Det allmängiltiga

Text av Danjel Nam

När regissören Miriam Sise berättar att hon gör dramatik om svarthet rynkar många på näsan. Skulle det här vara intressant för en publik? Danjel Nam har talat med henne om rasism inom teatern.

På Cirkus i Stockholm, i den stora restaurangbaren efter Guld­baggegalan 2007, träffade jag Haddy Jallow. Hon var upprymd. Hon fingrade på sin guldbagge för bästa kvinnliga huvudroll ur filmen Säg att du älskar mig. Hon berättade om sin klänning som hon hade lyckats pruta ner till halva priset och hon pratade om att hon och hennes mamma skulle satsa på sin nyöppnade kläd- och sko­butik. Men ingenting om skådespelarframtiden. Jag vet inte vad hon tänkte om sin skådespelarframtid. Dagarna efter fanns hon överallt. Efter någon vecka var hon borta.

Nästa gång jag såg henne var i SVT:s Debatt, förra året. Hon berättade att unga svarta tjejer använde hudblekningsmedel för att få ljusare hud och att det inte var något fel med det. Sedan dess har jag inte sett henne. Men Jallow har fortfarande sin guldbagge och hon är fortfarande bara den tredje svarta kvinnan i en svensk långfilm som fått spela en huvudroll. På Sveriges nationalscen, Kungliga dramatiska teatern, kan man inte, förutom vid ett tillfälle (1994 i pjäsen Ett drömspel, med Francesca Quartey i huvudrollen som “dottern”) och under två utländska teaterproduktioner, erinra sig när det senast hände.


Som svart kvinna är du mycket din kropp och jag får ofta en känsla av att jag blir exploaterad. Den används ett tag, för att sedan plockas bort när jag börjar ställa krav.Miriam Sise är teaterregissör och “den svarta kvinnan” på den svenska teatern.

– Jag pratade nyss med en skådespelarkompis som sa att hon aldrig skulle våga ställa upp på en sådan här intervju, säger Miriam Sise.

Varför inte?
– För att hon kände att hon har mer att förlora. Om hon som svart skådespelare går ut och öppet och kritiskt pratar om hur hon upplever branschen riskerar hon helt enkelt att bli utfryst. Ditt jobb som skådespelare är helt avhängigt av att någon vill att du ska göra jobbet. Och gillar inte regissören dig eller upplever dig som obekväm och ifrågasättande så kommer han eller hon att sluta höra av sig till dig. Så känsligt är det. Men jag är så trött på det: att alla ska mörka det och vara rädda och ingenting händer.


Vi sitter hemma
hos Miriam Sise i hennes rätvinkliga lägenhet. Hon tar bladet från munnen, viker ihop det och kastar ut det genom fönstret.

Det var på våren 1993 och stenarna på vägen var varma. Hon hade tagit på sig en lång svart avskalad klänning och till det ett par avskalade skor. Något färgglatt var helt otänkbart. Ingenting får vara för mycket när man är svart. Kallelsen höll hon i handen. Där stod det tydligt: Välj en valfri monolog att framföra på max tre minuter. Miriam Sise var 22 år och hade lämnat Halmstad och en av Sveriges vid den här tidpunkten två gymnasieskolor med teater- och dansinriktning på sina estetiska linjer, samt Kulturamas teaterlinje i Stockholm och hon hade valt monologen Electra.

– Teaterhögskolan i Stockholm är tillsammans med de övriga tre scenskolorna i Göteborg, Malmö och Luleå i princip nödvändiga att gå om du någon gång vill komma in på de etablerade teatrarna i Sverige och arbeta som professionell skådespelare.

När Miriam Sise kommer ut från antagningen är hon hoppfull. Hon vet att hon är den enda svarta kvinna som sökt och någonstans, även om det inte är helt formulerat, hoppas hon att det inte är till hennes nackdel. Monologen gick bra och mötet med juryn var kul och hon vandrar ut i gräset i Helgalunden och lägger sig på rygg och pustar ut. Då får hon syn på henne.

– Hon ser ut som en av John Bauers kvinnor vid vatten: lång, blond, smal med självlockigt hår. Den europeiska klassiska skönheten personifierad. Jag har lite svårt att förstå henne med sin norska brytning, men hon berättar att hon har teatermänniskor i släkten och att hon bara är 19 år. Jag säger att jag tycker att hon ser ut att vara perfekt för teatern och hon håller med. I det ögonblicket förstår jag att jag inte skulle ha en chans mot henne. Jag känner mig på förhand slagen och undrar hur jag någonsin skulle kunna klara av att spela en kvinnoroll på en svensk teater när idealet sitter här bredvid.

– Jag kom inte ens till andra provet, och med min bakgrund som svart arbetarklass besvärar jag mig inte att söka igen, det är för tufft, berättar Miriam Sise.

 

Hittills har ingen svart kvinna under Dramatens 221-åriga existens lyckats bli fast anställd där.Nu har det gått 17 år. Miriam Sise är 39 och hon blev aldrig någon skådespelare på den svenska teaterscenen. I stället valde hon att bli regissör.

– Jag älskar att regissera och jag tänkte då, 1994, att det var en kraftfullare position och att jag skulle få mer makt att göra det jag ville och berätta de historier jag ville om jag blev regissör. Men så här i efterhand kan jag se att det kanske var mitt enda sätt att hålla mig kvar inom teatern, utan att behöva visa mig på scen.

Hon sökte en gång men kom aldrig in på Dramatiska institutets teaterregilinje, som ännu aldrig antagit en svart kvinnlig regissör. I stället gick hon Spegelteaterns regilinje. Idag har Miriam Sise regisserat femton uppsättningar och skrivit tre egna dramer: Barn skola vi vara vid Gottsunda teater 2001, en dramatisering av Katitzi, baserad på Katarina Taikons bokserie 2003, och Trumslagerskan på Teater Västmanland 2007. De sista två med den historiska representationen av en svart kvinnlig huvudrollsinnehavare.

Vilken roll intar du som svart kvinnlig regissör på teatern?
– Jag försöker att inte kompromissa för mycket och jag etablerar mig genom att använda mig av min pondus. Jag anstränger mig mycket för att få respekt. Som svart kvinna är du mycket din kropp och jag får ofta en känsla av att jag blir exploaterad. Den används ett tag, för att sedan plockas bort när jag börjar ställa krav. Så därför intar jag rollen som bestämd, påläst och självsäker. Jag blir en kommunikatör, som ett slags kompensation, för att understryka att jag har en hjärna också. I mitt konstnärliga arbete gör jag heller inga stora försök längre att närma mig de etablerade teatrarna, som Dramaten eller Stadsteatrarna.

Varför inte?
– På de stora scenerna är det tuffare att ordna trygghet för mig vilket behövs då jag är i minoritet. Det blir alltid ditt extrajobb. Det innebär att jag har mindre att säga till om och då riskerar jag att förlora kontrollen över mitt berättande. Jag har ett perspektiv som väldigt få teaterregissörer har och vi har ännu inte fått göra direkta avtryck på den kulturella arenan. Jag vill inte kompromissa bort det.

Vad har du för strategier mot det?
– Jag ser till att bestämma när, var och hur (så långt det går). Jag har startat ett nätverk som heter Svart scenkonst för att försöka förena kulturarbetare med afrikansk bakgrund där vi kan dela våra erfarenheter med varandra. För att vi inte ska känna oss ensamma och så att vi kan lära oss av varandras upplevelser. Som svart kvinna på en svensk teater är du nästan alltid ensam och det är på grund av rasism.

Hur då?
– I grupp utgör vi ett hot mot den rådande vita normen och det är därför det är svårt för oss att synas flera på samma gång. Folk känner sig hotade om vi svarta blir för många.

Finns det ett hot?
– Ja, om man är rädd för förändring så kan man kanske känna så, även om ingen skulle erkänna det. Verklig förändring kan ju bara ske om man är flera. Exempel: jag blev inbjuden till WIFT (Women In Film and Television) för att diskutera villkoren för svarta kvinnor inom teatern. Då sa jag att jag inte ville vara ensam där som svart kvinna. När man pratar om de här frågorna är man lite för otrygg för att vara rak med vad som behöver göras när man är ensam bland vita. Nej, men det går inte, sa de då. Okej, då kommer inte jag, sa jag. Så fortsatte de att tjata lite till och efter ett tag återkom de och då hade de ändrat sig. Jag fick ta med mig två kollegor, vilket gjorde jättestor skillnad.

Vad var skillnaden?
– Folk lyssnade och jag orkade berätta och diskussionen kunde drivas längre. Folk började förstå något nytt.

Vad hade de förstått?
– Att det är ett problem att svarta kvinnor inte representeras på den svenska teatern och på kulturinstitutionerna. Att exkluderingen­ skapar fördjupad isolering och att avståndet mellan “vi” och “dom” bara ökar.

Var finns de svarta kvinnorna representerade inom teatern?
– I dagsläget finns mellan fem och sex verksamma skådespelare. Vi är ett par teaterregissörer och ingen dramatiker vad jag känner till. Jag misstänker också att de flesta jobbar inom barn- och ungdomsteater eller på mindre scener, som generellt har lägre status och syns mindre. Svarta kvinnor är väldigt osynliga. När svarta kvinnor spelar är de ofta kompisen till någon huvudrollsinnehavare­, bifigur eller bara statist. De få gånger jag har sett någon på scen har det aldrig varit i en roll som driver handlingen framåt.

Varför är svarta kvinnors berättelser så underrepresenterade på de svenska teatrarna?
– Det finns ett svar på den frågan. Det är på grund av rasism och det största problemet är att man blir tystad på olika sätt då man är tydlig på den punkten. Teater i Sverige är ju i grunden en vit, borgerlig tradition, där de gamla europeiska dramerna anses vara de viktigaste. Vår berättelse finns inte där och folk inom institutionen är inte intresserade av den, eftersom de själva inte kan identifiera sig med den. De roller som finns är oftast skrivna med ett perspektiv hämtat ur den gamla teatertraditionen, det vill säga de nordiska och europeiska verken, riktade mot en vit medelklasspublik. Där har svarta kvinnor eller afrosvenskar inte någon egen berättelse. Det finns helt enkelt ingen sådan berättelse och den kan inte vem som helst berätta.

– När jag tar upp mina dramer och berättar att de handlar om svarthet rynkar folk ofta på näsan. Det blir direkt en fråga om “kvalitet”: “Är det här verkligen konst?” “Är inte det här politiskt?” “Finns det verkligen någon allmängiltighet i det här?” “Det måste vidröra det allmänmänskliga!” “Jag känner inte igen mig i den här berättelsen, den exkluderar folk.” Men eftersom rasism är en så stor del av en svart kvinnas liv är det naturligtvis väldigt svårt att inte beröra den delen.

– Så länge vi lever i en vit hegemoni blir alltid svarthet en historia i sig. En historia om en minoritet. Vilket är konstigt eftersom vi egentligen är flest i världen. Men det problematiseras ju sällan i klassiska dramer. Även om svarta blir norm på teatern kommer rasism alltid att vara en del av vår historia som präglat oss som människor. Det har ju gjorts försök att få oss att glömma det, men det hoppas jag vi slutar upp med. Min historia är präglad av att jag är svart och det går inte att sminka över.

Vad innebär det att vara svart kvinna på teatern?
– Att vara den svarta kvinnan på den svenska teatern innebär oftast att du är en av de första svarta kvinnorna som någonsin varit där, så det finns inget arbete gjort som underlättar för dig som just svart kvinna. När jag någon enstaka gång berättar för någon hur det är att vara svart kvinna blir folk oftast förvånade och har sällan eller aldrig hört någon berätta om det. Därför pratar man helst inte om svarthet med folk. Man kan skämta om det. För att det är så mycket spänningar runt omkring det och det gör att folk kan slappna av. Men det är väldigt svårt att prata om. Den vanligaste kommentaren jag får när jag väl pratar med någon om det är: “Ja, men jag ser dig inte som svart, det har jag aldrig tänkt på.” Hur ska jag reagera på det? Jag är ju svart. Jag har en svart identitet. Färgblindhet är i mina ögon bara ett sätt att slippa prata om rasism, vilket vi alla, vita som svarta, behöver göra. Det gör att det blir väldigt ensamt, du är oftast den enda på teatern med dina erfarenheter. Du har inga möjligheter att göra det som får dig att känna dig trygg och som kan stärka din position, nämligen att organisera dig med de som är som du. Detta gör att jag nästan aldrig är helt mig själv. Jag inser att jag många gånger intar en väldigt låg profil med de sidor som genomsyras av min svarta identitet, vilket egentligen präglar hela mitt liv.

– Det finns också ett annat problem och det är att svart kvinna inom teatern oftast betyder bara svart kvinna. Annars måste det vara någonting annat. En av de få gånger jag exempelvis har sett en svart kvinna i en huvudroll på en scen var under ett så kallat gästspel där regissören var från Kanada och där den svarta kvinnliga huvudrollsinnehavaren fick spela ett “väsen”. Det vill säga, hon var inte en människa utan ett guds barn som skickats ner från himlen för att skildra jordelivet ur ett andligt perspektiv och som sedan försvann bort igen. Jag tyckte det var intressant för det berättade mycket om hur den etablerade teatern brister i kunskapen att kunna gestalta svarta kvinnoroller. Som om svart kvinna är en anomali som inte ingår i de normala relationerna med människor. Det blir ironiskt nog en liknelse för hur man ser på svarta kvinnor inom teatern.

Miriam Sise

Men det är på de etablerade teatrarna som du bör vara och verka om du vill lyckas, antingen som teaterregissör, dramatiker eller skådespelare, och få en anständig lön och trygghet. Kungliga Dramatiska Teatern i Stockholm är för många med teaterambitioner drömslutstationen. Hittills har ingen svart kvinna under Dramatens 221-åriga existens lyckats bli fast anställd där.

 – Nepotism är en av teaterns stora problem idag. Dramaten är som ett enda stort familjeföretag. Där anställer man sina män eller fruar och varandras barn. Och där ligger verkligen de svarta kvinnorna i lä, för deras mammor, pappor, älskare eller farbröder jobbar inte där. Ett anmärkningsvärt exempel på nepotism: av Dramatens samtliga föreställningar under spelåret 2009/2010 har den nya teater­chefens make två uppsättningar som går upp där, samtidigt!

– Men att vara en del av Dramatens ensemble ger dig ju en obetalbar position inom den svenska teatern. Du får de naturliga privilegierna som fast inkomst, ett etablerat namn och den bästa kontaktytan inom teater, film och övrig scenkonst. Du får jobba med de ansett bästa skådespelarna och dramatikerna i landet och du får tid att utvecklas, det vill säga du får ständigt nya chanser även fast du gör misstag de första gångerna. Du blir finkulturell och du skrivs in i historien. Det säger sig självt, vem vill göra sig av med sådana privilegier?

På Dramatens nuvarande repertoar återfinns idag en svart kvinnlig skådespelare, Sylvia Bulelwa Ntlantlu. Hon tillhör en sydafrikansk teatergrupp som gör en föreställning under en månads tid, på ett så kallat korttidskontrakt.

– Jag gjorde faktiskt en koll en gång. Dramaten hade under 2008 inte en enda i sin skådespelande ensemble som inte var “vit”. Så jag ville ta reda på om det inte var brottsligt att ha en helvit ensemble på Sveriges nationalscen, eftersom det enligt svensk lag är förbjudet med etnisk diskriminering. I England anses det nämligen rasistiskt om en föreställning inte har minst en svart skådespelare och teatern kan bli anmäld för etnisk diskriminering. Jag kunde inte släppa tanken – skulle det kunna vara möjligt att anmäla Dramaten? Men svaret jag fick när jag ringde DO var: Nej, det kan vi inte. Kontakta Dramaten själv och be dem ändra på detta eller ring Justitieombudsmannen. Det är JO som granskar de statliga institutionerna. Så jag ringde JO, men han som arbetade där kunde bara komma fram till slutsatsen att sådana här processer tar tid.

Det börjar skymma i den rätvinkliga takvåningen på Södermalm i Stockholm. Miriam Sise tänder ett ljus på bordet och jag börjar knappa på min telefon. Klockan är mycket.

– Oj, jag ska bara ringa min kompis. Hon väntar på mig, säger Miriam Sise.

Vi går ut och bortåt mot en restaurang där Miriam Sise ska möta sin kompis. På trottoaren får vi ett möte. Det är en man och en liten flicka som går hand i hand och de är svarta. Kanske är det en pappa med sitt barn. Jag tittar på mannen och ser att han tittar djupt in i Miriam Sises ögon när vi passerar varandra. Miriam Sise stirrar rakt fram. Så vänder hon sig mot mig:

– Om du tittar nu på den där flickan så kommer hon fortsätta att titta på mig.

Vi vänder oss om. Flickan släpar med fötterna i backen och kan inte sluta stirra på Miriam Sise, medan mannen drar henne framåt i motsatt riktning.

– Det är därför vi behöver synas, för det är först då vi förstår att vi finns, säger Miriam Sise.

Publicerat 2009-12-15

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett batteri

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen