Bland högar av dammiga vhs-kassetter

Text av Paloma Halén Roman | Bang 4/2017

Filmvetaren Paloma Halén Román undrar varför män älskar att mörda kvinnor på vita duken.

Som en sann 80-talsunge ser jag en gammal videobandspelare och högar med vhs:er framför mig när jag ska visualisera film. Tidigare generationer kanske såg gigantiska filmrullar som matas in i en lika stor projektor, och nuvarande kanske bara ser en Netflix-logga. För mig är det för evigt en knackig gammal vhs-spelare. Svart. Dammig.

Den brummar smått och gör det där lite tuggande ljudet när bandet matas in i luckan. Vi trycker på play och bandet rullar igång.

Det finns något primalt i viljan att förkovra sig i kvinnors lidande och död, en nästan fetischistisk dragning till det hela. Det finns väl en fascination hos många att fördjupa sig i det mörka och onda, människans natur och dess avvikelser. Aldrig tycks den dock lika tilltalande som när just kvinnor är i centrum för detta. Det sker inom alla kulturella yttringar, men allra helst ska det ske på film, så att en kan engagera flera av sinnena i det. Verkligen grotta ner sig i eländet. I allt från skräckfilmer, där en halvnaken tjej får klä marken i sina inälvor, och kriminalseriers djupdykande i kvinnliga offers avklädda och lemlästade kroppar, till att reduceras till att vara den manliga actionhjältens hämndmotiv. Väldigt ofta utgör just våldet mot kvinnan en central del. Våldet mot kvinnor i jämförelse med det mot män är så mycket mer explicit och detaljerat, som att just den brutaliteten har en speciell plats i våra hjärtan, att det trycker lite extra på våra knappar. Extra kittlande är det om filmen är regisserad av ett manligt geni, en auteur, då behöver det ju inte heller ifrågasättas. Kvalitetsstämpeln sitter där redan från början och vi sväljer bilderna glatt och ignorerar den sura eftersmaken. Varför älskar män att mörda kvinnor på vita duken?

Spelaren hackar till. Bekanta vita ränder dansar över tjock- tv-skärmen när samma sekvens spelas upp igen fast snabbare och baklänges. Vi backar bandet.

Det är nästan en evighet, eller i alla fall över 40 år sedan, Laura Mulvey diskuterade den manliga blicken på film. Och även om teorin inte är helt vattentät har den fortfarande bäring. Den manliga blicken är fortfarande dominerande inom film, det är svårt att förneka. Det går så klart att se vissa förändringar, framför allt på ytan. Fler kvinnliga regissörer, fler kvinnliga huvudroller. Fler starka kvinnoporträtt. Om vi slår ut det på all film som görs står vi dock och stampar. Hur många bra exempel vi än kan hitta finns det alltid tio gånger fler där kvinnor är objekt för männen att beskåda, att konsumera, att förtära. Rör vi oss egentligenframåt, eller klär vi bara samma gamla förtryck i snyggare kläder?

Hur hamnade vi här? Mycket går att förstå genom att studera symbolik. Kvinnan som symbol för oskulden är en klassisk tematik. Där mannen är den som smutsar ner sina händer, är berest och belevad, är kvinnan frusen i ett ögonblick. Ett skogsrå I patriarkatets strålkastarljus, för evigt frusen i den sekunden. Vit, orörd, oskuldsfull. Det finns något att rasera hos kvinnor och det är centralt för varför män älskar att mörda kvinnokaraktärer. Bilden av kvinnan som den moraliskt goda och, framför allt, den moraliskt oförstörda kan således raseras av mäns våld. Det finns något tilldragande i att placera henne i mitten av allt våld, i händelsernas centrum. Det blir en skarp kontrast, något eggande med henne där. Det är en vacker bild med det mjuka mot det hårda.

Paus. Freeze frame. Här måste vi stanna upp och andas en stund. Reflektera.

Samtidigt måste vi förstå detta som mer än historiska symboler och signaler. Det är en nästintill sjuklig dragning till kvinnors lidande och död. Varför återkommer vi hela tiden till våld mot kvinnor? Det enkla svaret, Ockhams rakkniv, är att kvinnor bara är verktyg, som förblir symboler. Kvinnliga karaktärer är aldrig människor. Det som var sant när Mulvey skrev om den manliga blicken 1975, och det som var sant innan dess, är fortfarande sant idag. Det måste helt enkelt finnas en aspekt av tittaren (alltså den förväntade manliga tittaren) som helt avhumaniserar kvinnorna på skärmen för att kunna stå ut med våldet i den mängd som det ändå rör sig om.

Vi lär oss att se kvinnliga karaktärer som pjäser i ett större spel, ofta till favör för en manlig karaktärs spelrum. De kvinnliga karaktärerna förblir marionetter att slänga undan när de fyllt sin roll, aldrig hela och aldrig egna. Denna syn är vad som krävs av oss kvinnliga tittare. Vi måste förstå kvinnliga karaktärer, och således oss själva, utifrån den manliga blicken för att förstå historien som berättas. För att normalisera våldet måste vi internalisera den objektifierande blicken. Om vi ser kvinnorna på bild som representationer av riktiga människor, av oss själva, skulle vi inte acceptera den nivån av exploatering, fetischisering och glorifiering av mord. En vanlig stereotyp är att kvinnor är mer känsliga och därför inte klarar av sådana bilder i samma mån som män. Och kanske stämmer det. Inte för att vi är genetiskt kodade att vara bräckliga varelser, utan för att våld är så närvarande för oss. Vi är rädda för våld för att det är en realitet, inte fiktion. Fiktionsvåld är inte en del av en fantasi, det är en påminnelse om vår verklighet. 

Eller så är det en del av en fantasi, bara en vi inte kan dela. Alla Hollywoodmäns hämndfantasi mot kvinnorna som de aldrig fick. Som lämnade dem. Som gjorde motstånd, som sa ifrån, som ifrågasatte. Det är ju inte som att filmindustrin kan skryta om goda män. De dåliga exemplen är många. Producenten som utnyttjar sin makt för att våldföra sig på unga kvinnor, regissören som förgriper sig på sin styvdotter, piraten som slår sin fru. Det reflekteras i vad vi sedan får se, I djupdykandet i utdragna vålds- och mordscener i all oändlighet. I fantasin kan gränser passeras inom ramarna för konstnärlig verkshöjd. Det blir då lustfyllt att berätta de historierna, att konsumera de historierna. För det drabbar ju ingen verklig, eller hur? Kanske är det utdragna, explicita våldet helt enkelt patriarkatet nerkokat i populärkultur. Den ständiga påminnelsen om vem som utövar makt och vem som är maktlös. Kvinnan på film är antingen död eller på väg att dödas. En Schrödingers bioupplevelse.

Spelaren hackar till. Bekanta vita ränder dansar över tjock-tv-skärmen när sekvensen snabbas upp, hoppar framåt. Vi spolar fram.

Det är lätt att efterfråga revolutioner från andra när en själv knappt orkar med sitt nio-till-fem-jobb. Samtidigt kanske det inte är en fullskalig revolt som krävs, utan en vaken blick som är mer än bara ett konstant ifrågasättande av vad vi ser och varför vi ser det. En feministisk analys som sträcker sig bortom vad vi ser, till vad vi vill se. Kanske inte avsaknad av våld, men frånvaron av meningslös brutalitet utförd mot meningslösa karaktärer för en passiv åskådare. Att se ett alternativ, en annan verklighet. Lämna videokassetterna en gång för alla och se på film och filmskapande bortom det vi fått lära oss, det vi internaliserat. Den feministiska blicken kan inte stanna vid att bara vara subversiv och dekonstruera vad som är, den måste också försöka skapa ett alternativ. Det finns alltid en poäng i att göra upp med maktens män, men i slutändan måste vi komma längre, vi måste rasera våra tankevärldar och bygga nya. Skapa det vi inte visste att vi kunde eller ville.

Spelaren hackar till. Bilden är stilla, men bandet försöker rulla vidare. Ett tillfredsställande mekaniskt ljud uppstår när bandet sakta tuggas sönder inuti spelaren.

 

Den här texten publicerades i Bang 4/2017 med tema Döden. 
Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att prenumerera på Bang.

Publicerat 2017-12-11

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en blomma

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen