrig några framgångar genom att skrika”.

Inte genom att tiga heller tänkte jag som stod hopklämd bakom före detta freds- och frihetskämpar från Chile, Uruguay, Iran, Kurdistan och en massa andra länder som tvingat sitt folk på flykt. Det blev så dålig stämning. Så mycket känslor att Invandrarminister Birgit Friggebo tog till den numera legendariska lösningen: ”Hallå. Nu tycker jag att vi gemensamt i denna sal sjunger ”We shall overcome”.

Vi blev stumma. Ingen kunde låten. Ingen fattade någonting. Vi var så långt ifrån ett väckelsemöte med Halleluja-stämning man kunde komma. Att lägga locket på fick plötsligt en ny innebörd.

Senare levererade Latin Kings en låt om Lasermannen och fick det svenska folket att börja sjunga om vår vardag på Rinkebysvenska. ”Snubben trodde han var cool för han hade en pistol”, och Salla samplade in våra protester: ”Vi är många vi är starka krossa rasismen nu!”

Vi köpte aldrig tidningar. Men löpsedlarna läste vi. Den 6 september 1993 skrek svarta krigsrubriker: ”Kör ut dem – så tycker svenska folket om invandrare och flyktingar”. Budskapet tapetserades även i tunnelbanan, på busshållplatser och gator med anledning av Expressens artikelserie ”Svart på vitt”, om oss invandrare och flyktingar.

I annonsen blickade en kvinna ut över en sjö. Texten löd: “Jag har inget emot invandrare, men vi har inte plats.” Expressens chefredaktör Erik Månsson skrev: “Hur länge kan vi i Sverige ge sken av att vi välkomnar invandrare och flyktingar? För det gör vi inte. Svenska folket har en bestämd åsikt om invandringen och flyktingpolitiken. Makthavarna har en helt motsatt åsikt. Det går inte ihop. Det är en opinionsbomb på väg att brisera. Därför berättar vi, med start idag. Precis som det är. Svart på vitt. Innan det smäller”.

Dagen därpå följde löpsedeln: ”TA HAND OM DEM”.  Som om vi vore barn i behov av vårdnadshavare och förmyndare.

Chefredaktören fick sparken men stämningen satte sig. Vi granskades som bakterier under ett medialt mikroskop i ett högteknologiskt laboratorium. Dom studerade Oss, och Vi konstateras defekta, annorlunda, avvikande. Aldrig vanliga. Aldrig normala. Alltid hotfulla. Alltid för många. Alltid problematiska. Alltid parasiterande.

Parasit är det flitigast förekommande ordet i de tusentals brev jag fått de senaste 20 åren. Parasit är ett grekiskt ord som etymologiskt betyder objuden gäst. ”Parasiten, utnyttjar värdorganismen för egen vinning på ett sätt som skadar värdorganismen”. Ordet används egentligen inom botanik och zoologi.

“Då som nu reduceras rasismen till rivmärken. Ledarskribenter och makthavare lägger än en gång mer krut på att skuldbelägga antirasister och misstänkliggöra motståndsrörelsen.”

En kväll 1994 när jag arbetade på fritidsgården ringde TV3 och bad mig guida dem i min förort. Jag tackade ja för att få nyansera bilden. Vi stämde träff på Folkets Hus. När jag kommer dit reser sig självaste Ian Wachtmeister, partiledare för Ny Demokrati (numera mentor till SD:s Jimmie Åkesson) upp och sträcker ut handen. Bekanta vid borden bredvid började bua. Tv-teamet tog ut mig, Wachtmeister klagade på ”idioterna” där inne och jag försökte förklara deras förtvivlan och frustration över Ny Demokratis förnedring av oss alla. Teamet filmade en bil som sladdade, mig när jag smygrökte medan Ian ställde konstiga frågor.

När programmet sändes insåg jag att vi förlorat. Som vanligt. Det blev en klichéspäckad kontrastuppvisning i Vi och Dom. Vildarna kontra änglarna. Bilder på när jag smygrökte (kaos hemma) och klagade på klimatet. Killen på fritidsgården som klagade på somalierna.

I studion representerades invandrarna av Infinite Mass – med talangfulla Rodrigo och Amir i spetsen. De spelade sin hit ”Shoot the racist” som var en reaktion mot rasismen och Lasermannens terror. Sen fick de frågor av typen: ”Varför är ni så aggressiva? Varför är ni kriminella? Förstår ni att svenskar blir rädda?” Killarna sa inte ett knyst.

Sen ställdes ”svenskarna” på scenen. Representerade av inga mindre än änglalika Adolf Fredriks Gosskör som iförda vita skjortor sjöng en klassisk låt. Där stängde jag av tv:n. Morsan skällde ut mig för att jag rökte så att hela Rinkeby ekade och för att jag ställde upp i tv. ”Du vet ju att de bara vill skämma ut oss!”. Men min plan var en annan. I stället för att hata media skulle jag bli media. En dag skulle jag se till att de fick höra våra ocensurerade, oredigerade röster.

Augusti 1995. I Kode i Västergötland misshandlas John Hron med glödande vedträn och en ölflaska av nazister. ”Säg att du älskar nazister” skriker de. Sedan kastas 14-åringen i sjön. Han simmar utåt. Nazisterna hotar med att de ska ge sig på hans kompis om han inte återvänder. Kompisen skriker “Kom tillbaka, annars slår de ihjäl mig”. John Hron simmar tillbaka. Kravlar sig upp på en klippa där han sparkas ihjäl. För att sen rullas in i sjön.

Tre veckor senare går Gerard Gbeyo, asylsökande från Elfenbenskusten, av bussen i Klippan när en nazist med hakkorsprydd armbindel hugger in en kniv i hans hjärta. Några dagar efter mordet placeras ett svartmålat kålhuvud i buskaget vid Gbeyos lik. En hälsning från nazisterna med ett textat meddelande: ”Ett minne till en man som inte tillfört något, mer än en stor kostnad, Klippan kommun”.

Idag kallas vissa av de invandrarrika förorterna för ”no-go-zoner”. Redan på 90-talet odlades och förmedlades skräckhistorier om våra kvarter i de mångkulturella miljonprogrammen. Men ingen skrev om våra no-go-zoner. Om hur vi var förvisade till förortens fredade zoner och fängslade bakom mentala murar. Om hur våra kartor krympte i takt med att den rumsrena rasismen trampade upp sina revir. I Stockholm var Gamla Stan ockuperat av nazister. När Lasermannen härjade vidgades no-go-zonerna till att inbegripa även det som skulle bli vår studsmatta till det svenska samhället – universitetet.

De enstaka etniska svenskar vi mötte fick betalt för att möta oss. Det var socialarbetare, poliser, rektorer, myndighetschefer som checkade in på kontorstider. Segregationen cementerades successivt.

För någon månad sedan kom min förra kille hem till min mamma en söndag eftermiddag. Ungarna på gården omringade honom och frågade: ”Ursäkta mannen är du polis?” Jacob skakade på huvudet. ”Jo, erkänn – du är civilare”, envisades barnen. Den enda blonda, blåögda man som är på plats en söndag, bortom ordinarie arbetstid, måste ju vara en snut.

Makthavarna som trots våra vädjanden och varningar lät segregationen spåra ur bäddade för främlingsfientlighetens framväxt. De rullade ut röda mattan för respekterade rasister i riksdagskorridorerna. De som blivit vår tids heliga kor. Men vi kommer till dem.

I SVT:s Öppna Arkiv finns knappt någon glimt av det mångkulturella magasinet Mosaik som jag gjorde under tre år 1995–98. Ett program som människor fortfarande talar om. Inte ett enda avsnitt av otaliga resor över landets miljonprogramområden, möten med gömda, hjältar och hjälpare, debatter om rasism, integration, demokrati.

Mosaik var ett forum för dialog. Varenda vecka kunde vi föra samtal och presentera personligheter som annars aldrig kom till tals under en tid när blattar bara figurerade i TV3:s Efterlyst. Studion fylldes med svarta svenskar (nuvarande kulturminister Alice Bah Kuhnke, MP, var en av dem) som talade om diskriminering, romer och judar som berättade om förföljelser, författare, kulturpersonligheter, skådespelare som talade om mångkulturens myspys och misslyckanden. Jag reste runt i Europas mångkulturella förorter.

I Paris blev jag utslängd från Le Pens högkvarter. I St. Denis blev vi bortjagade med stenar och tomater av arga förortskids som tröttnat på den mediala stigmatiseringen.

I den här hösten så omtalade Molenbeek i Bryssel, i skuggan av EU-palatsen, intervjuade jag eldsjälar som redan då varnade för utvecklingen. I Kronogården och Rosengård och Råslätt och Rågsved intervjuade jag försummade förmågor som adderade flera nyanser till den monokroma mediadramaturgin som pumpade ut rubriker som: Invandrarna kör sämre/ borstar inte tänderna lika ofta/ begår flera brott/ klarar sig sämre i skolan/ vill inte bli poliser/ammar mindre.

Mosaik blev en oas där vi fick vara mer än vår etnicitet och härkomst. En motbild mot den där demokratidebatten i dåtidens Agenda med Sveriges tyngsta demokratiexperter gästade. Jag var så entusiastisk över att äntligen få tala om miljonprogrammens marginalisering och maktlöshet och utanförskapets pris och det demokratiska underskottet. Programledarna sparade mig till sist. De andra gästerna presenterades med namn och titel och typ frågan: Vad är problemet med den svenska demokratin?

När turen kom till mig fick jag frågorna: Alexandra Pascalidou heter du och bor i Rinkeby. ”Var är du född? Men var kommer du ifrån? Hur är det att vara invandrare?”

Tröttsamt, borde jag som vandrat klart för länge sen svarat.

När jag fick intervjua dåvarande statsministern Göran Persson (S) om integration på Rosenbad 1996 gjorde jag en spontan kupp. ”Olof Palme och drottning Silvia och Madame Mitterrand och Carl Bildt har varit där. Och Birgit Friggebo som ville att vi skulle sjunga. Det är bara du som inte varit i Rinkeby. Det är också Ditt Sverige. Visst vill du komma?”

Så tjingade vi och han kom med halva Sveriges polisstyrka och ståtliga SÄPO-vakter som skuffade undan små barn. Familjen Camacho från Ecuador hade bakat empanadas och städat fint inför hembesöket vi förberett. Men besöket avböjdes i sista sekund på grund av säkerhetsskäl. ”Det här är också Sverige” minns jag att statsministern upprepade som i ett mantra.

Året därpå blev min sambo och jag uppringda av en bekant man som hade kontakter högt upp i regeringen. ”De har upprättat en fiendelista med en massa namn på kritiska svartskallar som ska elimineras från offentligheten” varnade han. Den enda kvinnan på listan var jag. Resten var manliga journalister, politiker och debattörer. Jag skrattade. Jag var ju anställd på SVT och hyllades för att jag jobbade som ett djur.

Inför ”Uppesittarkvällen” innan julafton som jag presenterade med Anders Lundin i SVT 1997 täcktes sminkrummets fönster för att ingen skulle kunna skjuta mig. På nätet publicerades bilder på mitt ansikte med kikarsikte. Min hemadress var överallt. Instruktioner om hur jag skulle tystas, dödas, våldtas, slaktas, stympas. I en månads tid hade kartonger med brev bombarderat cheferna: ”Släng ut svartskallen. Hon förstör den svenska julen”. Det kom allt från bajs till kulor i kuvert. Det kom identiska formuleringar och SVT:s VD Sam Nilsson gick ut i Aktuellt och konstaterade att det var ”kampanjartat”. Idag läser jag om det näthat som drabbar årets julvärd Gina Dirawi.

Sen fick jag sparken (och alla andra på listan försvann från offentligheten en efter en). Efter ett en nazistisk terrorgrupp, NS Stockholm, poserat med vapen och masker utanför min hemdörr sa min chef: ”Folk på redaktionen är rädda”. När jag sa att detta inte bara var ett svek mot mig men mot hela samhället och att samhället har en skyldighet att stå upp och inte låta sig styras av nazister, visade den gamla chefen ett långfinger.

De enda som protesterade mot att jag plockades bort var utrikeskorrespondenter och journalister från olika länder baserade i Sverige som skrev en debattartikel. Mina svenska kollegor med journalistförbundet i spetsen vände ryggen till för att de sade sig värna tryckfriheten. Nazisternas rätt att förmedla mordhot i media.

“Redan då, på 90-talet rasade rasisterna över att de inte fick ”lyfta på locket”. Att de inte fick framföra sina ”sanningar”.”

Alla år av hat, hot, hån bar ett budskap: Era liv är inte lika mycket värda. Polisen hade genom åren ignorerat allt. Den här gången var det dock annorlunda. Nazisterna hade hotat en polis. Så de greps och fallet gick till Tingsrätt, Hovrätt och Högsta Domstolen som slutligen friade alla eftersom de hänvisade till Aftonbladet som hänvisade tillbaka till dem*.

Vi tog ärendet vidare till Europadomstolen där vi vann mot svenska staten. Nazisterna som friades fortsatte på sin nazistiska karriär. Några av dem var senare inblandade i mordet på syndikalisten Björn Söderberg 1999. Någon hoppade av för att sen hoppa in i naziströrelsen igen.

Själv sattes jag i karantän. Som om en våldtagen kvinna plötsligt får skulden för sin korta kjol, sparkas från jobbet och skuffas undan för att inte provocera fram flera övergrepp.

Vad vill du göra, frågade en chef eftersom jag var fast anställd på SVT. Nyheter, svarade jag. Han log. ”För att göra nyheter måste man vara objektiv. Man måste vara som Claes Elfsberg. Du är en så tydlig invandrare.”, sa han.

Jag placerades som producent på ”Striptease” och gjorde reportage om funktionshindrades rättigheter och den bristande tillgängligheten samtidigt som min kollega Janne Josefsson fick göra ett ungt samhällsprogram från förorten. “Fittja Paradiso” blev en uppvisning i safarijournalistik.

1999 genomför nazister flera mord. Nazisterna Tony Olsson, Andreas Axelsson och Jackie Arklöv mördar två poliser i Malexander i maj. I oktober skjuts syndikalisten Björn Söderberg i huvudet i sin port av nazister.

Den 23 oktober 1999 ledde jag, som var livrädd, en manifestation på Medborgarplatsen mot rasism och nazism till minne av Björn Söderberg. Fler än 20 000 människor och halva regeringen samlades för att hedra hans minne. Nazisterna skulle inte få skrämma oss till tystnad.

Det känns som att jag levt för länge. Att se historien upprepa sig och det mänskliga mörkrets manifestationer multipliceras får även en naiv världsförbättrare att vilja resignera. Vi är många som är kroniskt rädda. Rädslan paralyserar och tystar sina offer. Många av mina gamla vänner har gett upp. När jag ringer en av 90-talets antirasister vill han inte ens nämnas vid namn. Han fick sin beskärda del av trakasserier. Droppen blev när de hotade hans barn. ”Att du pallar. De vägrar ju fortfarande erkänna rasismen. De lyfter sell-outs som säger det rasisterna vill höra och masserar maktens självförhärligande självbild. Terroristerna är alltid de andra. Aldrig deras egna” säger han och tillägger. ”Det bästa jag gjort är att jag slutat läsa tidningar och titta på TV. Det har räddat mitt liv”.

BANG 4 2015 omslag FINAL

Alexandra Pascalidou, som aldrig tidigare fått vara Lucia, pryder numrets omslag. Luciafirande synliggör idag ofta sexism och rasism. Tänk skönhetstävlingar, tänk vad som händer när pojkar vill vara Lucia, tänk vem som alltid fick vara pepparkaksgubbe och tänk på vad som hände när SVT 2012 sände ett luciatåg med en svart lucia. Foto: Sofia Runarsdotter.

Rasismen reproduceras reflexmässigt. Reptilhjärnan aktiveras och allt främmande blir skrämmande. Brott som begås av majoritetsbefolkningen individualiseras. Brott som begås av minoriteter och migranter kollektiviseras och kulturaliseras. Gränsdragningens grammatik fjärmar och framställer våra egna mördare som enskilda enstöringar, vilsna vettvillingar, psykiskt sjuka dödsmaskiner, frikopplade från kulturen, drivna av egen paranoia.

Att paranoian syresätts av en rasistisk retorik förbises konsekvent. Det är förvisso en fullt förståelig självbevarelsedrift som praktiseras i alla länder.

Det var med denna kollektiviserande, kategoriserande och kulturaliserande ansats som medier bjöd in till debatter då på 90-talet där vi, som aldrig begått brott, skulle förklara varför ”vi” var så brottsbenägna. Som till exempel efter en skottlossning på en nattklubb på Stureplan 1994 där fyra människor mördades. Debatten kom att handla om invandrarungdomar och förorter trots att den drivande gärningsmannen hette Tommy Zethraeus. Den underliggande frågan var: ”Vad är det för fel på invandrarna?”

Så många fel var det på oss invandrare, enligt kanalchefer som klibbat fast i homogenitetens hubba-bubba, att vi fyllde tv-tablåer och spaltkilometrar.

När jag som ensam tjej på tidigt 90-tal bjöds in till ett slott för att sitta i en referensgrupp för Invandrarpolitiska kommittén med mäktiga herrar frågar ordföranden: ”Hur är det för er invandrarflickor? Är ni könsstympade? Är ni oskulder?”

Invandrarskapet är som en kronisk och hereditär åkomma man aldrig blir av med. Inte ens vi som vandrat klart för länge sen. När Europarådets kampanj ”Alla Olika – Alla lika – Ungdom mot Rasism” tillsätts i slutet av 1994 var vi flera från förorter med invandrarbakgrund som var med. Till den kategorin räknades till och med svenskfödda Dogge Doggelito och Michael Alonzo som båda hade mammor som hette Birgitta. I kampanjen engagerades också dåtidens fotbollsstjärnor Henke Larsson och Martin Dahlin som vittnade om rasismen på fotbollsläktarna och den skönsjungande tandläkaren Dr. Alban.

Så mycket och så lite har hunnit förändras. En oktobermorgon när naturen glöder i höstens praktfulla nyanser ringer en gammal reporterkollega från 90-talet in till Ring P1 när jag är programledare. Numera är hon pensionär och volontär som hjälper asylsökande. I sändningen ger hon sin solidariska syn på sakernas tillstånd. Senare samma kväll blir hon uppringd på sin hemtelefon av en man som presenterar sig som Lars i Tallinn. ”Visst var det du som ringde Ring P1?” frågar han innan röst- och tonläget accelererar till en nivå att min kollega tvingas lägga på.

Så mycket för åsikts- och yttrandefriheten. Rasisterna som gärna iklär sig martyrskapets mantlar och förfäktar att deras sanningar förtigs gör sitt allra bästa för att tysta minsta möjliga medmänskliga manifestation.

Åsiktskorridoren har krympt klaustrofobiskt genom åren. Det är så syrefattigt att jag vissa dagar knappt kan andas. Desto mindre yppa självklarheter om människovärdets okränkbarhet. Idag är det värre att kalla någon rasist än att vara rasist. Och ordet bevakas inte primärt av praktikanterna själva som av deras bundsförvanter innanför den politiska värmen.

Så mycket har rasismen polerat sin fasad, stylat sina ideologiska kulsprutor och lierat sig med makten att mörkrets monster blivit rumsrena husdjur. Som försvaras med näbbar och klor. Som vårdas så ömt att ingen längre lyfter på ögonbrynet.

Om de inte är protagonister i varenda sändning talas det om dem som vore de där. Normaliseringen är som små giftdoser som sakta men säkert smyger sig in i samhällskroppens blodomlopp. Tills vi vant oss. Som dokusåporna med mobbningsmoment och utröstningar som på 90-talet kritiserades för att vara integritetskränkande förnedrings-tv. Numera är det bara tv-recensenten Johan Croneman som förfasar sig medan majoriteten käkar chips och garvar åt förlorarnas tårar.

Redan då, på 90-talet rasade rasisterna över att de inte fick ”lyfta på locket”. Att de inte fick framföra sina ”sanningar”. Konspirationsteoretiska klagovisor om den ”politiska korrekthetens” censurmekanismer, om längtan efter att få tala ”klarspråk” och andra kamouflerade kodord för att fritt få häva ur sig rasism. ”Man får ju inte säga någonting i det här landet längre” löd inledningen till den draperade rasismens syntax. Vilken tabubelagda tystnad vill dessa sanningssökare bryta?

Efter flera decennier i debatten vet jag precis rasisternas ärende – de vill kunna säga hur dumma, skumma, barbariska, ociviliserade invandrare och flyktingar och människor från resten av världen är. Alla andra utom de själva skall och bör kritiseras medan de själva ska stå oemotsagda utan motfrågor och utkrävande av ansvar och källhänvisningar. Främst värjer de sig för rasistetiketten. En etikett de generöst delar ut till andra – helst invandrare som sägs hata Sverige så fort de vågar kritisera en vägtull.

Upprepar man en lögn tillräckligt länge blir det till slut en sanning. ”Våga vara rasist-vågen och vägra kallas rasist” kan vi kalla rörelsen. Problemet är att även ängsliga journalister köpt martyrernas myter som sanningar. (”Rasisterna/Sexisterna är inte här för att kunna försvara sig”)

Vi är många som ägnat våra liv åt att motbevisa myterna. Vi som blev vandrande representanter för världens alla invandrare. På nationaldagen 1995 prydde jag omslaget och mittuppslaget i Expressen. Jag fick svåra frågor om symboliken i röda stugor med vita knutar jag inte ens kunde frammana i fantasin.

Under intervjun insåg jag hur långt ifrån den svenska idyllen vi levde med lantställen, kräftskivor, skärgårdskobbar, kakelugnar och en massa andra blinda fläckar för betongens blattar. Jag hade på mig Ungdom mot Rasism-tröja och stod framför fontänen i Rinkeby och talade om den svårgripbara svenskheten och vad som krävs för att ta sig genom nålsögat.

Något jag ännu, 20 år senare, inte lyckats med. Det har varit ett mödosamt misslyckande och ett melankoliskt uppvaknande som slutligen fick mig att ge upp av ren utmattning. Numera betackar jag mig för nationella etiketter som måste erövras som vore de kungamedaljer.

I mitt källarförråd hittar jag min gamla bomberjacka från 90-talet. Jag bar den när jag för exakt 20 år sen gjorde min entré i det svenska medielandskapet. Nu är den inne igen.

I jackfickan hittar jag ett gammalt SL-kort och ett foto på boxningslegenden och människorättsaktivisten Muhammad Ali. Han är fortfarande min idol. Tack vare honom och medborgarrättsrörelsen fick USA sin första svarta president.

I källaren hittar jag kartongen märkt med ”Svenska brev”. När jag slår upp pärmarna är det som att öppna Pandoras ask: Svartskallehora, Judeluder, Blattefitta, Parasitslyna och andra ömsint sammansatta invektiv som väver ihop mitt kön och mitt ursprung.

Allt har förändrats och allt är sig likt.

Vår utsatthet är fortfarande inte utsatt nog.

Vårt utanförskap är inte utanför nog.

Vår fruktan är inte fruktansvärd nog.

Hoten är inte hotfulla nog.

Rasismen är inte rasistisk nog.

För att räknas.

Då som nu reduceras rasismen till rivmärken. Ledarskribenter och makthavare lägger än en gång mer krut på att skuldbelägga antirasister och misstänkliggöra motståndsrörelsen. Fram växer en värld där alla som vittnar om verbalt våld och fysiska övergrepp avfärdas som lättkränkta offerkoftor. Det är fel på de kränkta – inte dem som kränker dem. Det är fel på de mobbade. Inte mobbarna.

Nu kategoriseras all kritik mot klass-samhället, systemet och strukturerna som vänsterpropaganda. Denna ihärdiga höger-vänster-polarisering, polemisering och politisering har blivit tydligare än på 1990-talet. Plötsligt har kampen för jämlikhet, jämställdhet och mänskliga rättigheter blivit synonym med vänsteragitation.

Alla som tar ställning för så vedertagna värden som FN:s deklaration om mänskliga rättigheter eller Sveriges grundlag klassas som partiska och subjektiva. Mitten har helt enkelt flyttat ut och med den vår gemensamma värdegrund.

När jag läser mina gamla dagböcker inser jag att det var ensamheten som var värst. Att jag aldrig hade någon att falla tillbaka på. Någon som kunde hålla mig i handen, backa upp, stötta och peppa. Någon som kunde sparka upp hermetiskt stängda dörrar.

Nu inser jag att det inte var bättre förr. Jag ser hur de kommer – en efter en. De kliver upp på upplysta scener, tar plats i ledningsgrupper, breder ut sig på kultursidor, greppar mikrofonerna, sjunger och talar ut, utan att be om ursäkt eller låta sig förminskas, förlöjligas, förtingligas.

Vi har kanske inte nått de mål jag drömde om men vi har vunnit många slag. Vi har vägrat tiga trots massivt motstånd Vi har rest oss på tio. Vi har skakat av oss skräcken och navigerat som ljusstrimmor genom mörkret. Vi blickar bara bakåt för att hämta kraft. Vi backar varandra för att ta plats. Vi backar bara för att ta sats.

 

Fotnot
* Det här var en oerhört händelserik period som jag skrivit mycket om i min första bok Bortom mammas gata.

Bild: Bastion

Publicerat 2015-12-10

2 Kommentarer

  • […] DET MÄNSKLIGA MÖRKRETS MANIFESTATIONER I berättelsen om Sverige går det inte heller att blunda för rasismen. Hur rasism påverkar samhället, oss som bor här och hur rasism normaliseras och dess existens till och med ifrågasätts. När allt fler asylboenden den här hösten sattes i brand och vad som pågick jämfördes med händelser på 1990-talet var det självklart att tillfråga Alexandra Pascalidou om att skriva. En journalist som ständigt diskuterar och ställer angelägna frågor om mänskliga rättigheter. Hennes gärning sprider hopp i mörka tider – och ljus – nu även från Bangs omslag. I den här artikeln minns Alexandra Pascalidou sitt 1990-tal och skildrar hur rasism accelererar och – då som nu – normaliseras. […]

    • Karin M. Rudberg says:

      Mycket tänkvärt och bra skrivet, Alexandra Pascalidou!
      För väldigt längesen, 1969-70, bodde jag i USA och gick i high school, i en småstad norr om Detroit, Michigan. Min store idol Robert Kennedy hade mördats ett år tidigare, liksom Martin Luther King. Jag var en helg i Chicago och hörde ett fantastiskt tal av Jesse Jackson, i något projekt som kallades Operation Breadbasket i det av svarta befolkade South Side. Vi var några vita elever som kom dit tack vare en progressiv lärare i sociologi.
      Jackson fick den stora publiken av svarta att gemensamt ropa “I AM somebody! I AM somebody!” Det här gjorde ett starkt intryck på mig.
      Nu 35 år senare skjuter vit polis obeväpnade svarta ungdomar och män.
      Jag for också på skolresa till Washington D. C., travade in till senaten och frågade efter Edward Kennedy. Jag fick träffa honom, ingen så mycket som tittade i min väska! – berättade hur mycket jag beundrat hans bror, och prackade på honom en dalahäst i miniformat.
      Nu tappade jag tråden – men OK, jag beundrar dig. Själv blev jag journalist i Göteborg. Vi sågs en gång på bokmässan då du hade kommit ut med “Taxi” – berättade för dig att jag haft precis samma idé, men du hann före!
      Ha det så bra.
      Maria Rudberg

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en klocka

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen