Det hela började med orättvisan

Text av Arazo Arif | Bang 4/2014 | TEMA KRIG

Zeynep Kavak var 17 år när hon belöt sig för att resa från Sverige för att strida för PKK i Kurdistan. Efter sju år återvände hon tillbaka från kriget, det här är hennes historia. Berättat för Arazo Arif.

Det hela började med ett lågintensivt krig som jag föddes in i, en historia av förtryck som präglade mitt liv. Ett vi och dem. Kurderna och turkarna. I mitt första barndomsminne är jag tre år gammal och tittar upp på tre beväpnade soldater som riktar sina gevär mot mitt ansikte medan andra för bort min pappa.

Min familj anlände till Sverige när jag var 13 år och jag förstod inte hur det kunde vara så fredligt här jämfört med där jag kom ifrån. Jag tänkte att det berodde på att kurderna hade nekats självständighet.

Det hela började med en dansgrupp, kurdisk folklore. Jag vantrivdes i Sverige och skräcken för att bli bortförd levde kvar i mig. Jag kände mig skyldig och jag kunde inte leva med tanken på att jag var i säkerhet medan mina kamrater ännu levde under förtryck. Jag anslöt mig då till en dansgrupp som härrörde ur PKK där jag äntligen kände samhörighet och blev snart ansvarig för ungdomsföreningen.

Det hela började med orättvisan. Den som åsamkats kurderna som grupp och den som oundvikligen skulle drabba mig som kvinna. När jag var 17 år deltog jag i en lägerutbildning där vi utbildades i PKK:s ideologi och historia. Vi fick höra berättelser om gerillasoldater som kämpat för kurdisk frihet och självständighet. Kort därefter bestämde jag mig.

Jag kunde inte föreställa mig det liv jag förväntades leva, att gifta mig och ta hand om barn. Jag trotsade min far som inte ville att jag skulle ansluta mig till gerillan och gav mig av. Mitt liv fick ett syfte utöver det vilket normen tilldelat mig som kvinna. När vi under militärutbildningen tävlade i fysiska aktiviteter så tävlade jag mot männen. Jag var stark.

Det hela började i bergen, där var vi alla soldater. Alla bar vi vapen, kvinnor som män. Det jag inte kunde undkomma i egenskap av kvinna var solidariteten till andra kvinnor. I kriget, med vapnen, i vänskapen. När jag mötte döden i vitögat och jag visste att det var mitt eller fiendens liv tänkte jag ”Den här soldaten är ute efter att döda mig, men han är en kvinnas son.” och jag undvek till varje pris att döda.

Jag minns tre olika tillfällen där jag gömde mig istället för att skjuta. Männen skulle ha skjutit utan att blinka, men med kvinnorna kunde jag prata om hur vi kvinnor inte uppfostrats till att döda. I hemlighet kunde vi tala om det, för när det väl gällde var vi tvungna att gå hårt framåt, ta kommando, visa att vi kunde kriga. Kriget är patriarkaliskt, det är absolut inte anpassat för kvinnor.

Inför, under eller efter varje strid fick jag och mina kvinnliga medsoldater mens, en kroppslig reaktion på det vi utsattes för. Barndomens skräck för att bli våldtagen var ett ständigt hot. Vi var i krig, det handlade om att dö eller döda, men för oss kvinnor tillkom även hotet om kränkningen – att bli bortförd och våldtagen.

Det hela slutade med att jag blev skjuten. När jag låg skadad hörde jag fiendens röst: ”En kvinna, i kväll kommer vi ha kul!” Orden trängde in i mig och jag glömde smärtan. Jag fann styrkan att ta mig därifrån, rullande över stenar och kullar. Sedan lämnade jag kriget, men kriget har aldrig lämnat mig.

EFTERORD
Zeynep Kavak föddes 1977 i en by nära staden Nusaybin, i Kurdistan. När hon var 17 år återvände hon till Kurdistan och stred för kurdernas självständighet i sju år. Tillbaka i Sverige utbildade hon sig till socionom och har mesta delen av sin yrkeskarriär jobbat på kvinnojourer och stöttat våldsutsatta kvinnor. Nyligen kom hon hem från flyktingförläggningarna i Zaxo där hon arbetade som kurator med människor som flytt från ISIS.

Publicerat 2014-12-09

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer hörlurar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen