Illustration: Sissela Nordling Blanco

Crazy blues

Text av Liv Höglund

De tidiga bluesartisternas alster visar på ­musikens subversiva kraft. Bluesens kåta, vilda och politiska väsen är normbrytande än idag. Liv Höglund tar oss till Memphis i legendernas spår.

Press my button ring my bell (Lil Johnson, 1936)

I said Give it to me baby, you don’t understand
Where to put that thing
Where to put that thing
Just press my button, give my bell a ring!
Come on baby let’s have some fun
Just put your hot dog in my bun
And I’ll have that thing
That thing-a-ling
Just press my button give my bell a ring
My man’s out there in the rain and cold
He’s got the right key but just can’t find the hole
He says Where’s that thing?
That thing-a-ling?
I been pressin’ your button, and your bell won’t ring!

Det var inom blues, jazz, ragtime och gospel som låttexter först ­började fokusera på individen och ”jaget”. Den tidiga bluesens texter handlar lika ofta om att göra bort sig själv som att någon annan ”done you wrong”. Jaget är den farliga, den fulla, den kåta, den otrogna, den svikna, misströstande, trötta och rädda. Vild och ­brutal, förtvivlad och framför allt blottad. Blåböjda ”skeva” toner och textuell motsägelsefullhet följer varandra.

Det mest fundamentala temat i bluesen är antagligen en känsla av missnöje som ­sammanfattar alla andra sinnesstämningar. Missnöje som väller upp ur strupen, ackompanjerat av skosulor som i dödsföraktande dans nöts mot golven, lyckas någonstans ge tröst och glädje till sin publik. Berättelserna och rösterna tar sig in i hemmen, på juke houses och barer, över dansgolv, in i gathörn och på bensinmackar. Överallt där det finns en jukebox, en radio.

Memphis Minnie, en av de stora stjärnorna under 1930- och 40-­talen, föddes som Lizzie Douglas i den amerikanska södern 1897. I hennes dödscertifikat från 1979 står det ”House Keeper” i ­rutan där den avlidnas yrke fylls i. Detta var alltså en gitarrist, sångare och låtskrivare som spelade in 200 skivor på kommersiella skivbolag. Artisten Big Bill Broonzy berättar i sin självbiografi om hur hon vann över honom i en cutting contest, en bluesgitarr­tävling, i Chicago 1933, vid tiden då han ansågs vara en av de största inom scenen. Inte heller Muddy Waters hade någon chans mot henne.

I Paul och Beth Garons bok om Memphis Minnie berättar musikern James Watt om hennes talanger:

They used to have these contests. The one who win the contest, they would get the fifth of whiskey. And Memphis Minnie would tell Muddy, “I’m getting this fifth of whiskey” …She’d get it every time. Muddy just couldn’t do nothing with Memphis, no, uh uh, not back then.

Inom loppet av sin långa karriär tar Memphis Minnie oss med genom nästan alla övergångsperioder inom bluesen. Från rural till urban, från söder till norr, från akustisk till elgitarr och från solo och duetter till hela ensembler. Blueslåtar skrivna av svarta musiker spelades under 1910-talet in av vita artister och marknadsfördes för en vit publik beroende på antagandet att endast vita hade pengar att spendera på skivor och grammofoner.

När Mamie Smith spelade in dunderhitten Crazy Blues 1920 var det den första bluesskivan med en svart artist på sång, och från och med då och under större delen av 1920-talet dominerades scenen av svarta kvinnor. Det var kring och av dessa artister som hela bluesindustrin och den så kallade race ­records-marknaden som riktade sig till den svarta befolkningen byggdes och populariserades. De var inte stjärnor endast som ­sjungande divor, utan även som låtskrivare, musiker och business­kvinnor.

Blueshistorien har främst skrivits av vita män och här har ofta ­countrybluesen presenterats som mer ”äkta” medan classic-bluesen, med framstående artister som Bessie Smith och Ma Rainey, ofta inte ansetts vara lika ”autentisk”. Inte helt otippat är countrybluesen mansdominerad och classic-bluesen kvinnodominerad. Den här uppdelningen i country och classic gör att artister som inte passar in i de stereotypa bilder som tillskrivits genrerna lätt faller mellan stolarna. Men framför allt så bidrar det till att en miss­visande historia reproduceras.

När rocken definieras som gubbig, när elgitarren beskrivs som en fallossymbol som vilt onaneras på scen, när instrument och genrer beskrivs som patriarkala och sexistiska, bidrar vi till att skriva ut pionjärer som Memphis Minnie ur deras egen – och allas vår – historia och gör kvinnors musikhistoria till någonting isolerat.

Populärkultur är över huvud taget ett område där strider kring innebörden av verbala och visuella tecken förs och det har ofta varit en plats där marginaliserade grupper kan uttrycka motstånd mot mer dominanta grupper.

Det finns väldigt få inspelade låtar från tiden då bluesmarknaden tog fart där artisterna sjunger uttalat om rasism och patriarkat. De sjunger i stället om effekterna av förtrycken. Att spela in en ”Strange Fruit” (1939) eller en ”Mississippi Goddam” (1963) fanns inte på kartan hos de flesta tidiga skivbolagen. Men genom strategier som double voicing (när texten förmedlar motstridiga åsikter inom en och samma person samtidigt eller där ord sjungs som vore de inom citationstecken), ironi, kodade innebörder och undertexter var den tidiga bluesen just ett sådant kulturellt utrymme som öppnade upp för och gav uttryck åt radikala uppfattningar.

Angela Davis i Blues Legacies and Black Feminism (1999) och Daphne Duval Harrison i Black Pearls: Blues Queens of the 1920s (1988) har skrivit om den klassiska vaudevillebluesen som ett sexualpolitiskt forum där kvinnliga bluesartister – bortsett från att göra grym musik – även till exempel konfronterade rasistiska idéer om svarta kvinnors sexualitet. Patricia Hill Collins beskriver också bluesen som ett dåtida intellektuellt uttryck där en svart arbetarklasskvinna kunde definiera sig själv.

Med sina livsstilar och i sina låttexter uttrycker artisterna erfarenheter och formulerar sitt missnöje mot dominerande normer. Men till skillnad från politiker så hävdar de inte att de representerar någon annan eller att deras sätt är det enda rätta, vilket ju på sätt och vis gör hela skillnaden. De var postmoderna i sina tolkningar och budskap långt innan begreppen uppfunnits.

Memphis Minnie vinner whiskey i gitarrtävlingar, spelar bort sina pengar och lever hobo-liv landet runt och Bessie Smith trycker i sig tjugo grisfötter, dricker gin och misshandlar männen i sitt eget band för att de flörtar med hennes dåvarande älskarinna. Textuella teman som fokuserar på sex, kärlek, död och ångest lyfts fram i ett slags – om en så vill – kollektivt medvetandehöjande.

Lyssna på Ida Cox ”One Hour Mama” eller ”Wild Women Don’t Have the Blues”, Lil Johnsons ”Press My Button Ring My Bell”, Memphis Minnies ”Can I Do It For You” eller ”In My Girlish Days” Bessie Smiths ”Black Mountain Blues” eller Ma Raineys ”Prove It On Me” för att bara nämna några exempel. Här sjungs bland annat om klitorisorgasmer, samkönat sex, vikten av självständighet och ekonomiskt oberoende från män.

Det är lätt att fascineras över hur texter och artister från 1920- och 30-talen kunde vara så frispråkiga, provokativa, erotiska och politiska. Att de samtidigt kunde hitta en stor publik och verka gränsöverskridande i ett land så präglat av rasistiska Jim Crow-lagar gör inte saken mindre intressant. En lovsång faller platt om man bara romantiserar det hårda liv som kvinnorna (och männen) kring bluesscenen levde. Desperation och mod kan lätt förväxlas och blueskvinnorna kan framstå i ett sorts drömskt skimmer som övermänniskor, galningar och genier på en och samma gång.

Bluesens pulserande gitarrer och toner svider under ögonlocken, ljuden fäster i örat och får kött att vibrera. Rytmen är fysisk när den borrar, dundrar, rusar in genom hud och sätter allt blod och vatten i svängning. Det är ljud som är genomträngande, kraftfulla och frigörande.

EXTRAMATERIAL: Bangs blueshits

Ur Bang 3/2011

Publicerat 2011-09-14

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tom kakskål

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen