Anna Atkins

Den globaliserade likgiltigheten

Text av Liz Fekete | BANG 1/2014 | TEMA EUROPA

”En uppmaning till konsten: Ta ställning för mänsklig värdighet.” Forskaren Liz Fekete har arbetat med att dokumentera strukturellt våld i Europas asyl- och migrationssystem och frågar sig vad som krävs för att bryta likgiltigheten.

Europa är uppdelat, kluvet mellan bilden av sig själv som en upplysningens världsdel som står för mänskliga rättigheter, och skuggbilden av ”Fort Europa” som gör sitt ansikte hårt som flinta mot människor på flykt. För att skydda vårt folk från de andra, dessa ”ovälkomna gäster” från fattiga och krigshärjade länder, dessa främlingar med annorlunda religion och seder, har Europas ledare förvandlat Genevekonventionen, som är ett humanitärt instrument, till ett verktyg för att styra migration.

De har förstärkt Europas (Schengens) gränser med den senaste tekniken och övervakningsutrustningen och skapat enorma riken av myndigheter för att utreda och förvara asylsökande. Med en avskräckningens filosofi är tanken att skapa ett system så hårt och ogästvänligt att alla förutom de mest desperata avstår att försöka. Resultatet är obegripligt för en kontinent som stoltserar med upplysningens värderingar. Hav som har förvandlats till stora begravningsplatser. Ett välkomnande som liknar ett koncentrationsläger. En deportationsprocess som inte bara är grym och godtycklig, utan som också bryter ner mänsklig värdighet. En skärgård av barrikader och förvarsanläggningar över hela Europa och norra Afrika som genererar enorma vinster för privata säkerhetsföretag vars chefer dagligen äter ute till priset av mänsklig misär.[1]

Under förra seklet (och i en annan kontext) försökte två forskare, Hannah Arendt och Zygmunt Bauman, förstå de bakomliggande sociala, politiska och ekonomiska faktorer som ledde till Förintelsen. Båda forskarna sammankopplade Hitlers brott, framför allt ”den slutgiltiga lösningen”, med uppkomsten av moderna byråkratier som sökte optimala lösningar. Därmed underordnades tanke och handling till fördel för pragmatism och effektivitet, vilket förvandlade individer till funktionärer i en byråkratisk hierarki. Detta gjorde att tjänstemän, som blivit inpräntade att följa order, förlorade förmågan att fungera och tänka som moraliska individer.[2]

Ibland syns glimtar av de hänsynslösa byråkratiska och alltmer totalitära system som utgör vår tids politiska ramverk för migranter och människor på flykt i medierapporter som beskriver hur moraliskt ambivalent och motbjudande de som bemannar dessa system beter sig. De svenska migrationstjänstemännen som firade utvisningen av sjuka barn med kaffe och kaka och i ett fall med champagne. Tjänstemännen vid Storbritanniens inrikesministerium som försökte sporra migrationstjänstemän med presentkort, kontantförmåner och extra semester om de lyckades förhindra utvisningsöverklaganden. Vakterna i förvaret på flygplatsen Zaventem i Bryssel, som skilde en gravid afghansk kvinna och hennes man åt och lämnade henne i en cell i tio timmar utan mat eller vatten, och vägrade ringa en ambulans när hon fick missfall. De senaste anklagelserna om kustbevakningens agerande i Grekland, i en händelse som ledde till att tre kvinnor och åtminstone åtta barn under tolv år dog. Dessa händelser säger allt.[3]

Överlevande säger att kustbevakningens gensvar på att deras båt, som hade gått sönder utanför ön Farmakonisis, var att försöka driva ut den på internationellt vatten igen, genom att bogsera den så snabbt att båten ”studsade fram och tillbaka som en orm över vattnet”, tills den gick helt sönder och kapsejsade. Det var så barnen och kvinnorna dog i vad som, om det nu blir bevisat, inte var en hemsk olycka utan ett brott begått av staten, som speglar Europas så kallade ”Upplysta värderingar”. För även den mest kuvade fiskaren förstår den urgamla plikten att skydda liv på sjön och i detta är fiskaren överlägset vis och moralisk jämfört med Greklands kustbevakning, som var övertygade om att de, i byråkratins ögon, inte gjorde någonting fel då de bogserade flyktingbåten ut på havet igen. Tvärtom – de ”följde order”.

Vid tankesmedjan Institute of Race Relations (IRR) i London där jag är verksam har vi dokumenterat strukturellt våld i Europas asyl- och migrationssystem under de senaste 30 åren. Under de senaste tre åren har våra utredare samlat information om åtminstone 125 dödsfall som inte inträffat vid gränsen, som inte är ett resultat av båtar som kapsejsat i Medelhavet, utan som drabbat människor som befunnit sig i Europas asyl- och migrationssystem. Det är få människor utanför människorättsorganisationerna som känner till att det går en epidemi av självmordsförsök i flyktingförvaren. Den fysiska och mentala stressen förvärras av godtyckligheten i beslutsfattandet och den lagliga limbo som de som lever i samhällets djupa skuggor och marginaler upplever. Dåliga förhållanden och nekad vård har spelat en stor roll i dessa dödsfall, som inkluderar dussintals självmord. Efter att Mohammad Rahsepar, en 29-årig tortyröverlevande, begick självmord i en flyktingförläggning i Tyskland gjorde hans vänner ett utlåtande, där de berättade att han ”hängde sig själv från ett fönster med sina sänglakan för att avsluta kampen om att hitta ett sätt att leva värdigt i ett mänskligt samhälle”.

Bland många andra som begått självmord har vi Alain Hatungimana, som efter att ha fått besked om utvisning tog livet av sig i hopp om att hans två barn (som redan förlorat sin mor i inbördeskriget i Burundi), skulle få lov att stanna i Nederländerna om de var föräldralösa. En annan far som tog sitt eget liv var Rexhep Salijaj, som hade skilts åt från sin fru och sina fem barn under kriget i Kosovo. Hans son drev ett framgångsrikt företag i Bryssel, men den belgiska lagen om familjeåterföreningar tillät inte pappan att stanna i Belgien. Han stod inte ut med tanken på att skiljas från sin familj igen och valde att begå självmord.

Varför räknar vi på IRR dessa dödsfall? ”Att räkna” handlar enligt de australiensiska forskarna Sharon Pickering och Leanne Weber om att ”hitta ’spår av liv’ som kan dokumenteras, och dessa spår avslöjar statens strukturella våld”.[4] De menar att myndigheterna förminskar självmord till att handla om individuella faktorer. ”Komplexa kedjor av orsakssammanhang avlägsnas och själva kontexten, hopplösheten i frihetsberövandet, är därmed utsuddad.”

Pickering och Weber har utrett dödsfall bland migranter och asylsökande i Europa, Australien och Nordamerika, för att kunna fastställa ansvarskedjan för dessa dödsfall. Precis som Pickering och Weber försöker IRR också spåra omständigheterna under vilka människor som hålls i förvar dör. Några har dött till direkt följd av statligt våld, som 29-åriga Malian Mamadou Kamara, (känd som Zoto bland kamraterna). Kamara blev grovt misshandlad och dog av en hjärtinfarkt orsakad av intensiv smärta, efter att han försökt fly från förvaret Safi på Malta.

Även andra dör en smärtsam död efter att ha nekats ordentlig vård och medicinering av exempelvis kronisk astma, epilepsi, hepatit, cancer, hjärtfel och HIV. En av dessa var Zelimkhan Isakov, en tortyröverlevande från Tjetjenien, som dog av psykisk stress och mental förtvivlan efter att ha hållits flera månader i en poliscell i Wien. Och våldet som asylsökande och migranter utsätts för ökar med de hjärtlösa vräkningarna från de tillfälliga flyktingläger som uppstår här och var i varje större stad i Europa. Ur förtvivlan kommer motstånd. Vartenda ett av de 125 dokumenterade dödsfallen har uppmärksammats med någon slags protest. Dessa protester i sin tur, bemöts av polisstyrkor som använder batonger och tårgas när de kommer för att vräka flyktingarna från lägren. Det här åsamkar ännu större skador hos människor som redan är fysiskt försvagade, ibland på grund av hungerstrejker och alltid på grund av fysisk och psykisk smärta.

Vad mer kan vi göra vid Europas och Schengens inre och yttre gränser, för att skydda mänskligt liv och mänsklig värdighet? Organisationer som Amnesty International, Human Rights Watch och även Europarådet släpper ständigt pressmeddelanden och uppmanar till brådskande åtgärder för att påminna regeringar om deras ansvar under internationell lag. Men kanske är det dags att gå längre än till fördömanden och i stället ta till proaktiva lagliga interventioner. Det finns en internationell juridisk term, ”depraved indifference”, vilken syftar till handlingar som är så medvetet elaka, så grymma, vårdslösa, otillräckliga vad gäller moralisk omtanke, så bristfälliga vad gäller hänsyn till andras liv och så klandervärda att ansvar borde utkrävas. Visst måste väl Europas staters tillvägagångssätt vad gäller asyl och migration innefatta ”depraved indifference”?

Men det handlar inte bara om vad vi i Europa gör mot migranter och asylsökande. Vårt sätt att behandla papperslösa är också något vi borde hålla upp i spegeln framför oss. I spegelbilden kommer vi inte bara se hur makabert den statliga och institutionella makten verkar i våra samhällen, utan också hur vår marknadsdrivna och kändisorienterade kultur, som uppmuntras av konsumism och avundsjuka, driver bort oss från värderingar baserade på kollektivitet, intellektuell nyfikehet (om den sammankopplade världen och alltså anledningarna till att fly) och empati.

Det sätt på vilket människor på flykt och migranter demoniseras och omänskliggörs i media har skapat ett ogästvänligt, rasistiskt klimat, där vi som försöker kämpa för ett Europa byggt på humanitära värderingar blir utmålade som svagsinta och opatriotiska. Där visselblåsare som söker förändring, som utifrån övertygelse agerar för att avslöja omoraliskt beteende, snabbt blir bannlysta, förvisade till att vara utanför, till och med kriminaliserade.

Vi som jobbar för människorättsorganisationer och antirasistiska organisationer har alla berättelser och allt bevismaterial, men alltför ofta hamnar våra data och rapporter på någon EU-byråkrats hylla, där de ligger och samlar damm. Och även när brott mot de mänskliga rättigheterna rapporteras av journalister så lyckas informationen bara chocka i ett ögonblick. Den glöms snabbt bort igen. För så är det i detta vårt kommunikationssamhälle, där allt handlar om sensationsjournalistik och om att ha tillgång till nyheter dygnet runt.

Utmaningen idag är icke-lyssnandet, icke- seendet och icke-kännandet. Något som påven under den utomhusmässa som hölls på Lampedusa, med skeppsvraken från flyktingbåtarna i bakgrunden, beskrev som ”den globaliserade likgiltigheten”. För att bli sedda och hörda behöver vi ett nytt ordförråd, en ny syntax som kan skaka om folk, väcka dem ur sin självgodhet. Vi som arbetar med asylfrågor behöver hitta nya allierade, kanske filmskapare, performanceartister, dramatiker och bildkonstnärer som kan ta vårt råmaterial och blåsa upp vår fakta så att sanningen om hur frånstötande flyktingar och migranter behandlas blir ”en uppenbarelse som måste höras”.[5] Konsten har makten att skala av, att bryta in djupt under ytan eller koncentrera genom det abstrakta. Den kan utmana strukturellt våld och likgiltighet. För ”konst återger inte det synliga, utan konst synliggör”.[6]

Fotnoter
[1] Se The Atlas of Migration in Europe: A Critical Geography of Migration Policies, Migreurop/New Internationalist, red Olivier Clochard, 2013.

[2] Se särskilt Hannah Arendt, Eichmann in Jerusalem: a Report on the Banality of Evil, Penguin Classics, 2006 (först publicerad 1963 i The New Yorker); Zygmunt Bauman, Modernity and the Holocaust, Polity, 1989.

[3] För mer bevis om brott mot mänskliga rättigheter, se Pushed Back: Systematic human rights violations at the Greek-Turkish land border, Pro Asyl, 2013.

[4] Leanne Weber och Sharon Pickering, Globalization and Borders: Death at the Global Frontier, Palgrave Macmillan, 2011.

[5] Enligt Hannah Arendt framstod problemet med sanning för Walter Benjamin som ”en uppenbarelse som måste höras, det vill säga finns i den metafysiska akustiska sfären.” Se Hannah Arendts förord till Illuminations av Walter Benjamin.

[6] Paul Klee, Creative Confession, Tate Publishing, 2013

Publicerat 2014-03-04

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer bilnycklar

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen