Illustration: Märta Rovin

Den andre mannen

Text av Maria Elander

När våldtäkt började likställas med folkmord räknades det som en feministisk seger. Men är det en seger när våldtäkt ses som något som bara händer i krig och när det används för att fastslå etnicitet? Maria Elander ifrågasätter hur domsluten i praktiken slår fast vilka folkslag som är våldtäktsbara och vilka som kan våldta.

Våldtäkt har alltid varit en viktig del av krigspropagandan: Fiendens män våldtar. Fiendens män är brutala och det är vår plikt att skydda våra kvinnor.Nio månader efter folkmordet i Rwanda inträffade en babyboom och omvärlden fick upp ögonen för det stora antalet våldtäkter som ägt rum. Fyra år senare slog Rwandatribunalen fast att våldtäkterna som skett skulle räknas som folkmord och brott mot mänskligheten.
Tribunalens utslag fick feminister världen över att jubla – äntligen uppmärksammades också kvinnors upplevelser av krig.

Domsluten i de internationella tribunalerna har firats som att det feminister världen över kämpat för äntligen fått erkännande. Men är erkännandet av våldtäkt som ett internationellt brott verkligen ett paradigmskifte? Vilken historia tecknar egentligen de internationella domstolarna och tribunalerna? Jag menar att sättet våldtäkt presenteras i internationell kriminalrätt är problematiskt, dels då “våldtäkt” blir något som sker på grund av och endast i en väpnad konflikt, och dels då det bidrar till att fastslå etnicitet. “Våldtäkt” blir något som den Andre Mannen genomför.

Att våldtäkt i samband med konflikter kommit upp på dagordningen är knappast banbrytande. Våldtäkt har alltid varit en viktig del av krigspropagandan: Fiendens män våldtar. Fiendens män är brutala och det är vår plikt att skydda våra kvinnor. Representationen av våldtäktsmannen som den Andre Mannen är väl etablerad i krigets retorik. Under första världskriget användes rykten om våldtäkter begångna av tyskar i Belgien i mobiliserandet för kriget mot tyskarna. Invasionen av den kinesiska staden Nanking 1937 fick namnet ‘våldtäkten av Nanking’. Våldtäkt är således endast något den Andre gör mot de Våra.

Inte heller är det en nyhet att våldtäkt strider mot internationell rätt. I protokollet från en krigsdomstol på 1400-talet återfinns våldtäkt som åtalspunkt. Problemet har varit hur och varför det strider mot internationell krigsrätt. Enligt Genèvekonventionen från 1949, är det statens plikt att beskydda kvinnor från attacker mot deras ära, såsom våldtäkt. Konventionen har kritiserats eftersom den verkar påstå att endast “ärbara” kvinnor kan bli våldtagna (kan inte fallna kvinnor våldtas?); och att våldtäkt inte är fel och förbjudet i sig utan endast faller som ett påbud för staten att beskydda de svaga (vem är skyldig om en kvinna våldtas – staten som misslyckats sitt beskydd eller våldtäktsmannen?).

Så när krigsförbrytartribunalerna för Rwanda och forna Jugoslavien under de senaste tio åren dömt individer för våldtäkt verkar vi tro att detta juridiska erkännande är annorlunda. Att våldtäkt definierat som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsbrott skulle vara annorlunda. Medan våldtäkt tidigare använts i krigsretoriken för att polarisera och skapa kollektiv vi-och-dem-känsla skulle nu våldtäkt erkännas som det brott mot en individuell kvinna det är. Men vad för slags våldtäkt pratar vi om? Vem är våldtäktsmannen?

Även om sexuellt våld förekommer i krig som fred kan en väpnad konflikt bidra till dess förekomst. Kvinnoorganisationer i forna Jugoslavien noterade att det “vardagliga” sexuella våldet och hustrumisshandeln ökade i takt med konfliktens upptrappning. Dessutom kan väpnade konflikter bidra med ytterligare en maktfaktor med soldater som våldtar den stridande motpartens civila. Under 1990-talet gick diskussionen varm bland feminister om huruvida våldtäkter under väpnade konflikter var helt annorlunda och därför krävde ett annat bemötande. Catherine A. MacKinnon var av denna åsikt: Våldtäkterna var annorlunda då det var etnisk våldtäkt som krigsstrategi samt värre då dessa våldtäkter “var för vardagsvåldtäkterna vad förintelsen var för vardagsanti-semitismen”. I hennes argumentation framstår våldtäktsmannen som driven av etniskt hat och med en oerhört brutal sexualitet. Andra feminister som Rhonda Copelon varnade i stället för att fokus på våldtäkt som folkmord skulle osynliggöra vardagsvåldtäkterna.

När rwandiske Jean-Paul Akayesu 1998 dömdes för våldtäkt som folkmord och brott mot mänskligheten slog historiens vingslag. Vid detta första domslut i Rwandatribunalen lades särskild vikt vid att beskriva omständigheterna och definiera de olika brotten. Våldtäkt definierades brett och för att undvika diskussioner om ett eventuellt medgivande till sex lades betoningen på “tvingande omständigheter”. I kontrast till en bred definition av våldtäkt fastslog domarna att “the rape of Tutsi women was systematic and was perpetrated against all Tutsi women and solely against them”(1). Låt mig repetera: Vid detta allra första domslut finner alltså tribunalen att dessa våldtäkter drabbade alla Tutsi kvinnor och endast dem. “Våldtäkt” blir för tribunalen något som endast kvinnor av tutsi etnicitet kunde drabbas av. Endast de var “våldtäktsbara”.

Genom sitt språkbruk skapar Säkerhetsrådet en representation av våldtäkt där endast en sexuell akt som begås av den Andre Mannen i en konfliktsituation är “våldtäkt”. Vad som sker varje dag i Sverige, i Kina eller för den delen mellan två på samma sida stridande soldater är inte våldtäkt.Doris Buss har i en större studie av våldtäktsdomar i Rwandatribunalen funnit att tribunalen endast plockat upp etniska element och dimensioner, men lämnat frågor om klass eller möjliga personliga kopplingar offer och förövare emellan därhän. Att detta är problematiskt blev än tydligare några år senare när Sylvestre Gacambitsi stod åtalad för våldtäkt som brott mot mänskligheten. För att ett brott ska falla inom definitionen för brott mot mänskligheten måste det ske som en del av en större attack. Men vittnet med förkortningen TAS var inte tutsi utan hutu. Åklagaren argumenterade således att TAS våldtogs för hon var gift med en tutsi man. Tribunalen instämmer: “through the woman, it was her husband, a Tutsi civilian, who was the target”(2). För att domstolen skulle kunna fastställa att ett brott begåtts hänvisades alltså till mannens etnicitet, till honom som mål för övergreppet. Vad var det som hände? Vem våldtogs här? Var det en kvinna, en individ? Eller var det en etnicitet? Var kvinnan endast ett meddelande män emellan? Kvinnan TAS, den som blev direkt utsatt för våldtäkten, försvann och kvar blev en etnisk kategori, förbestämd, statisk och självklar. Etnicitet blir den överskuggande maktfaktorn.

Även i den Internationella Krigsförbrytartribunalen för forna Jugoslavien intar etnicitet en första position. Tribunalen har dömt män för våldtäkt där de drabbade varit muslimer, kroater, serber. Däremot har endast våldtäkter mot bosniska muslimer fallit under åtalspunkten brott mot mänskligheten. Med andra ord finner Tribunalen att endast våldtäkterna mot muslimer varit systematiska – annorlunda än andra våldtäkter. I en av de mer uppmärksammade rättegångarna stod Dragoljub Kunarac åtalad för våldtäkt begången i vad som beskrivits som “våldtäktslägret” Foca. I sitt försvar verkar Kunarac inte neka till sitt agerande. Han påstår sig dock ha drivits av sexuell lusta. Han hade helt enkelt tvingat sig på kvinnan för att han var kåt och för att han kunde. Tribunalen svarade att hans sexuella motiv var oväsentliga – hans intention hade varit att diskriminera mot sitt offer på grund av att hon var muslim. För tribunalen spelade det ingen roll att han agerat mot hennes vilja och tvingat sig på henne, hade det verkligen skett endast på grund av hans sexuella rus hade det inte varit våldtäkt för tribunalen. Diskriminering på grund av kön faller inte under tribunalens jurisdiktion. Så trots att en kvinna inte måste vara av en viss etnicitet för att kunna bli “våldtagen”, vilket var fallet i Rwandatribunalen, måste hon vara av en etnicitet. Det är på grund av etnicitet som ett brott begås mot en kvinna, inte hennes person, kön, klass eller eventuell koppling eller relation till förövaren. På detta sätt återspeglar domstolen inte bara historien över etniska motsättningar, de bidrar till att befästa etniciteter och rent av att (åter)skapa dem.


Spelar detta någon roll?
Har detta någon betydelse idag? Tio år efter att Akayesu dömdes för våldtäkt som folkmord och brott mot mänskligheten utfärdade FN:s Säkerhetsråd Resolution 1820 Kvinnor, Fred och Säkerhet. Med särskild hänvisning till krigsförbrytartribunalerna slår Säkerhetsrådet fast att “sexuellt våld, när det utgör eller är beordrat som taktik i krig… kan avsevärt förvärra situationer av väpnad konflikt och kan förhindra återställandet av internationell fred och säkerhet”.

Å ena sidan uttrycker rådet sig redo att: “där nödvändigt, vidta lämpliga åtgärder för att bemöta utbrett eller systematiskt sexuellt våld”.

Men när och var är det? Tittar man närmare verkar det som att Säkerhetsrådet inte anser att sexuellt våld automatiskt påverkar fred och säkerhet utan endast om det är en del av krigstaktiken. Vidare tyder användandet av “kan” på att sexuellt våld inte nödvändigtvis förvärrar en väpnad konflikt; fred och säkerhet kan alltså råda samtidigt med utbrett sexuellt våld. Genom sitt språkbruk skapar Säkerhetsrådet en representation av våldtäkt där endast en sexuell akt som begås av den Andre Mannen i en konfliktsituation är “våldtäkt”. Vad som sker varje dag i Sverige, i Kina eller för den delen mellan två på samma sida stridande soldater är inte våldtäkt.

Resolutionen är formulerad på ett sätt som öppnar upp för att sexuellt våld skulle kunna falla under legitima skäl för ekonomiska och militära insatser. Det vill säga, sexuellt våld skulle kunna leda till en så kallad humanitär invasion. Har det då någon betydelse att det var Condoleezza Rice som tog initiativ och drev igenom resolutionen? Samtidigt som krigshökar och kvinnoaktivister fann gemensamt mål i att “rädda” de afghanska kvinnorna inför invasionen av Afghanistan, visade Bushadministrationen att endast deras feministiska agenda var önskvärd genom att blockera ekonomiskt bistånd till organisationer som genomför abort. Slutligen kan man fråga sig varför en resolution med titeln Kvinnor, Fred och Säkerhet närmast uteslutande handlar om sexuellt våld – är det rollen kvinnor har i krig och fred? Som civila och som offer för sexuellt våld?

2002 trädde Romstadgan i kraft och den permanenta Internationella Brottmålsdomstolen i Haag började verka. Som nämnt slår Romstadgan med kraft fast att våldtäkt och andra former av sexuellt våld faller inom domstolens jurisdiktion, och till skillnad från krigsförbrytartribunalerna erkänns även diskriminering på grund av kön. För närvarande står ett antal män åtalade för brott begångna i Demokratiska Republiken Kongo, Uganda, Sudan och Centralafrikanska republiken. Hos flera av dessa återfinns våldtäkt och sexuellt våld bland åtalspunkterna. Men utan att förekomma domslutet om dessa mäns skuld, undrar man vilka situationer som ens undersöks av domstolen och vilken lagtradition de bygger på? I höstas blev MacKinnon utnämnd till särskild expert på genusbrott i domstolen, ett tecken på att en viss feministisk teori fått gehör i domstolen.

Som jag visat blir det problematiskt när sexuellt våld måste styrka förekomst av folkmord för att uppmärksammas. Våldtäkt blir något som bara händer i krig och får inte plats i fredsdiskursen. Men även om vi stannar inom en konfliktsituation utesluter denna syn på våldtäkter bland annat de så kallade förströelsevåldtäkterna begångna av soldater mot civila. Och var går gränsen mellan dessa våldtäkter och krigsprostitution? Är det våldtäkt eller prostitution när en kvinna har sex för beskydd? Våldtäkters hemskhet kan ingen ifrågasätta. Men innan vi skriker om en bredare tolkning av lagen och mer lag kanske borde vi, som Janet Halley uppmanar, fråga oss vad vi vill uppnå med mer kriminalisering på internationell nivå. Förekommer det färre våldtäkter idag därför att män dömts för våldtäkter begångna under väpnade konflikter? Eller repeterar vi bara gammal propaganda om att fiendens män våldtar?

 

Fotnoter

1) Prosecutor v Jean-Paul Akayesu, ICTR-96-4-T, Chamber 1 Judgment 02/09/1998, § 732
2) Appeals Chamber, Gacumbitsi, § 131 in Buss, 2007, p 14

Läs mer

  • Anonymous: A Woman in Berlin (Virago, London 2004(1954))
  • Buss, Doris: “The Curious Visibility of Wartime Rape: Gender and Ethnicity in International Criminal Law” i 25 Windsor Year Book of Access to Justice 3
  • Engle, Karen: “Feminism and its (Dis)Contents: Criminalizing wartime rape in Bosnia and Herzegovina” i American Journal of International Law, Vol 99, 2005
  • Halley, Janet: “Rape in Berlin: Reconsidering the Criminalisation of Rape in the International Law of Armed Conflict” i 9 Melbourne Journal of International Law 78, 2008
  • MacKinnon, Catherine A.: Are Women Human? And other international dialogues. The Belknap Press of Harvard University Press, Cambridge, Massachusetts & London 2006

Publicerat 2009-03-06

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett batteri

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen