Bostad, inte fängelse

Text av Dorottya Karsay | Bang 2/2013 | TEMA STRATEGI

Romska barn portas från offentliga simbassänger, Prideparader stoppas och hemlöshet har kriminaliserats – Ungerns demokrati trasas sönder. Aktivisten Dorottya Karsay arbetar för mänskliga rättigheter i ett land där avhumanisering pågår.

Illustration av Anna Giertz

I början av mars 2011 tog en grupp extremister över Gyöngyöspata, en by belägen en timme utanför Budapest, och terroriserade det romska samhället i flera veckor. Extremister i svarta uniformer patrullerade gatorna med piskor och hundar och trakasserade och hotade invånarna.

Jag var en av dem som började samla folk för att stötta byns invånare. Oftast gjorde vi inte mer än att stanna kvar i byn nattetid och hoppas att blotta närvaron av vita journalister, aktivister och representanter för ideella organisationer skulle tvinga polisen att agera och extremisterna att backa. Under hela mars och april åkte hundratals aktivister till byn för att ansluta sig till ideella organisationer och gräsrotsgrupper, eller för att hjälpa till på annat sätt – i brist på adekvat ingripande av stat och polis fanns det inte mycket annat för oss att göra.

Några arbetade med barnen i byn för att försöka få dem att tänka på något annat än extremistangreppen, andra organiserade events och registrerade dem som demonstrationer för att tvinga fram större polisiär närvaro. Under 2008 och 2009 mördades sex människor, inklusive en treårig pojke, enbart på grund av att de var romer. Trots de föregående grymheterna avvaktade myndigheterna nästan sex veckor innan de vidtog några som helst meningsfulla åtgärder i Gyöngyöspata.

Extremisterna lärde sig snabbt att de kan gå till angrepp mot romer utan att regeringen ingriper, och snart spred sig marscherna, patrullerna och protesterna till andra byar. Alla extremisternas demonstrationer fick tillstånd – samma tillstånd som polisen nekade Budapests Prideparad 2011 och 2012. Det enda vi kunde göra var att agera reaktivt och ordna motdemonstrationer i de städer där fascisterna höll sina protester.
Ungern har varit en demokratisk stat sedan de politiska förändringarna 1989, efter 40 år av kommunistiskt styre. 2010 fick den borgerliga kristdemokratiska koalitionen över 50 procent av rösterna i de nationella valen, vilket gav dem två tredjedelar av mandaten i parlamentet. Tack vare koalitionens kvalificerade majoritet har regeringen kunnat ändra och driva igenom i stort sett vilken lag som helst, inklusive kardinallagarna och grundlagen. Övriga partier, allmänheten och enskilda organisationer har fått allt mindre att säga till om. Regeringen har de senaste tre åren klubbat igenom hundratals nya lagar, skrivit en helt ny grundlag (vilken de korrigerat fyra gånger under en tvåårsperiod), inskränkt medborgerliga och politiska rättigheter, begränsat författningsdomstolens mandat, omkullkastat offentlighetsprincipen, samt ombildat både valsystemet och media på ett sätt som gjort att deras maktmissbruk i praktiken nu är omöjligt att utmana.

Förutom detta har regeringen, med det nationalistiska och konservativa partiet Fidesz i spetsen, allvarligt kringskurit rättigheterna för landets minoriteter. En familj definieras numera som ett äktenskapligt förbund mellan en man och en kvinna eller en relation mellan förälder och barn, äktenskap får inte ingås av samkönade par och registrerade partnerskap har reducerats till kontrakt, och räknas inte längre som familjer. Grundlagen har inte sexualitet och könsidentitet inskrivet som grund för diskriminering och den obligatoriska skolåldern har sänkts till 16 år, vilket medför att ett stort antal barn, främst ur den romska populationen, kommer att hoppa av skolan. Parlamentet förväntas snart klubba igenom en lag som godkänner segregerad utbildning, hemlöshet har blivit ett brott enligt grundlagen och statligt sponsrade kampanjer mot abort har startats. Hatpropaganda mot kvinnor, romer och hbtq-personer blir allt vanligare även inom parlamentet och stora demonstrationer med öppet homofoba, transfoba och rasistiska agendor har fått grönt ljus.

Kommunismen har berövat det ungerska folket dess känsla av samhörighet och yttrandefrihet, vilket kan förklara både bristen på civil aktivism och den rädsla som finns för att delta i civila aktioner. Jag får fortfarande höra berättelserna om hur mina föräldrar pratade politik under en hög av kuddar med radion påslagen i bakgrunden. Jag ser min familjs stressade blickar när vi har pratat om den politiska utvecklingen på en restaurang eller på gatan. Deras varnande ord om hur det jag säger idag kan leda till fängelse i morgon. Många av oss fick under hela vår barndom lyssna på berättelser om förföljelse, censur, politiska fångar, om fastrar, farbröder och systrar som sökte asyl i andra länder.

Kanske är det av precis den anledningen som vi de senaste tre åren har kunnat se allt fler civila politiska aktioner ta form i Ungern. Åtskilliga demonstrationer och aktioner har hållits, folkmassor har samlats på gatorna och en ofantlig mängd kreativitet och kraft har gått till att organisera motstånd. Det är just den regim som Fidesz nu skapar – det diktatoriska styre som min föräldrageneration en gång var emot – som vi aldrig vill se igen.

2011 gjorde Fidesz-regeringen det straffbart att sova på offentliga platser och stämplade därmed uppskattningsvis 35 000 hemlösa ungrare som kriminella. “Brottslingarna” kan få böta upp till 500 amerikanska dollar, alternativt hamna i fängelse. Borgmästaren i det åttonde distriktet i Budapest, en ung Fidesz-politiker, var den första att introducera denna bestämmelse på lokal nivå, i ett försök att bannlysa hemlösa från distriktet. Den lokala bestämmelsen följdes snart av en nationell lag som först antogs av parlamentet men senare avslogs av författningsdomstolen. Lagen fördömdes även av flertalet FN-organ. Likväl antog parlamentet i mars 2013 den fjärde korrigeringen av grundlagen, vilken möjliggör kriminaliseringen av hemlöshet – detta trots både den kritik och den djupa oro som uttryckts, såväl nationellt som internationellt, för tiotusentals människors grundläggande rättigheter.

En grupp på runt trettio aktivister organiserade en sittstrejk utanför det åttonde distriktets borgmästarkontor, där de uppmanade borgmästaren och regeringen att ordna ”bostad, inte fängelse”. Aktivisterna greps och fälldes för våldsamt motstånd mot polisen. Några veckor senare organiserade En stad för alla – en grupp hemlösa aktivister, varav några medverkade vid sittstrejken – en liggande strejk utanför parlamentet för att protestera mot regeringens försök att kriminalisera fattigdom. Cirka 200 personer deltog i protesterna mot de föreslagna bestämmelserna. En stad för alla grundades 2009 av hemlösa och före detta hemlösa, tillsammans med likasinnade aktivister, varav flertalet har haft erfarenhet av hemlöshet eller otillräckliga bostadssituationer. De har tidigare genomfört aktioner där de har ockuperat statligt ägda byggnader. I Budapest står nämligen 2 000 statligt ägda lägenheter och tiotusentals privata lägenheter tomma. Detta samtidigt som det finns cirka 10 000 hemlösa i staden.

Fidesz-regimen utnyttjar grundlagen till mycket mer än att kriminalisera hemlöshet. I och med att den fjärde korrigeringen av grundlagen antogs i mars 2013 upphörde i stort sett den grundlagsskyddade demokratin i Ungern. Vår grundlag är inte längre grundlagsenlig, och regeringen har de senaste 18 månaderna lagt till bestämmelser som författningsdomstolen har avslagit. Dessutom medför förändringarna allvarliga inskränkningar för domstolens mandat, bland annat kan den inte längre kommentera grundlagsenligheten i framtida ändringar, eller hänvisa till domar som har utfärdats de senaste 20 åren – vilket effektivt ogiltigförklarar två årtionden av författningsdomstolens rättspraxis.

I mars i år ockuperade runt 100 aktivister, bland annat från En stad för alla, det ledande partiets högkvarter i Budapest. Utrustade med plakat som listade de största problemen med grundlagen höll de en fredlig, dagslång sittstrejk. Aktionen fördömdes skarpt av regeringen och utmålades som ett aggressivt angrepp mot lag och ordning, och som ett hot mot de anställda i partihuset. Intressant nog oroade sig Fidesz mest över att kvinnor som är anställda hade blivit skrämda av ockupationen. Den plötsliga oron för kvinnorna är överraskande med tanke på den offensiv mot kvinnors rättigheter som partiet bedrivit de senaste tre åren, då kvinnors rätt till abort och rätten att föda hemma har tagits bort, samtidigt som regeringen inte har antagit en enda meningsfull lag mot våld i hemmet.

Fidesz har ändrat grundvalen för både de offentliga och de högre utbildningssystemen. Partiet har centraliserat de offentliga institutionerna för utbildning, lanserat en nationalistisk läroplan och sänkt den obligatoriska skolåldern. De har tagit bort universitetens autonomi och infört skolavgifter. De har gjort dramatiska nedskärningar av statligt finansierade positioner i alla akademiska program och de har gjort det obligatoriskt för de studenter som har fått statligt stöd att arbeta i Ungern minst sex år under de första 20 åren efter examen.

Universitetsstuderande har lyckats engagera folket till stora protester under de senaste två åren. 2013 inleddes Ungerns första universitetsockupation någonsin – en universitetsbyggnad i Budapest togs över av demonstranter i 44 dagar och fick sällskap av flera högskole- och universitetscampus i andra städer. Just den här protesten har varit särskilt intressant av flera anledningar. Dels fick den genererade den ett antal sidoaktioner över hela staden, demonstrationer, sittstrejker, mänskliga kedjor och ockupationer av broar. Dels deltog andra städer utanför Budapest, något som sällan händer i detta extremt centraliserade land. Studenter höll dagliga forum på ELTE-universitetet i Budapest, där konsensusbeslut fattades på plats om hur de skulle gå vidare. Professorer, aktivister, människorättsadvokater och musiker deltog i forumen, arrangerade föreläsningar och workshops och höll stödkonserter. Högskolor, lärare, professorer och familjer slöt upp bakom studenterna i fördömandet av regeringens handlingar.

Efter månader av protester tvingades regeringen att lova statligt finansierade platser på alla universitetsprogram. Den ändrade också reglerna kring den obligatoriska tid som statligt finansierade studenter måste arbeta inom Ungern: de måste nu uppfylla denna skyldighet inom 20 år efter examen, istället för tidigare föreslagna 15 eller tolv år. Emellertid uppfylldes bara en bråkdel av studenternas krav av regeringen. I en tid av fortsatt regeringsförtryck har rörelsen ändå varit en sann källa till inspiration. Den organiserades av en ny generation unga aktivister, som framstår som både kunniga och starka nog att ta ställning mot maktfullkomlighet.

Digital aktivism och videoaktivism har utan tvekan varit en av de viktigaste organiseringsmetoderna de senaste tre åren. Den första ungerska motståndsrörelsen som fick stort stöd hos allmänheten startade på Facebook i december 2010 och fick över 100 000 likes på tre veckor. Rörelsen anordnade några av de största demonstrationerna sedan 1989 och har blivit en inflytelserik röst på den politiska arenan sedan dess.
Inför en stor demonstration den 23 oktober 2011 gick jag med i denna rörelse. Tillsammans med en grupp ungerska artister skrev och framförde jag en låt som kritiserade regeringens odemokratiska utveckling – ”Nem tetszik a rendszer” (”Jag gillar inte systemet”). Demonstrationen samlade över 100 000 människor och vår musikvideo har visats över en miljon gånger på Youtube. Det var ett extremt framgångsrikt sätt att mobilisera människor och göra ett politiskt budskap viralt. Sedan dess har jag dock lämnat rörelsen – till stor del på grund av de envisades med att lägga upp sexistiska texter på sin sida.

Även Budapest Pride, som jag har arbetat med i ett och ett halvt år, har flitigt använt sig av videoaktivism för att uppmärksamma regeringens åtgärder mot hbtq-personer, bland annat polisens förbud mot Prideparaderna 2011 och 2012. Vår video mot förbudet nådde tiotusentals människor på en enda dag och den utgjorde en högljudd protest mot detta uppenbara politiska utspel från polisens sida. Pride har också haft en videokampanj för att uppmana sympatisörer att gå med i paraden. Att gå i paraden anses fortfarande vara farligt, med tanke på de stora motdemonstrationerna och den totala bristen på stöd från regeringen – 2007 utsattes paraden av brutala angrepp av protesterande extremister, många skadades och vårt community utsattes för ett kollektivt trauma. 2010 hade antalet Pridedeltagare sjunkit från 3-4 000 till endast 500 och 2012, då nästan 4 000 deltog igen, spärrade polisen av hela paraden i rädsla för extremistattacker.

Den nuvarande regeringen har gjort allt som står i dess makt för att realisera sin nationalistiska och värdekonservativa propaganda på alla områden i samhället. I det rådande politiska klimatet är demonstrationer, sittstrejker och kampanjer måttligt inflytelserika när det kommer till att få regeringen att ändra sin uppfattning och lyssna på andra röster.

Likväl är den här typen av aktioner meningsfulla av ett flertal anledningar. För det första tjänar videorna som nyhetskanal i ett land där mediecensuren gör det svårt att hålla sig informerad utan att utsättas för regeringspropaganda. Kvällsnyheterna på både de kommersiella kanalerna och i public service kretsar kring småstölder på landsbygden, bilolyckor och konsumenttrenderna kring chokladpåskharar. En Youtubevideo som gjorde jämförelser mellan tysk och ungersk nyhetsrapportering för att belysa graden av censur i Ungern togs snabbt bort av den nationella mediemyndigheten på grund av att den “bröt mot upphovsrätten” – ett klassiskt drag. Nu för tiden är det ett privilegium att vara medveten om den systematiska nedbrytningen av mänskliga rättigheter, straffrätt och demokrati i Ungern – det förutsätter tillgång till internet och förtrogenhet med de politiska bloggarna och webbplatserna samt med sociala medier.

För det andra är det av största vikt, särskilt för minoriteter, att visa stöd och solidaritet i ett samhälle där regeringen förtrycker romer, hbtq-personer, kvinnor och hemlösa, och där extremismen är på frammarsch som aldrig förr. Budapest Prideparad är inte bara en festlig tillställning – ditt deltagande sänder ut ett starkt politiskt budskap. Din närvaro i paraden i en stad som angrips av marscherande extremister kommer kanske inte få polisen att följa hatbrottslagstiftningen eller regeringen att förbjuda extremisterna från att marschera, men du är där och visar ditt stöd och din solidaritet med dem som utsätts för trakasserier.

Slutligen har dessa aktioner ett stort symbolvärde. Att vara medveten om regeringens handlingar och samtidigt inte protestera, ockupera, publicera, skrika och slåss mot demokratins sönderfall, mot segregationen, utestängandet av stigmatiserade grupper och elimineringen av grundlagsenligheten – det är att ge sitt tysta medgivande. Det är att säga ja till diktatur och förtryck. Det är allas vårt ansvar att upprätthålla motståndet och solidariskt stå sida vid sida i varandras strider. Även om regeringen i praktiken bara kommer att fortsätta.

Publicerat 2013-06-04

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en blomma

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen