De stora ögonblicken

Text av Sara Larsson | Bang 4/2011 | Det gudlösa numret

Humanisterna står för ett sekulärt samhälle­ ­präglat av frihet, kritiskt tänkande och ­medmänsklighet. Så hur har heteronormativiteten kommit att slå rot utan motstånd? undrar Sara Larsson.

Sekularisering hänger nära samman med befrielse från könsmaktstrukturer och sexuellt förtryck. Att Sverige i dag rankas högst bland världens länder enligt FN:s jämställdhetsindex är en verklighet som vore otänkbar utan kristendomens återgång och kyrkans maktförluster under 1900-talet.

Bilden av det frihetliga sekulära samhället är dock motsägelsefull. Grupptryck, tradition, populärkultur och kommersiella krafter påverkar oss inte sällan lika starkt som gudligt tvång. Det senaste decenniet har bröllopsindustrin i Sverige exploderat och den könsreaktionära ”babypressen” firat triumfer. Fanorna hålls högt i Prideparaden och vi kan ta strid för homosexuellas rätt till äktenskap, men skyggar för de frågor som ligger i förlängningen av detta ställningstagande. Varför premieras fortfarande vissa sorters kärlek? Varför godtar vi att staten och vår omvärld alls har synpunkter på hur vi organiserar våra relationer eller väljer att förstå begreppet familj?

Den internationella sekulära rörelsen – i Sverige representerad av Humanisterna – verkar för ett samhälle präglat av förnuft, kritiskt tänkande och medmänsklighet. Man riktar skarp kritik mot religiöst förtryck, inte minst de brott som i Guds namn drabbar kvinnor och hbt-personer världen över. Försvaret för individens frihet ska förstås politiskt och samtidigt existentiellt: enligt humanistisk livssyn har varje människa både rätt och ansvar för att skapa mening i sitt eget liv.

Märkligt nog har rörelsen inte gjort upp med ett av vår tids mest irrationella och för individen hämmande idésystem, nämligen heteronormen. Visserligen välkomnas en könsblind äktenskapslagstiftning. Skeptiker till äktenskap och kärnfamilj har likväl mer att hämta i Sex and the Citys lättsamma intrig än i någon humanistisk idédebatt i dag. Frånvaron av normkritiska röster inom rörelsen är slående, men det handlar inte bara om att tyst acceptera gängse ordning. När man dessutom tillhandahåller en gudlös upplaga av de kristna övergångsriterna främjar man en syn på människan, ensam och i relation till andra, som för länge sedan borde ha spelat ut sin roll.

Mellan födelse och död förväntas våra liv löpa längs en given linje. Vi blir ”vuxna”, finner en partner, lovar evig trohet och får barn – varje punkt markeras rituellt för oss själva och vår omvärld. Så gestaltar vi just den berättelse som kallas heteronormativitet och som ännu enar fromma och icke-troende i väst. Guds rekvisita må ha skalats bort men humanister lever kvar i ett aningslöst bejakande av riten och dess underförstådda rangordning: Att vissa omsluts medan andra utesluts. Att somliga värderingar och livsval hyllas medan andra reduceras till (i bästa fall) osynlighet. Inte bara det snäva urvalet av riter följer kristendomens mall. Själva föreställningen om vissa avgörande skeden och på förhand givna stora ögonblick i människans existens uttrycker en livsförståelse som måste kallas religiös snarare än sekulär.

Humanister hävdar dock att det varken handlar om alternativ religion eller subtil maktutövning. Man vill erbjuda gemenskap, säger man, möta människors livsglädje och längtan. Skeptikern försätts i ett dilemma: Vem förmenar andra deras glädje? Hur förmedla att kritikens ärende i själva verket är att utvidga gemenskapens och glädjens rum?

I sin avhandling Inte den typ som gifter sig? Feministiska samtal om äktenskapsmotstånd (2008) belyser genusvetaren Anna Adeniji hur vår rörelsefrihet på flera plan begränsas av en heteronormativ kultur. Den lär oss vad vi förväntas drömma om. Den bestämmer vilka relationer som tas på allvar, vilka möjligheter och problem som får bli synliga. Den förser oss med ett färdigt språk för vissa livserfarenheter medan andra just på grund av normen aldrig kan artikuleras, knappt ens tänkas. Ytligt sett är Sverige både feministiskt och hbt-vänligt, men – som Adeniji konstaterar – där formella hinder undanröjts sker begränsningarna i det tysta, i ett själsklimat som ”[kväver] kreativitet och förslag till alternativ”.

Heteronormens förhållande till känslor är bedrägligt. Å ena sidan åberopas hjärtats röst till försvar för allt som sker. Å andra sidan djupnar inte vår känslighet när vi anammar normen, snarare tvärtom. Vi blir stumma inför alla de förnimmelser som inte motsvarar kulturens axiom om det goda livet: tydlig könspolaritet, romantisk kärlek, äktenskap och biologisk familj. I vår jakt på existensens stora ögonblick hetsas vi emotionellt men dräneras samtidigt på känsla.

En falsk föreställning präglar normdebatten: att majoriteten människor lever helt i harmoni med normen medan några andra, få och lätt igenkännbara lika självklart faller utanför. Detta svartvita seende får all kritisk reflektion att stanna av. Vad vi i bästa fall kan hoppas på är ”tolerans” för det föregivet främmande i de förment normalas land.

Vem törs vända blicken mot det främmande och se sig själv? Var och en vet något om förbjuden attraktion, populärkulturen vore dömd till undergång utan allas fascination för illegitima förbindelser. Ändå stämplas de som öppet lever med flera partner som en udda minoritet. Många flyter lätt mellan olika intima tillstånd – för rätt kön och vid rätt tidpunkt i livet väcker rörligheten snarare beundran än förakt. Var och en som inte söker livslång tvåsamhet har ändå något att förklara. Många ventilerar öppet hur föräldraskap begränsar deras tillvaro men den som av fri vilja avstår från barn gör klokast i att inte redovisa sina skäl. Och fast mångas starkaste upplevelse av närhet genom livet finns bland vänner eller i idéburna gemenskaper blir dessa aldrig riktigt giltiga. Ännu är det sex och blod som avgränsar familjens heliga rum.

I sin aktuella bok Kort om humanism skriver filosofen Stephen Law att de sekulära riterna fyller ”djupa emotionella behov… som oupplösligt hör samman med människans natur”. Man kunde invända att detta är naivt: människosjälen är alltid formbar. Men varför ens spekulera i hur naturgivna behov samspelar med kulturellt frambesvärjda böjelser? Mycket tyder på att biologin ytterst förklarar människans religiösa tänkande. Också den som inte tror att så är fallet måste erkänna att många människor har ett djupt emotionellt behov av Gud, men för den skull hör vi ingen humanistisk röst i samhällsdebatten underblåsa religiösa illusioner eller ta gudsnådeliga maktstrukturer i försvar.

Det är inte svårt att se en ”naturlig” grund för de tvingande idéerna om kön och blodsband, i kulturens trånga kärlekskonventioner en klangbotten av djup mänsklig längtan. Lika tydligt är att de har blivit främmande för människan, antimänskliga och inhumant förenklade. I varje människa bor tvivel, motsägelser och reform. Också den som gjort allt rätt måste leva med en känsla av tillkortakommande. Också verklighetens folk är dissidenter i förhållande till heteronormen.

Humanisters dröm om frihet och personligt meningsskapande kan svårligen förenas med en vilja att diktera livets stora ögonblick för individen. Rörelsen befinner sig därför ännu långt ifrån sin egen sekulära vision.

Publicerat 2011-11-28

2 Kommentarer

  • Erik D says:

    Intressant artikel. Dock undrar jag om inte Larsson drar lite för stora växlar på de cermonier Humanisterna organiserar. De flesta människor gifter sig och vill ha en cermoni i samband med det; jag misstänker att Humanisterna helt enkelt vill uppmuntra dessa människor att frikoppla äktenskapet från religionen. På vilket sätt innebär detta \"en vilja att diktera livets stora ögonblick för individen\"?

  • Benny Enkvist says:

    Det där var välskrivet!
    Visst kan de sociala normerna skapa förtryck, men bara så länge vi som individer tillmäter dem tyngd.
    Fler borde vara stolta över att bryta mot normer och att inte alltid vara politiskt korrekta.
    Ingenting säger väl att medelsvenssons värderingar måste vara allas, eller att alla måste vara likadana.
    Humanisterna accepterar ju ceremonier för alla som vill ha det i livets stora ögonblick.Även homosexuella.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer ett kuvert

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen