Berättar mig fri

Text av Anna Jörgensdotter | Bang 1/2005 | TEMA SJÄLVKÄNSLA

Anna Jörgensdotter vill få existera i hela sin kraft, destruktiv och stark. (Texten är ett utdrag.)

Jag törs inte erkänna att jag är stark. Nix. Never! Jag säger inte till min man att vet du, nu den senaste tiden har jag verkligen gillat min kropp, nu tänker jag aldrig hålla på att dissa mig mer, aldrig mer något sådant hjärntvättat, elakt. Säger inte att jag skrivit hela dagen, att gud vad bra det gått, vad bra jag är. Berömmer inte mina framsteg, säger i stället att jag är fet att jag inte vet vad jag ska sätta på mig att allt jag skriver blir skit. Det är för att jag skyddar något, jag försöker begripa vad det är.

Minns den eviga förminskningen (från söt&blyg till tatuerad&läcker) och den gälla röstens gnäll (så behändigt lätt att avfärda), eller snarare den viskande röstens bedjande: Var inte arg på mig, bli inte rädd för mig.

Minns (förstås) anorexin: Hur frossandet, nej njutandet, nej ätandet bara, hur behoven ströps, hur liten som möjligt man måste bli, hur enkel som möjligt att räcka armarna runt. Hur lite energi som möjligt för att inte orka känna, beröras, flamma upp och explodera. Blickarna, dom eftertraktade, värderande, som jag måste få plats att bo i. Som måste godkänna mig, tillåta mig, bjuda in mig. Nej, jag lovar, jag är inte arg! Jag får en gråt- eller panikattack i stället. Självföraktet som kommer av att alltid beställa lägre volym på rösten, vika in rörelserna, klä sej i ljusaste blått när man längtar efter knallfärg. Trettio lugnande tabletter den där kvällen när man egentligen ville skrika, käfta emot, vrida rörelserna utåt, vrida rösten upp. Ändå inte. Ändå tyst. Ingen rätt att behöva, begära, kräva. Göra sej pytteliten, nästan ­ jävligt nära ­ död.

Jag vill stolt berätta att jag blir bara modigare, starkare och klokare, men i stället: någon slags envis saknad efter mig själv, något slags ständigt svek: Nej, du finns inte här. Du betyder inget. Den näst intill automatiska refuseringen. Den icke-ifrågasatta retuscheringen. Väga mindre, använda färre ord, känslor. Det ständiga nedvärderandet. Som en kostym. Som en trång och trasig identitet. Är det så? En konstant, illasittande, men invand kränkning.

Tacka fan för att det är främst kvinnor som käkar lugnande och antidepressiva. Det säger ju sej självt. En ilska som ständigt sväljs, döljs under ett ofarligt fniss, förlorar tron på sin rätt att existera.

Minns (givetvis) skoltiden: Poppisbrudarna stämplade mej som fel, tuffinggrabbarna kallade mej äcklig häxa. Jag kände att platsen jag tog var för stor, att jag prompt måste bli mycket, mycket mindre. Om jag aldrig hävdar att jag kan slå ned dom så behöver dom inte vara rädda för mej. Om jag inte dansar på aulans scen och får mina dikter tryckta i skoltidningen så behöver dom inte bli avundsjuka. Syns man inte så kan dom ju inte reta sej på en. Har man inga anspråk får man ju ta mej fan rum var som helst!

Osynligheten som ger en falsk tillhörighet. Den krypande kvinnan som åtminstone kan få tröst, en klapp på huvet, en plats i gänget, samhället. Den enligt andra formade är bedrägligt inlärd och lättburen. Shoppar kassar med täckstift, bananer, månadsmagasin. Förtrycket gnager genom alla åldrar: Från flickrummet, upp genom skolsalar, sjukdomar, självhat. Jag får inte finnas till riktigt. Den starka, den arga, den högt skrattande, den alldeles fria och oerhört kraftfulla är krävande och tung. Den som bråkar är besvärlig drygjävel.

Jag pressar fram leenden i klassrummet fast jag egentligen vill räcka ut tungan (jag menar: jag skulle velat vara medveten om en sådan möjlighet!). Omgivningar som alltid berättat, utifrån sina egna sorgliga erfarenheter, att si och så här måste du vara för att passa in och inte skrämma bort (vänner, arbetsgivare, män). Så här viktigt är det med skönhet före självrespekt, anpassning före utbrytning, självsvek före du sviker omvärldens krav och förväntningar.

Det är upprepningar som blir sanningar. Det är en sorg och en censur som går så djupt att man hela tiden måste gardera sej för att inte provocera: Hörru, bara för att jag skrattar nu, så fatta att jag kan börja gråta imorgon; jag kommer att bli liten igen, jag lovar! Min styrka är inget att ta riktigt på allvar! Tro inte att jag är nåt! Om och om igen. Borttagandet. Täckstiftet.

Det här är ingen lätt sak att bryta sej loss ifrån! Den är så förbannat kvävande och välsydd den här åtsittande dräkten! Svårt att ställa krav när man aldrig lärt sej att vara självklar. Svårt att vara människa när man aldrig slipper undan könsbedömningarna. Jävligt svårt att slå sej för bröstet och proklamera sin fantastiska styrka när det hela tiden fortsätter finnas människor som stirrar på ens tuttar när man pratar och till exempel skriver om en uppläsning att man läser med Lolitaröst.

Tacka fan för att det är främst kvinnor som käkar lugnande och antidepressiva. Det säger ju sej självt. En ilska som ständigt sväljs, döljs under ett ofarligt fniss, förlorar tron på sin rätt att existera. En konstant reducerad/refuserad/retuscherad människa övertygas om sin hopplösa bristfällighet. För, jag menar, allt det här kommer ju inte från någon missanpassad, mystisk insida. Och förmås inte formuleras och förändras när omgivningen inte stöttar (inte ens kvinnorna!). Det hjälper inte det minsta att föraktfullt hävda att kvinnor som vädrar sina känslor och upplevelser – av att vara svag, skraj, inte må bra – naivt och kontrarevolutionärt sitter fast i en könsfälla. Det är heller inte lätt att spänna musklerna om andra står runtomkring och hånfullt fnissar, fnyser eller fullständigt ignorerar.

När man aningslöst eller nedlåtande klassar människor som fastlåsta – och inte tror på styrkan och utvecklingsförmågan i oss alla! – så upprätthålls värderandet, hierarkierna och konkurrensen, på bekostnad av bredd, solidaritet och lika-värde.

När man kallar självklara och äntligen uppdagade reaktioner på patriarkat och kapitalism för trender (kvinnor som i revolt och resignation svälter sej, kvinnor som uppgivet och förbannat karvar sej i handlederna, böcker som handlar om detta) så nedvärderar man kvinnors verklighet som måste ges tillåtelse och plats att berättas om, precis så som den är!, om det ska finnas någon chans att lossna ifrån den! Det dåliga samvetet och skuldkänslorna för att man inte förmår – och för att andra, “friare”, “starkare”, ständigt påpekar och kritiserar detta, i stället för att inspirera och visa vägar ut – sätter onödiga käppar i hjulen. Den som inte låst upp buren och flugit ut blir dubbelt bunden: dels av fångenskapen, dels av höga krav på att att lösgöra sej.

Alla kvinnors historier är viktiga. Först när behovet att dölja och skydda kan bytas ut till ett behov att förmedla – självklart via hjälp och stöd från andra! – kan platstagandet utvecklas och självdestruktiviteten vändas till självförståelse och konstruktivitet. När jag får lov att existera i min egen rätt (utanför kategorier, könsvärderingar, andras förväntningar och åsikter om vem jag är eller bör vara), så kommer behovet att krympa mej själv upphöra att vara ett vanemässigt och tryggt förhållningssätt till en utsatt, snäv, kvinnlig kostym, och jag kan äntligen byta om till vingar, kraft och engagemang.

Publicerat 2005-03-08

One Comment

  • Zara says:

    Precis vad jag behöver höra. Idag. Likväl som jag hade velat innesitta kraften under de försvunna, borthatade åren då ord bara kom ut i glasskräkpölar, stumma muskler&stum hjärna.
    Med röda streckkoder såväl som blekta; så är det så befriande att känna hjärtat klappa mot slussens kakel, ii takten till vetskapens muller; det är andra runt omkring mig på samma jord, som samlar växtvärken till ett eldklot inom sig. Drömmer om en premiärfärd på sina vingar.
    Tack för text. Tack för att du berättar hur det är.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kudden

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen