”Det finns en föreställning om att adoption bara är en win-win-win situation”

Text av Justina Hüll | Bang 1/2016 | AKTUELLT

Den 7:e maj kommer Lisa Wool-Rim Sjöbloms efterlängtade debutseriealbum Palimpsest ut. Här tecknar hon en personlig berättelse om sin egen adoption. Men också en strukturell adoptionskritik mot den industri som suddar ut barns ursprung på adoptionspappren för att barnen lättare ska adopteras, och mot det tabu som finns i Sverige inför att prata om vad adoption egentligen kan innebära.

Palimpsest kommer från grekiskans palin som betyder ‘på nytt’, ‘igen’ och psaein som betyder ‘gnugga’, ’skrapa’. För hundratals år sedan var det en handskrift som vanligtvis skrevs på pergament vars text skrapats och tvättats bort och ersatts med en ny. I Lisa Wool-Rim Sjöbloms egna Palimpsest berättar Lisa om föräldrars namn som suddas bort från adoptionsblanketter för att barn som egentligen har föräldrar ska bli lättare att adoptera bort till längtande föräldrar i Väst. Där skapas ”the Orphan myth”, myten om att alla adopterade är föräldralösa. Samma sak hände Lisa själv. I motsats till vad informationen på adoptionspapprena gav henne var hon inte alls föräldralös, utan hade både en mamma, en pappa och syskon i Korea.
– Början av albumet handlar om att jag har lärt mig ett visst typ av berättande angående adoption och att jag inte gärna ska berätta om att jag har funnits innan jag blev adopterad. Våra band bryts när vi adopteras, men även senare när vi försöker förhålla oss till det. Det finns ingen ursprungsberättelse att prata om, säger Lisa Wool-Rim Sjöblom.

Hon berättar om en process som inte bara varit utmanande fysiskt genom att teckna en hel livsberättelse för hand, utan också personligt, genom att inte berätta den förväntade adoptionsberättelsen. Sedan adoptionsverksamheten började ta fart i Sverige under 50-talet har det varit svårt att problematisera den industri som ligger bakom det lyckliga bildandet av en ny familj. En industri som globalt faktiskt är vinstdrivande.
– Det finns en föreställning om att adoption bara är en win-win-win situation, för alla inblandade, om man ska inkludera våra första föräldrar också, och berättar man något annat blir man motarbetad. Där är det ofta adoptivbyråerna som tar sig rätten att bestämma att det. I själva verket är det många i den så kallade adoptionstriangeln som lider och har livslånga sår ifrån det som man inte får tala om.

Vad får man inte får tala om? 
– Jag upplever att det finns starka restriktioner kring hur man får förhålla sig till saker och ting. Till exempel måste man ofta som adopterad förhålla sig till tacksamheten och säga ”jag känner mig som svensk, jag älskar Sverige”. Sedan får man också säga ”men jag har också upplevt rasism, ett tag så kände jag mig identitetskluven”, så länge man har fastslagit att man först är nöjd. Om jag först skulle säga att jag känner mig som en korean skulle jag få höra att jag är essentialist.

LWS

Lisa Wool-Rim Sjöblom. Foto av: Frantzdatter Photography

Känns det som att du berättar saker som människor inte vill höra om adoption? 
– Poängen med att jag kallar den för Palimpsest är att det handlar om att berätta sin egen berättelse och att använda sin egen röst utan att bli avbruten, omtolkad eller ifrågasatt och få höra att det man upplever är fel. Det är oerhört problematiskt att vi förväntar oss att det är i mörka barns bästa intresse att få alla våra rötter avklippta för att flyttas till Sverige.

De länder som har störst antal adoptionsutbyten mellan Sverige och Norden är främst länder som tidigare varit koloniserade eller där väst haft stark imperialistisk eller ekonomisk makt. Och det är ofta Väst som upprättar adoptionsbyråer.
– Flera av de här länderna har inte ens själva ett ord för adoption i sina språk, eller förstår inte till fullo var en adoption innebär. Det har blivit en industri eftersom det omsätter så enormt mycket pengar. Men det är extremt tabu att prata om det här i Sverige. Det är okej att prata om att man har mått dåligt som adopterad, men att prata om att adoption vilar på en ojämnställd grund där vita privilegierade föräldrar i väst utnyttjar att det finns människor som helt enkelt inte får hjälp att ta hand om sina egna barn – det är fullkomligt tabu.

Varför är adoption så känsligt i Sverige?
– Jag tror att det har varit känsligt sedan början. När adoption tog fart i Sverige började vi också forma vår självbild som det mest antirasistiska och solidariska landet i världen. Då började man ta sig an den så kallade tredje världen genom olika projekt. Jag tror man såg adoption då som en väldigt stark solidaritetshandling. Sen berör ju adoption intimssfären, och berör emotionella ämnen som barnlängtan, kärlek och familjeband.

Hur har det varit att illustrera det här i bildform? 
– Jag tycker att seriemedlet är väldigt tacksamt att jobba med. Det är väldigt mycket man inte behöver berätta i text som bilderna förmedlar. Man kan kommunicera utsatthet bara i ett ansiktsuttryck.

Mamma-och-jag

Palimpsest kommer ut den 7:e maj hos förlaget Galago.

Publicerat 2016-05-04

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en brandsläckare

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen