Cykelolyckan

Text av Pooneh Rohi | Bang 1/2016

Bang presenterar stolt en nyskriven novell av författaren Pooneh Rohi, som debuterade med romanen Araben 2014.

Tidningsuppslaget täcker bordet, ligger löst över min knäckesmörgås. Ansiktet på en syrisk man tar upp halva sidan. ”Jag vill arbeta”, står det skrivet. ”I mitt land var jag lärare”. Jag ser på ögonen, svarta orörliga men ändå leende. Jag letar rynkor runt hans ögon utan att hitta några. Bakom den tillbyggda väggen har Sarvin precis somnat. Till slut tystnade gråten. Sömnen dövade smärtan. Jag hoppas hon får sova inatt.

Den syriska mannen står framför en byggnad, betong reser sig bakom honom, planterade pelargoner. Rödsprängda löv mot det gråa. Den sneda mörkgula solen som bländar honom. Och det där leendet i ögonen. Bara i ögonen. I det svarta i ögonen. Framme, äntligen framme. Bortom båtfärder och nattvandringar. Bortom motorvägar fyllda med gående barn. Framme vid målet. Där livet åter tar vid. Jag tar upp koppen, dricker hårda klunkar. Och nu, tänker jag. När slår insikten? Och hur? Som en explosion? Som 
ett hårt slag i bakhuvudet? Ett nytt filter över ögonen när man slår upp dem en morgon? Eller kommer det smygande? Som små små nålstick. En nästan okännbar förändring. Varje erfarenhet lagd på varandra, lager på lager tills brädden till slut är nådd. Tills allt tvivel är bortsopat. Utrotat. Och du står med den massiva känslan i kroppen du inte kan nå, inte kan beskriva, inte kan försvara, men som plötsligt är allt det som är det nya du.

Den kalla asfalten under cykeldäcken. Plötsligt ser jag det framför mig igen. Jag försöker tränga bort det men det tvingar sig på. Vårkylan innanför tröjan. Och Sarvins lilla kropp där på den röda cykeln framför mig. Strax innan olyckan. Vi hade varit på väg hem från dagis. Hennes små bruna lockar stack ut ur hjälmens hålrum. Kinderna var röda av anspänning. Blicken fokuserad. Mitt lilla barn, hann jag tänka innan hon trampade iväg före mig på trottoaren. Vid vägkanten stannade hon, det hade vi övat. Väntade
 på mig, vände sig om. Det lilla runda ansiktet nästan horisontellt i luften mot mig. ”Försiktigt nu”, manade jag. Och benen trampade mot stålstängslet.

Hon ville ta cykeln till dagis varje morgon. Den röda balanscykeln hon fått i tvåårspresent. Inlärningen gick snabbt, på en eftermiddag visste hon 
hur hon skulle få upp farten. Så hade vi plötsligt nya rutiner. Det var ok, jag hade inget emot det. Det var ett sätt att få på kläderna snabbt och komma iväg på morgonen. Och för varje dag blev hon bättre. Cyklade allt säkrare. Och hon lyssnade på mig när jag sa stanna, när vi övade på att leda cykeln över gatan. Lyssnade på allt. Mitt kloka lilla barn.

Men igår. Jag vet inte vad som for i henne. Kanske var det för att vi tog den nya vägen med den lilla nerförsbacken ner till stålstängslet. Jag skrek ”stanna” men hon lyssnade inte. Rusade, flög med benen upp i luften. För varje millisekund allt närmare stängslet. Det där stängslet. Svartmålat stål. Ogenomträngligt. Jag skrek. Gällt. Hysteriskt. Att hon skulle bromsa, att 
hon skulle stanna. Men hon flög. I lycka över farten i nerförsbacken flög hon. Och då insåg jag. Sekunden innan hon slog i. Något föll i mitt bröst. 
Hon kommer inte stanna. Stängslet, det svarta i det, hon förstod det inte.

Vinden drog i kroppen. Millisekunderna kändes som minuter. I mitt huvud dunkade vetskapen och jag stod där med händerna framför mig i luften som om jag kunde greppa henne. Men hon, hon såg inte kraschen. Hade aldrig upplevt den, kunde inte föreställa sig den. Att det svarta där framme kommer stoppa henne, att det svarta kommer få henne på fall. Ser inte att hon om bara en
 halv sekund kommer ligga på asfalten med blodet sprutande, benet vikt under cykeln. Med hjälmen sprucken och bultande smärta i det knäckta kindbenet.

Jag ställer ner tekoppen på bordet. Fingrar på knäckesmörgåsen men vet att jag inte kommer äta mer av den. ”Varför stannade du inte?” var det enda jag fick ur mig medan jag höll hennes förvrängda ansikte i mitt knä. Blodet föll i strimmor mot asfalten, färgade den sakta svart vid mina lår. Tidningspappret prasslar i mina händer. Jag torkar av smöret på det. Fram- och baksidan av fingret. Pappret blir knöggligt vid den syriska mannens ögon. Viker sig just där lyckan sipprar ut. Erfarenheten, den är precis så späd. Och igår stod 
det svarta stängslet i vägen. Jag såg det hos henne och jag ser det i den syriska mannens blick. Med flykten bakom sig. Här tar exilen vid. Men insikten, den har ännu inte infunnit sig. Katastrofen står ännu för dörren. Och precis som Sarvin far han. Allt snabbare. Med benen i luften. Med triumfen i blicken.
 Med de egna fötterna, som steg för steg trampade honom hit, far han. För varje millisekund allt närmare det svarta stålstängslet.

Publicerat 2016-04-07

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen