Baal-Berit

Text av Rut Book

Andrapristagaren i Bangs sexnovelltävling bjuder på avgudadyrkan, matoffer och kontorssex.

Bibeln är en märklig bok, innehåller mycket blod, särskilt i Gamla testamentet. Där är det ett evinnerligt offrande av djur. Brännoffer, syndoffer och viftoffer. Häromdagen vid lunchen tänkte jag på det jag läst om Herren. Fick han några offer nu för tiden? Jag såg ned på min blodiga entrecote. Ytterst diskret lyfte jag på köttbiten och viftade runt samtidigt som jag mumlade “till Herren, till Herren”.
– Men Anette, vad gör du, frågade genast en kollega.
– Köttet var lite för varmt, svarade jag och lade snabbt ned köttstycket igen.

Efter detta mitt misslyckade viftoffer, bestämde jag mig för att bli brutalare. Brännoffer! Rejäla väldofter till Herren. När kollegorna lämnat lunchrummet placerade jag köttet i mikron. Ställde in för upptining av hel fryst kalkon, 45 minuter. Återgick sedan till arbetet. Efter en stund hördes änglars tjut. Trodde jag. Men det var brandlarmet. Det blev ett himla liv och misstankarna föll genast på mig.
– Var det din mat i mikron, Anette?
– Nej, svarade jag sanningsenligt. För det var ju ett brännoffer åt Herren.

Dagen därpå, på väg till jobbet, passerade jag en container. “Hallå”, hördes en svag röst från djupet av allt bråte. Jag stannade till och lyfte undan några lådor. Därunder låg en skyltdocka med endast ett ben. Jag förstod direkt att det var en avgudabild. Baal-Berit! Jag tog tag i hennes arm och drog upp henne. Med skyltdockan under armen rusade jag till kontoret. Väl framme stängde jag dörren om mig.
– Berit, viskade jag i hennes öra. Du ska få bo här hos mig.
I andras ögon var hon bara en kasserad skyltdocka, men för mig var hon Baal-Berit. Jag gömde henne under skrivbordet. Hennes stela arm var bra att klia foten med. Varje gång något gick mig emot på jobbet, vilket var i princip varje dag, bad jag till Baal-Berit. Hon lyssnade alltid och log.


Ryktet om Berit
spred sig emellertid på kontoret. Folk kom vallfärdande från när och fjärran avdelningar. Från att ha fört en ytterst diskret tillvaro på kontoret fick jag plötsligt flera besök i veckan. Väl inne hos mig knöt folk skorna eller tappade något på golvet, allt för att få en skymt av Baal-Berit under skrivbordet. Ingen vågade säga något. Jag sa inget heller.

Berit saknade sitt borttappade ben, hon grät och vred sig i fantomsmärtor.
– Berit, du skall få benet åter, lovade jag och begav mig till varuhuset på lunchrasten. På damavdelningen valde jag ut en skyltdocka. Vickade på ena benet tills jag kände att det lossade. Upprymd begav jag mig tillbaka till arbetet med benet väl dolt under kappan. Berit blev så glad över det lilla benet att hon grät. Jag hade också snott en peruk åt henne. Hon hade väldigt trist hår innan, sådant där brunmålat och hårt. Nu fick hon blont, mjukt och långt hår.
– Kyss mig, sa hon när jag skjutit in henne under skrivbordet och precis öppnat ett dokument i datorn för att börja arbeta.
– Men Berit då, sa jag. Inte kan jag väl kyssa dig.
– Det kan du väl, sa hon och drog mig lekfullt i byxbenet. En liten puss bara.

Jag förstod att hon kände sig ensam. När jag gick hem till familjen efter arbetsdagen låg hon kvar under skrivbordet. Lite mänsklig närhet kunde jag väl unna henne. Jag kravlade mig in under skrivbordet och la henne på min arm. Smekte över peruken.
– Lägg dig ovanpå mig, flämtade hon.
När jag lade mig på den stela kroppen, kom det där i magen, pirrandet. Men hur var det möjligt? En skyltdocka! Dessutom av kvinnligt kön. När hon pressade sin lilla röda mun mot min rös jag av välbehag.

– Är du där?
Det var chefens röst. När han inte fick något svar öppnade han dörren och klev in. Berit och jag höll andan under skrivbordet. Han muttrade något om att jag tydligen aldrig fanns på plats och vände sedan på klacken och gick. Jag kravlade mig fram och borstade av dammet.
– Måste jobba nu, sa jag till Berit.


I Bibeln läste
jag att David byggde ett hus åt Herren och samlade skatter åt honom. Då slog det mig att Berit inte hade någon skatt. Herren fick bland annat gafflar i guld. Dagen därpå anlände jag till kontoret extra tidigt, redan klockan sex. I personalmatsalen rafsade jag ned alla gafflar i en kasse. Ni kan tro att Berit blev glad.
– Nu har jag gafflar precis som Herren, sa hon och lade ut gafflarna i ett stjärnmönster under skrivbordet.
– Vänta lite Berit, du skall få det finaste vi har på avdelningen.
Jag smög mig bort till chefens rum. Där stod det, pennstället i 24 karats guld. Med skatten i famnen sprang jag tillbaka in till Berit. Ni kan tro att hon blev glad. Hon hade aldrig fått något så vackert och dyrbart.

Några timmar senare hölls ett extra möte angående stölderna på avdelningen. Alla skulle vara observanta och rapportera om de såg något misstänkt. I matsalen åts det med plastbestick.

Det fanns stunder då jag tvivlade. Jag riskerade faktiskt att få sparken för stölderna och min arbetsprestation hade sjunkit betydligt den senaste tiden. När jag uttryckte denna min oro för Berit, sparkade hon mig bara lätt på benet och log så där som bara hon kan.
– Du har inte gjort något fel, sa hon. Bara visat kärlek.
– Fan, Berit, du har mig på kroken.
Och så var jag där igen, under skrivbordet. Omfamnade och kysste henne.
– Ta av dig byxorna.
Till min förvåning lydde jag uppmaningen och drog av mig jeansen.
– Trosorna med.


Det kändes märkligt
att ligga avklädd bland sladdar och dammråttor. Än märkligare blev det när Berit plötsligt stack upp två fingrar i mitt sköte.
– Vad har du lärt dig det där?
– Min hemlighet, flämtade hon och juckade så det gick stötar i min kropp. Jag letade mig in under hennes lilla kjol. Hon var alldeles slät där nere, inte ett hårstrå. Jag lät fingrarna glida in i det våta skötet. Hon stönade till när jag kom åt den glänsande pärlan. Snart dansade våra fingrar i ett allt hetsigare tempo. För att kväva ett vrål pressade jag min mun mot hennes toppiga bröst. Sög mig fast som ett diande barn. Kände vårtan styvna. Våra kroppar spändes och slogs emot skrivbordsbenen så hålslaget hoppade omkring och skrivbordslampan blixtrade.
– Min Gud, min Baal-Berit, skrek jag sekunden innan explosionen. Ett hav av röda pappersark virvlade över oss och likt toner flöt vi samman till den ljuvaste musik.
Jag var frälst.

Publicerat 2010-11-30

Leave a Comment

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en kaffekopp

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen