De osynliga systrarna

Text av Susan Behnam | Bang 2/1999 | TEMA ALIEN

Invandrarkvinnor har ingen röst i det svenska samhället och deras svåra situation ignoreras även av de svenska feminister som hörs i debatten. Den akademiska kulturrelativismen har för många blivit en legitim anledning att inte ta tydlig ställning ens mot mord, menar Susam Behnam.

Det var just den dagen jag träffade Ulrika, som jag kollapsade. Klockan 10 på kvällen fick jag plötsligt en fruktansvärd värk i bröstkorgens vänstra sida, sedan blev jag kall i hela kroppen, så kall att i några sekunder trodde jag att jag var död. Barnen sov och min man var inte hemma. Jag låg där på golvet i vardagsrummet i några minuter eller mer, jag minns inte så bra. Några dagar senare gick jag till vårdcentralen och berättade vad som hänt. De blev panikslagna och skickade mig direkt med ambulans till sjukhuset.

I några dagar låg jag där ensam med mina tankar. Läkarna misstänkte hjärtinfarkt, men samtidigt var de förvånade över min ålder: “Hon är bara 35 år gammal”, sa de till varandra. Jag försökte undersöka mig själv inifrån för att förstå vad som lett till en så allvarlig händelse. Många tankar flög genom mitt huvud. Det hade varit ganska många påfrestningar den sista tiden: Den fysiskt krävande småbarnsmammarollen, den psykiskt krävande tonårsmammarollen, studierna, min pappas oväntade död just när vi skulle träffas för första gången på tio år, livet som invandrare, det ständigt tunga ansvaret för hemmet, barnen, ideella verksamheter, vänner och mycket annat. Att nästan alltid vara trött och utmattad efter allt jag gjort och ha obehagliga skuldkänslor för det jag inte hann göra.

Jag tänkte på min dotter som nyligen kommit i tonåren. Jag har känt maktlöshet, oro och förtvivlan över den backlash i värderingar och handlingar som finns bland unga tjejer. Bilden av den starka, självständiga kvinnan som har självförtroende och respekt för sig själv, den bild som en gång i tiden verkade vara svenska kvinnors förebild, den håller på att förändras. Nu verkar det som om den unga generationen går tillbaka till att anpassa sig till mannens och det mansdominerande samhällets behov. Det har gjort mig vansinnig. Med de här tankarna kände jag igen mig i många andra kvinnors liv, bekymmer och funderingar. Samtidigt kände jag mig ensam, fruktansvärt ensam.

Det var inte alls lätt att skriva den här artikeln. Att utvärdera och delvis kritisera en kvinnorörelse som har uppnått ganska mycket jämfört med hur det ser ut på andra håll i världen, det är en känslig uppgift. Under de sju år jag har varit i Sverige har jag lärt känna och kommit att beundra den svenska kvinnan som en stark, medveten, självständig och naturlig person. Jag har känt mig styrkt av den bilden, fast jag kanske inte känt mig delaktig i dessa kvinnors gemenskap. Det var den här bilden som i början gav mig så mycket hopp om systerskap, solidaritet och utbyte av erfarenheter ­ och det är samma bild som gör att jag tycker det är viktigt att tala om dess brister.

Så snart jag hade lärt mig några ord på svenska började jag leta efter kontakter som kunde leda mig till personer eller organisationer som var engagerade i kvinnofrågor. Alla vägar ledde mig till föreningar som jobbar med invandrarkvinnor, eller rättare sagt till föreningar som tar hand om invandrarkvinnor. Ett exempel är riffi, Riksförbundet internationella föreningar för invandrarkvinnor i Sverige. I varje förening jobbar två, tre snälla pensionerade svenska kvinnor med rötter i sextiotalets vänstervåg och med erfarenhet av solidaritetsarbete för tredje världen. Godhjärtade kvinnor som bjuder på kaffe och bulle och blir rörda när de lyssnar på de starka invandrarkvinnornas berättelser om vad de varit med om.
De flesta av dem jobbar ideellt och kämpar för att försvara det statliga bidraget för sin verksamhet. Danskurser, matlagning, bakning, sy- och pysselkurser utgör en stor del av deras verksamhet som anordnas för att inte invandrarkvinnorna ska bli helt isolerade i sina hem.

Det är roligt att lära sig olika kulturers matlagning eller syslöjd, men det är inte det som de här kvinnorna behöver i första hand. För en del av dem är det också det enda de gör. Jag började diskutera detta med de svenska kvinnorna. Jag sa att vi inte kunde göra så mycket på egen hand. I stället skulle man kunna samarbeta med svenska kvinnoorganisationer, och bilda nätverk för vänskap och stöd, för att utbyta kunskap och erfarenheter, för att diskutera kvinnofrågor och jämställdhet. Vi kunde till och med komma med förslag till politiker om hur de här kvinnorna ska kunna komma in i samhället och få ett arbete ­ – det nästan viktigaste steget till jämställdhet. De svenska kvinnorna blev alldeles imponerade av mitt “engagemang” när de hörde mina synpunkter, men ingenting hände.

Efter ett tag förstod jag att problemet ligger någon annanstans och att vi tänker och pratar i olika världar. Jag förstod att de här verksamheterna egentligen bygger på samma inställning som västländernas biståndspolitik. En överhet som hjälper underordnade med sina fina bidrag, inte någon hjälp eller något samarbete på samma plan.

Då började jag i stället leta efter de svenska kvinnoorganisationerna, efter systerskap och en folklig kvinnorörelse.

Mitt första problem var att jag inte kunde komma undan att bli identifierad som “invandrare”. Att vara invandrare i Sverige innebär inte en definition för en begränsad tid för människor som nyligen har flyttat in i landet, utan det är de här människornas nästan enda identitet, så länge de befinner sig i Sverige. Att vara invandrare har präglat hela min identitet, inte bara i mina möten med arbetsförmedlingen, med föräldrar på mina barns dagis och skola, med grannar, arbetskamrater och klasskamrater, utan även i mötet med olika politiska partier, fackföreningar och inte minst den svenska kvinnorörelsen.

Att vara invandrare är att ha en väldigt låg status i det svenska samhället och att vara invandrarkvinna är att ha en ännu lägre status. Jag har gjort många bittra erfarenheter. Det som påverkade mig mest var dock inte den vältränade vakten på en av krogarna vid Östermalmstorg i Stockholm som inte släppte in mig och mina “invandrarväninnor” på krogen; utan det var den kvinnoaktivist som tappade lusten att prata med mig om kvinnorörelsens aktuella frågor på internationell nivå när jag bytte från engelska till svenska när jag märkte att hon kunde svenska. Hon tappade lusten när hon märkte att jag var “invandrare” och inte en kvinnoaktivist från någon annanstans i världen. När man blir identifierad som invandrare då sjunker man till en förutbestämd plats och därifrån är det svårt att bli sedd eller hörd.

I alla sammanhang i Sverige får man som invandrare alltid frågan “varifrån kommer du?” Det handlar inte bara om en nyfikenhet från svenskarna på grund av utlänningens annorlunda utseende och hans eller hennes eventuella brytning; sådan nyfikenhet som man har när man åker utomlands som turist och träffar folk, när man vill vara trevlig och samtidigt tillfredsställa sin nyfikenhet. Den här nyfikenheten är inte av samma sort som den man har, när man träffar en amerikan eller en tysk. Med identifieringen “invandrare” knuffar man undan henne eller honom till en bestämd social plats som är den enda hon tillåts ha i det svenska samhället.

Det har inte varit så svårt för mig att förstå bakgrunden till de här fördomsfulla attityderna. Jag har varit vänsteraktivist, engagerad politiskt och i kvinnofrågor i hela mitt vuxna liv. Men som jag sagt tidigare, måste jag erkänna att jag blev chockad när jag blev bemött av lika föraktfulla och fördomsfulla attityder från vänsterfronten i arbetarrörelsen, från politiska partier och från kvinnorörelsen. Jag har inte känt mig välkommen att föra en diskussion, att lösa problem tillsammans på samma plan. Jag upptäckte att det inte är klasskampen eller kampen för kvinnornas frigörelse som skiljer “oss” från “dem”. Den viktigaste skiljelinjen går istället mellan “oss” svenskar och “de” invandrarna. “Du som är invandrare får uttala dig inom de tillåtna ramar som passar din plats”, var känslan jag fick.

Met tog ett tag innan jag förstod att en kvinnorörelse på det sätt jag hade förväntat mig inte längre finns i Sverige. De ideologiska och politiska omvandlingarna under de senaste 30 åren och särskilt under 90-talet har förändrat synen på världen. Det finns inte längre en folklig kvinnorörelse som bygger sin ideologi på jämlikhet mellan alla människor i hela världen. Trots det finns en ganska aktiv debatt om jämställdhet, både bland feminister i den akademiska världen och inom politiska partiers kvinnoenheter och inom fackföreningarna. Det finns också en lite speciell sorts feminism i massmedia; kvinnobilagor i kvällstidningarna och tv-program som Silikon, till exempel.


När det gäller
politiska partier var det som irriterade mig mer än någonting annat det att de hade så svårt att acceptera att jag, trots att jag är invandrare och kvinna, har politiska åsikter. Man får i bästa fall komma fram med sina synpunkter om invandrarfrågor som frågor om invandrarkvinnor, invandrarbarn, arbetslöshet bland invandrare och så vidare. Det lustiga är att de tror att det räcker för en invandrare att känna till invandrarpolitiken i ett parti för att gå med i partiet. Om du dessutom är kvinna har du ännu sämre chans att tas på allvar som en hel människa med alla mänskliga förmågor och ett helt förstånd. 1995 var jag aktiv i kfki, en vänsterinriktad iransk kvinnoorganisation som verkar utomlands. Några av oss planerade att åka till FN:s konferens om kvinnor i Peking, tillsammans med kvinnor från ett par andra iranska kvinnoorganisationer.

Jag kommer ihåg hur jag och några av mina väninnor sprang som dårar i korridorerna hos kvinnosektionerna hos flera partier och även hos den officiella svenska delegationen i riksdagen. Vi ville diskutera hur vi tillsammans skulle agera i Peking mot de konservativa religiösa krafterna för att bland annat minska deras inflytande på den slutliga deklarationen. Vi ville också diskutera hur vi på NGO-konferensen (konferensen för de icke-statliga och oberoende organisationerna) skulle reagera tillsammans med kvinnor från andra håll i världen mot det elände och de terrordåd som de religiösa krafterna har utsatt miljontals kvinnor i världen för. Vi förstod att det skulle bli en konfrontation med islamisterna och Vatikanen på ena sidan och de sekulära kvinnorna på den andra. Därför försökte vi komma med olika samarbetsförslag till både den officiella konferensen och NGO-konferensen.

Vi förklarade att det inte handlade om att vi är iranier och har politiska intressen bakom detta behov, utan att alla kvinnor måste bemöta de reaktionära, religiösa och kvinnofientliga grupperna så kraftfullt som möjligt. Fundamentalisterna är alla kvinnors fiender. Men vi fick inget gensvar, varken i Sverige eller i Peking.

I stället var vi några iranska, afghanska och algeriska kvinnor som organiserade en demonstration och en gemensam presskonferens i protest mot det elände som kvinnor världen över upplever i religionens och särskilt islams namn. Deltog gjorde hundratals kvinnor med bakgrund från Iran, Afghanistan, Algeriet, Marocko, Tunisien, Frankrike och USA. Det här genomförde vi vid sidan av de olika seminarier och bildutställningar som vi hade där. Vi blev intervjuade av olika radiostationer, nyhetsbyråer, feministiska tidningar och tidskrifter från hela världen, men vi fick nästan ingen uppmärksamhet alls i svenska medier. Där rapporterades det mest om Mona Sahlins resa till Peking och om barnhemmen i Kina.

Synen på invandrarkvinnor i den akademiska världen är i stort präglade av kulturrelativismen. En teori eller förklaringsmodell som i praktiken rättfärdigar allt elände och alla orättvisor som finns i den så kallade “tredje världen” eller bland människor som kommer därifrån genom att koppla det till deras kultur. Kulturrelativismen verkar vara så förälskad i olika kulturer. En kultur ses inte som ett historiskt fenomen som är resultatet av bland annat religiösa, sociala, ekonomiska och geografiska faktorer och som kan förändras när dessa faktorer förändras, utan de är heliga och äkta och måste bevaras.

I själva verket eller innerst inne ser den kulturrelativistiska västerlänningen sig själv som en medlem av en enastående civiliserad ras eller folkgrupp. Kulturrelativismen är den “civiliserade” ramen för att reglera den politiska och ekonomiska relationen med tredje världen. Ett modernt rasistiskt begrepp som passar den globaliserade världsekonomin för “bättre förståelse för andra kulturer” när man är beroende av deras marknad och billiga arbetskraft. Kulturrelativismen är ett recept för de intellektuella för att “inte reagera” och samtidigt “inte ha dåligt samvete”. Man väljer att tro att västerlänningen på detta sätt respekterar de här människorna.

Kulturrelativism är idag ett ganska dominerande perspektiv inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga ämnena inom den akademiska världen. Det tillämpas också politiskt, både i tredje världen och i västländerna mot invandrare och minoritetsgrupper.

Att kvinnorna har färre rättigheter bland en del invandrargrupper, att risken för en kvinna att bli misshandlad i dessa grupper är högre än bland svenskarna, och så vidare, är det inte så populärt att erkänna inom den intellektuella världen och inte heller inom feminismen. Man försöker i stället visa förståelse och respekt för olika kulturer. Man vill ta avstånd från det sätt som västvärlden har behandlat människor från andra kulturer på, särskilt efter kolonialismen. Man kritiserar de vita européernas etnocentrism. Man vill respektera andra sätt att leva, men går så långt att man glömmer innehållet i de olika kulturerna.

Feminismen vill också markera det faktum att alla kvinnors lidande och ojämlikhet har samma grund. Men de glömmer att kampen för kvinnors frigörelse har olika stadier. Kvinnor i Sydarabien kämpar för att ha rätt att köra bil och den svenska kvinnan kämpar för att “lika lön för lika arbete”-principen ska tillämpas. Jag har under den tid jag har varit i Sverige haft många kontakter, både genom olika organisationer och privat, med invandrarkvinnor.

Jag har suttit med unga tjejer som varit förtvivlade över att de kan inte klä sig eller sminka sig på det sätt de vill och över att de inte får umgås med sina killkompisar. De här tjejerna brukar ha de kläder som de inte får ha på sig i väskan och byta om någonstans på väg till skolan. De blir misshandlade av sina bröder som tycker att systerns uppförande är som “svenska horors”. Jag har varit vittne till att en man från Bangladesh sprang efter sin unga hustru i trapporna med ett bälte i handen och när jag tog kvinnan med mig till en säker plats fick jag veta att han misshandlat henne varje dag i ett och ett halvt år; ända sedan hon gifte sig med honom och flyttade till Sverige. Hon hade hemska blåmärken över hela kroppen. När jag förbannad frågade grannarna varför de inte reagerat, fick jag höra att “det var ett familjegräl” och “de har sin kultur och vi kan inte lägga oss i”.

Den här överdrivna respekten för exotiska “kulturer” från akademikers sida ger mig känslan att man vill bevara dem som “gamla museer” för sin forskning. De kanske inte vet eller i värsta fall vet, men inte bryr sig om hur hemskt det kan vara att leva till exempel som kvinna i många av dessa “fascinerande kulturer”. En sådan kultur som kvinnorna i Sverige levde i på medeltiden. Medan människor i de här länderna och kulturerna kämpar för att förändra sin situation, har man i väst börjat säga att “det är deras sätt att leva”, “det är deras kultur”, “de är kanske lyckligare än vi” och så vidare.

Därför är det ganska tyst från feministiskt håll i den svenska debatten om våld mot invandrarkvinnor och hedersmord.

Jag tror det beror på att man antingen är rädd för att bli kallad rasist eller gynna rasister, eller så lutar man sig mot kulturrelativismen. I praktiken är kulturrelativism ett begrepp som förklarar en stor del av feministernas fruktansvärda tystnad om den svåra situation som många invandrarkvinnor har i Sverige.

Många av de människor som har flyttat till Sverige kommer från länder där jämställdheten mellan män och kvinnor är betydligt sämre än i Sverige. Att erkänna det handlar inte om att förtrycka en folkgrupp. Det handlar om att ta hänsyn till den historiska, politiska och ekonomiska situationen i de här länderna. Det finns brutala diktatoriska regimer som har grundat sin politik på förtrycket av människor. Lagar, religion och tradition bidrar till bevarandet av en sådan situation.

Det pågår en ständig kamp i de här länderna för frihet, för att förändra situationen. Kvinnorna kämpar också för sina rättigheter. I de här länderna finns naturligtvis både de som lever efter och tror på kvinnans frihet och jämställdhet, och de som behandlar kvinnor som slavar, och det finns kvinnor som tror att de är männens slavar. Att flytta till Sverige innebär inte att man automatiskt kastar ut sådana värderingar och när man dessutom hamnar i isolering, arbetslöshet, segregering och utsätts för rasism så är det lätt för människor att börja identifiera sig med nationalism, religion och traditioner.

Situationen i vissa svenska bostadsområden är så extrem att man kan tala om ett Turkiet, ett Kurdistan, ett Sudan, ett Somalia, ett Iran etcetera. Människorna bor helt isolerade i sina “kulturer”. Om man inte jobbar är de nödvändiga kontakterna med de svenska myndigheterna de enda kontakter man har med Sverige. Det finns inte så många som bryr sig om de här människornas öde. De som bryr sig har antingen en personlig anknytning till invandrarna, eller så tillhör de dem som bedriver “ideellt hjälparbete”.

De här bostadsområdena är för en del “kulturälskare” levande museer med exotiska inslag. Men i de här fina kulturerna är kvinnomisshandel vanligare än hos svenskarna, aga används som uppfostringsmetod, tjejer får inte umgås med killar, kvinnor ska lyda männen. I en del av de här fina kulturerna blir tjejer bortgifta med en landsman från hemlandet även om de inte vill. Omskärelse av flickor är vanligt i vissa grupper, och de tjejer som trots religionens eller traditionens förbud har förlorat sin oskuld kan riskera sina liv. Om de har tur kan de få en ny mödomshinna insydd. Bland vissa av de här kulturerna ses svenska tjejer som horor. Om man vill gifta sig och ha en riktig familj ska man gifta sig med en “fin” tjej från hemlandet.

Med benämningen invandrarkvinna i Sverige menar man inte den vita europeiska och nordamerikanska kvinnan, utan kvinnor som kommer från “tredje världen” eller “utvecklingsländerna”. Det här synsättet tar inte så mycket hänsyn till att kvinnorna liksom männen har väldigt olika bakgrund. De kommer från olika länder, från landsbygden och från städer, de är analfabeter och högutbildade, fattiga och rika, och de har kommit till Sverige vid olika tidpunkter och av olika orsaker. Det finns de som flytt på grund av politisk förföljelse, de som är krigets offer och de som kommit för att arbeta.

Men de flesta invandrarkvinnor hamnar i Sverige i samma situation: de utgör den lägsta sociala gruppen i samhället.

De har, enligt statistik från Invandrarverket, det sämsta hälsotillståndet, den lägsta inkomstnivån och den högsta andelen arbetslösa. Arbetslösheten beror först och främst på diskriminering på arbetsmarknaden, men även, för somliga, på den traditionella synen på kvinnor och förvärvsarbete inom kvinnornas kultur. De som arbetar, arbetar oftast inom de tyngsta och sämst betalda yrkena, nämligen städbranschen och vården. De här kvinnorna diskrimineras både som invandrare och som kvinnor, samtidigt som de utsätts för traditionella och mansdominerade värderingar och påtryckningar från den inhemska gruppen, eller familjen. De kan till exempel bli utsatta för våld och hot, för att familjens heder, som är direkt knuten till kvinnans sexuella uppträdande, ska försvaras.

Jag upplever att det inte finns så många röster i samhället som bryr sig om de här kvinnornas situation. Jag har här försökt ge en allmän bild av hur de har det och om den verkar för mörk kanske det är för att det inte är så många bland kvinnoaktivisterna som är bekanta med själva verkligheten.

De feminister som hörs och syns idag representerar sig själva, det vill säga den vita svenska över- och medelklasskvinnan. Invandrarkvinnor tillhör underklassen i det svenska samhället. Det är självklart för mig att invandrarkvinnor inte har möjlighet att lösa sina problem ensamma, men de är osynliga i det svenska samhället. Inte bara för statens, myndigheternas, de politiska partiernas, eller fackföreningarnas ögon, utan även för dessa svenska feministers. Den yngre generationen invandrarkvinnor har tagit de första stegen för att förändra sitt förutbestämda “kulturella öde”, men de har inte fått något stöd från den “erfarna svenska kvinnorörelsen”. Den enda röst som hörs försöker generalisera alla problem som allmänna kvinnoproblem: “Tror ni inte att svenska män misshandlar sina fruar?”

Mina erfarenheter har lärt mig en ganska bitter läxa. Majoriteten av kvinnorna i Sverige, ­ både invandrare och svenskar, ­ har ingen röst i samhället. De som hörs och syns representerar inte oss. Vi lever i olika världar och brottas med olika frågor. Medan de diskuterar kvinnliga chefer och andelen kvinnor i de beslutsfattande församlingarna, så har den vanliga kvinnans möjlighet att delta i det politiska livet minskat. Ekonomisk och psykisk press har gett henne mindre ork.

Men, vi måste själva driva en kamp för jämställdhet som utgår från vår verkliga situation, en kamp som gynnar våra intressen och inte andras. Vi måste sätta oss tillsammans vid ett bord och diskutera våra problem. Vi måste organisera oss!

Publicerat 1999-06-01

Leave a Comment

  • shirin says:

    jätteintressant artikel. Jag håller med dig, jag kände igen mig i din berättelse.Tyvärr allt vad du har skrivit är sant. Jag är student och känner mig alltid utanför, på grund av invandrarbakgrund, språk osv.

  • Paula says:

    Bra artikel! Jag har börjat upptäcka de senaste åren hur många fördomar jag har, och hur svårt det är att bryta dem. Som feminist har jag varit så van vid att definiera mig själv som underdog, och tänkt att jag kämpar underifrån. Att då plötsligt börja omvärdera sin egen norm och inse att jag har privilegier som andra bara kan drömma om – det är ganska smärtsamt. Jag tror att det är en stor anledning till att svenska feminister har svårt att omdefiniera sin världsbild – det gör ont att inse att man faktiskt själv utövar förtryck, tillhör en norm.

  • Varg I Veum says:

    Mycket bra artikel. Dessa rådande normer som beskrivs bör problematiseras. Det är många som är förvånade över feminismens undfallenhet mot vissa kulturer. Verkar nästan som att feminsimen inte vågar stå för vad den tror på i sin rädsla att tilltala \"fel\" sorts människor.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en lampa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen