"De förstår sig ändå inte på lagen"

Text av Naiti del Sante | Bang 3-4/2012 | GRANSKNING AV DO

När myndigheter begår misstag finns regler för hur hanteringen ska gå till. Men Bang kan avslöja att hösten 2008 struntade Diskrimineringsombudsmannen (DO) i det egna reglementet för att skyla över felaktigheter och skydda det egna anseendet. Naiti del Sante, jurist som tidigare arbetade på DO, beskriver en tystnadskultur som leder till ytterligare rasistiska övergrepp mot de personer myndigheten är utsedd att skydda.

Februari 2008 inkom en anmälan mot Stockholms stad till Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, DO. Socialsekreteraren Joanna, som egentligen heter något annat, hade sökt ett jobb inom Stockholms stad. Hon hade just avslutat ett vikariat och sökte nu en utlyst fast tjänst. Hon ansåg att hon uppfyllde meritkraven väl, i synnerhet i förhållande till andra sökanden, och hade dessutom precis vikarierat inom den stadsdel där tjänsten var utlyst. Hon nekades tjänsten som i stället tillsattes med en person med svensk bakgrund. Joanna misstänkte att det berodde på hennes östeuropeiska ursprung. I oktober samma år fick hon ett beslut från DO:

DO avslutar ditt ärende (…). DO:s bedömning är att vi inte kan visa att stadsdelsförvaltningens beslut haft samband med din etniska tillhörighet. Det saknas därmed förutsättningar att nå framgång med ditt ärende i domstol.

Vad DO inte skriver i sitt beslut är att Joannas fall aldrig kan nå domstol oavsett förutsättningar. Eller att Joanna aldrig kan få skadestånd oavsett om hon lyckas bevisa att hon borde ha fått tjänsten. Och det är inte Joannas fel. DO har nämligen inte utrett ärendet i tid, utan preskriberat Joannas ärende. Men DO nämner inte att myndigheten låtit ärendet förfalla utan lägger istället ansvaret på Joanna, genom att skriva att hon inte lyckats presentera den bevisning som krävs. Detta görs för att dölja att myndigheten har gjort fel. Ett agerande som är helt i strid med de krav som ställs på en rättstatlig myndighet och dess tjänstemän.

Hösten 2008 kom DO att upprepa detta misstag med preskriptionstiden vid sex tillfällen. I samtliga fall använder DO samma förfarande: Vi kan inte visa på diskriminering. Bevisningen räcker inte. Bland ärendena finns en man som har blivit uppsagd från sin lärartjänst på en gymnasieskola, en annan man som arbetar på ett sjukhus har fått lägre lön än sina kollegor, en kvinna som vikarierat som sjuksköterska har inte kallats till anställningsintervju när den fasta tjänsten utlystes. Det som förenar ärendena är att personernas etniska ursprung inte är svenskt och deras misstankar om att deras hudfärg eller ursprung kan ha påverkat deras möjligheter på arbetsmarknaden. Inte sällan är människorna som söker sig till DO sådana vars yrkesliv präglas av korta anställningar, vikariat, praktik eller diverse arbetsmarknadsåtgärder.

Ärendegången hos tidigare DO var alltid densamma. Ett fall kom in, en handläggare utredde, handläggaren föreslog ett beslut: antingen att DO skulle gå vidare med ärendet (vilket betydde att de skulle begära ett skadestånd) eller att ärendet skulle läggas ned. Utredningstiden kunde många gånger dra ut på tid. Att ha koll på preskriptionstiderna var därför viktigt och om utredningen riskerade att ta för lång tid begärdes alltid enligt rutinerna anstånd hos motparten. Ville motparten inte ge anstånd kunde DO komma att stämma, förutsatt att anmälaren uppfyllt sitt beviskrav. DO hade också möjlighet att själv bedöma om ett fall skulle få prövas av domstol. Det är alltså inte säkert att ärendena som preskriberades hade fått en annan bedömning även om de prövats i tid. Frågan här är dock inte om bedömningarna var de rätta. Det är något vi aldrig lär få reda på, enbart hypotetiska svar kan ges.

Frågan är varför DO valde att agera på det sättet. Varför gick DO medvetet emot själva kärnan i rättsstaten: strävan att hindra att det rättssystem som är till för att skydda människor i stället leder till att någon utsätt för övergrepp?

Den förklaring som ligger närmast till hands är att DO genom lögnen undvek både offentlighet och utkrävande av ansvar. Jag tror dock att de bakomliggande orsakerna är mer komplexa än så, att flera faktorer kom att falla samman och bidrog till myndighetens fullständiga brist på etik.

Jag kom först att tänka på tjänstemannen på Försvarsdepartementet som försökte kringgå offentlighetsprincipen när den svenska vapenaffären med Saudiarabien uppdagades tidigare i år. Tjänstemannen motiverade sitt beslut med att ”vi måste skydda ministern”. Jag tror att DO kom att motivera sitt beslut på liknande sätt.

Under våren 2008 hade DO-myndigheten blivit uppmärksammad med anledning av ett annat preskriberat ärende som nått offentlighetens ljus. Regissören Karzan Kader hade tillsammans med SVT-programmet Faktum filmat när han inte fick komma in på krogar i Stockholm. Han anmälde händelsen till DO, där ärendet blev liggande i två år innan det preskriberades. Kader anmälde händelsen till Justitiekanslern. I en intervju i Uppsala Nya Tidning berättade han om varför; ”Jag kände mig helt våldtagen. Lurad. Jag litade på dem. Men det var som om min röst togs ifrån mig. Allt jag kämpat för gick åt skogen. Och jag fick inte ens någon ursäkt.”

Den som drabbas av orättfärdighet längtar alltid efter rättvisa och upprättelse. Detta gäller oavsett om orättvisorna sker i Chile, Sydafrika eller Sverige.

Anmälan till Justitiekanslern gav upphov till ängslighet inom myndigheten. Hur skulle myndigheten uppfattas av allmänheten? Frågorna om myndighetens image dryftades redan internt. Externa konsulter anlitades och ett av syftena var just att komma fram till: Hur vill vi som myndighet uppfattas? Därtill fanns också känslan att myndigheten var hårt ansatt utifrån, från både media och allmänheten. Att skydda myndighetens anseende blev allt viktigare.

Skillnaden mellan Kaders fall och de andra sju ärendena som kom att preskriberas hösten 2008, blottlägger även en annan fråga, som borde vara långt mer besvärande för en myndighet som har till uppdrag att försvara människors lika värde. Nämligen frågan om tillgång till resurser kan påverka rättsutövningen.

Enligt det rykte som spred sig genom myndighetens korridorer motiverade myndighetschefen beslutet med att de som anmält ändå inte förstod sig på lagen. Ett rykte som blottade det vi anställda redan var medvetna om: att mörkläggningen möjliggjordes eftersom den riktade sig mot människor som saknade resurser, kunskap och röst. DO:s agerande gick således tvärs emot den grundläggande människosyn som präglar vårt humanistiska rättssamhälle: alla människors lika värde.

Till syvende och sist är frågan som jag inte kunnat släppa och som är anledningen till att jag, fyra år efter händelserna, nu skriver om fallen: Varför var det ingen som sa ifrån? Och vilket ansvar hade vi som såg på? DO var ju myndigheten där några av Sveriges experter inom människorättsområdet arbetade.

Anmälningarna reducerades ofta till ärendesiffror. Ibland till en jargong om lättkränkthet. Effektiviteten mättes hellre i form av antal avslutade ärenden än kvalitén på utredningarna. Standardformuleringar i avslutsbrev, med klipp-och-klistra-metoden, tillämpades framför en argumentation för beslutet. Ärendehantering gick före engagemang. Eftersom målet var att bli av med ärendena, gick det alltså lika bra med en avskrivning. Preskription var endast fel i formell mening. Detta ledde till att vi lätt föll in i byråkratiska antaganden och på grund av detta varken förmådde se människornas verklighet eller vårt eget personliga ansvar.

Kanske, tänker jag, har vi upplysningens tanke om människan som fri och rationell att skylla på. Att när hon ställs inför val, kan fatta beslut fri från inordningar, enbart genom tankeprocesser. Vi förutsätter att jurister ska vara oberoende och omedelbart reagera när en handling strider mot humanistiska värderingar.

Psykologen Harald Weltzer pekar på att behovet av att ingå i ett kollektiv och slippa ta ansvar är det som mer än någonting annat riskerar att leda till omänskliga handlingar. Kanske är vi helt enkelt inte utrustade med den självständighet som krävs. Och självständighet, menar Weltzer, är inte ett resultat av en tankeprocess, men av en känslomässig närhet.

Och möjligen är detta problemet vi bör lösa inför framtiden: Hur skapar vi miljöer där människor kan vara självständiga, modiga och vågar säga ifrån? För det är antagligen som Martin Luther King Jr en gång sade: Den stora tragedin är inte de onda människornas brutalitet utan de goda människornas tystnad.

Känslomässig närhet, en humaniserad rättsutövning, i stället för en byråkratisk tillämpning är antagligen en absolut nödvändighet för att förhindra andras olycka i framtiden.

Jag försökte så småningom att väcka frågan internt, en taktik som var dömd på förhand eftersom den förutsatte en ledning som var intresserad av att reda ut problemen. Konflikten om mitt eget ansvar lever dock fortfarande kvar hos mig; hade jag kunnat handla annorlunda?

Mitt val att skriva blev helt nödvändigt för mig. Det här är det jag har upplevt. Det handlar om att ta ett personligt ansvar för det jag såg men likväl att ta till vara det privilegium jag numera har: en röst. Jag är övertygad om att min plikt som medmänniska och jurist finns i själva berättandet, i sanningssökandet.

För kanske vilar maktens förmåga att gå vidare ytterst på förmågan att glömma. Eller blunda. Genom att sluta mun och ögon och täppa till öronen behålls illusionen att man inget vet, alltså är man inte heller medskyldig till det som sker. Våldtäktsoffer brukar tala om en andra våldtäkt och syftar då på mötet med ett rättväsende som blundar och inte förmår ge dem rättvisa. Rimligtvis bör vi här tala om en andra rasism. När rasismen intog myndigheten kom den dock inte försedd med en ideologisk mantel. Den kom med flocken, smög sig genom tystnaden och omsorgen om den egna framgången.

Mer läsning: DO svarar på kritiken

Naiti del Santes tidigare DO-granskning i Bang

Publicerat 2012-12-12

6 Kommentarer

  • Per Holfve says:

    Med all respekt Naiti del Sante så kan jag inte dela din syn på en tystnadskultur på dåvarande DO, där vi båda arbetade vid den här tiden. Tvärtom förekom såväl intern som extern kritik, vilket flera medarbetare säkert kan vittna om. Din text ger sken av att du ensam försökte väcka frågor och det är enligt min mening inte en rättvisande beskrivning. Jag har i min fackliga roll aldrig framfört så mycket kritik som jag gjorde då. Jag var inte ensam för flera kollegor protesterade mot brister i hanteringen av ärenden och försökte att bidra med konstruktiva lösningar.
    Går det att lära av det som var fel? Ja och det har också skett. Den chef som var högst ansvarig fick senare lämna sitt uppdrag, om än av olika skäl. DO arbetar idag efter helt andra rutiner och prioriteringar, bland annat för att aldrig riskera att ett ärende preskriberas. Jag är idag stolt över att arbeta på DO och gör allt jag kan för att återskapa den tillit som gått förlorad. Ingen har bett mig att skriva denna kommentar utan jag gör det för att jag vill dela med mig av min syn på hur det var för fyra år sedan och hur det är idag. Jag gör det för att visa att jag inte varit rädd för att använda min röst – inte då och inte nu. Jag vill framför allt att de som anmälde ska veta att vi var flera som brydde oss och var engagerade. Vi försökte ta ansvar men har säkert olika upplevelser av vad det innebar.

  • Naiti del Sante says:

    Jag vet att du då och fortfarande nu försvarar Diskrimineringsombudsmannen. Min avsikt med artikeln är dovk inte en för och emot diskussion , utan ett samtal om en principiell viktig diskussion om det offentliga ansvar. Informationen som jag har framfört är saklig korrekt och lätt att kontrollera för den som vill. Din beskrivning av vem som var chef är för övrigt inte korrekt. Den du pekar på var tjänsledig och har inget med saken att göra.

  • Per Holfve says:

    Förvarar Diskrimineringsombudsmannen? Jag skulle våga påstå att jag varit väldigt tydlig när jag tyckt att ärenden inte hanterats som de skulle. Kazaw Kaders ärende är ett sådant och det lyfte jag internt från det att jag fick ta över det. Jag vill också minnas att vi uttryckligen skrev i avslutsbrevet att ärendet preskriberats. Den som var högsta ansvarig då var Katri Linna. Hösten 2008 hade DO däremot en annan högsta chef.
    Jag förstår att du inte vill ha en diskussion för och emot men när du skriver om en tystnadskultur inbegriper du fler än dig själv. Jag vill då nyansera bilden. Vill du föra en öppen diskussion utifrån ditt eget agerande är det en annan sak.

  • Maria Bach says:

    Det är på tiden myndigheters handläggningsrutiner granskas. Inte bara av enskilda modiga jurister, utan av högre instans likt i EU-administrationens Revisionsrätten. Skärpning.

  • Nathalie Anderson says:

    Hej, jag såg reportaget på TV4.Jag blir så glad att läsa detta. På min arbetsplats är det likadant. All kritik stängs av. Jag jobbar inom äldreomsorgen. Det är bra att ni tar upp detta. Och jag hoppas att de människor som behandlades illa får en ursäkt.
    Tack .

  • Damned if you do, damned if you don't. says:

    DO har fått mycket kritik för att myndigheten bara utrett individärenden och ägnat för lite tid åt det förebyggande arbetet mot diskriminering. Se t ex här: http://www.fria.nu/artikel/92313. Nu när myndigheten ändrat sina rutiner och bildat en ny enhet för granskning, spinner TV4 vidare på Naitis utspel och förmedlar kritik mot myndigheten för att inte utreda alla ärenden. Så sakligt blir det ju inte i slutändan.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en hammare

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen