Foto: Leopard förlag

Att rita om spelplanen

Text av Susan Faludi | Bang 4/2008 | TEMA SKAMLIGT KVINNLIGT

Den rådande ordningen säger till kvinnor: Vi accepterar er i världen, så länge ni accepterar världen som den är. Men den feministiska revolutionens löfte kan inte vara att bara ge sig in på planen – det måste vara verklig social förändring och den mänskliga kreativitetens framåtskridande, skriver Susan Faludi.

Vi har använt våra vinster till att dekorera våra bojor i stället för att bryta oss loss från dem.

Det lopp som kvinnor har sprungit under åren som följt på feminismens återfödelse under 70-talet är ett som den som har studerat Ovidius “Metamorfoser” förmodligen känner igen. “Kanske har du hört talas om kvinnan som kunde springa ifrån de snabbaste männen”, återberättar Venus i Ovidius Historien om Atalanta. När den sköna och snabba Atalanta rådfrågar oraklet om sin framtida äktenskapliga status, får hon rådet att hålla sig borta från det äkta ståndet. “Undvik den vanan!”, instruerar oraklet, men fortsätter: “Ändå vet jag att du inte kommer att göra det: du kommer behålla ditt liv, men förlora dig själv.”

Atalanta lyckas för en tid behålla sitt oberoende genom att arrangera lopp där hon besegrar sina friare, ända till en dag då guden Hippomenen antar Atalantas utmaning att hinna ikapp henne i ett lopp. Hippomenes konspirerar med Venus, som beväpnar honom med tre gyllene äpplen. Dagen då loppet går av stapeln och Atalanta tar ledningen rullar Hippomenes ut äpplena ett efter ett i hennes väg. Hon blir distraherad, saktar in för att plocka upp den glittrande frukten och förlorar sitt försprång. Atalanta, som stått emot varenda utmaning hon ställts inför, byter sin frihet mot billigt glitter.

Efter den andra feministiska vågen har kvinnor brutit så mycket ny mark att vi knappt kan känna igen de liv våra far- och mormödrar levde. Vi har vunnit så många tävlingar och tagit oss över så många barriärer att de förändringar som kvinnorörelsen fört med sig nu allmänt ses som oåterkalleliga, också av feminismens mest hängivna fiender. Ändå distraheras vi. Trots att vi är så snubblande nära mållinjen saktar vi fortfarande ner för att samla upp glittrande krimskrams från en föregiven beundrare. Beundraren är marknaden och krimskramset är den kommersiella kulturens lockrop, som omvandlat befrielsens språk till ett nytt och kraftfullt verktyg för underordning. Fångade i dess garn riskerar Amerikas kvinnor nu att fullborda oraklets förutsägelse – att behålla sina liv och förlora sig själva.

Den ohederliga lockpristaktik som marknaden har utövat mot feminismen går långt tillbaka i tiden. Under påsken 1929 arrangerande en framstående person i New York en “frihetsmarsch” längs Femte Avenyn för att hedra suffragetterna – genom att uppmana kvinnor att röka. American Tobacco Company övertalade “en ledande feminist” att gå i täten för processionen av kvinnor som alla blossade på sina “frihetsfacklor”. Ett mera sentida exempel är hur annonsörer efter den andra feministiska vågen vädjat till en kvinnlig “revolutionär” anda för att sälja allt från schampo till strumpbyxor. Hanes lyckades till och med övertala en funktionär vid NOW (National Organisation of Women) att rekommendera deras “befriande” strumpbyxa. Ett förfarande som var det normala vid tiden för utgivningen av “Backlash”. Jag fann mig snart själv i en position där jag fick ta emot (och tacka nej till) otaliga erbjudanden från marknadsförare om att placera mitt feministiska sigill av godkännande på olika märkesjeans och högklackade skor och till och med bröstimplantat.

I dag ser det annorlunda ut. De här uppenbara framstötarna har för länge sedan övergivits. Istället lever vi i en tid där till och med de feministiska kärnbudskapen har klätts i kommersiella termer. Den feministiska betoningen av ekonomiskt oberoende har förvandlats till köpkraftens gyllene äpple – en “kraft” som för de flesta kvinnor inte har fört med sig något annat än kreditkortskulder, överfyllda garderober och en hunger som aldrig kan mättas, eftersom det är en hunger efter något mer än det rent materiella. Den feministiska tanken om att ta tillbaka makten över sig själv har förvandlats till självförbättringens gyllene äpple – en förbättring som främst ägnas utseendet, självförtroendet och det fruktlösa försöket att återfå en förlorad ungdom. Slutligen har den feministiska föreställningen om offentligt (eller publikt) erkännande förvandlats till publicitetens gyllene äpple – strävandet efter en popularitet som inte är beroende av hur mycket man förändrar världen, utan bestäms av hur duktig man är på att passa in i dess begränsande mallar.

Att överkomma det styvnackade motståndet från höger är en barnlek jämfört med att lyckas styra undan från de kommersiella sirenernas lockrop, särskilt när deras enda föregivna syfte är ett ge oss kvinnor vad vi vill ha (och mer därtill). De erbjuder en förbättrad form av feminism – Ny! Bättre! Mer tillfredsställande! – befrielse berikad med framgång, sex appeal, kändisskap och lycka. Vem kan motstå ett sådant erbjudande?

Men även om vi kvinnor distraheras, låter vi oss inte duperas helt. Vi anar vad Tocqueville försäkrade för flera hundra år sedan: “Jag vet inget som står i större motsättning till revolutionära attityder än kommersiella sådana.” Den smygande misstanken vilar under berättelserna om kvinnor som “klivit av karriärtåget” eller “kommit på andra tankar” om sin så kallade frigörelse. Den vilar under ytan på uttalandena av ex-karriäristen i New York Times-artikeln om “the opt-out revolution”: “Jag vill inte bli berömd; jag vill inte erövra världen; jag vill inte leva det livet.” Tidningen tolkade hennes klagan som ett avvisande av feminismen, som enligt artikelförfattaren enbart handlade om att “förvärva sin rättmätiga andel av makten” och “utkämpa tätstriden inom juridikens, förvaltningens och affärsvärldens machodominerade domäner”.

Fantasier om berömmelse och världsherravälde är dock inte feministiska strävanden, utan hör till marknadsväldets drömlandskap. Vilket inte innebär att de framgångsrika kvinnorna i “opting out”-artikeln inte oroade sig för materiella frågor. Deras “revolution” var nästan lika pseudoartad som högerkvinnornas “frigörelserörelse”. I vilket fall är spårandet av källan till deras sorg bara ännu ett villospår. Kunde de däremot hitta ett sätt att uttrycka sin vantrivsel i politiska termer, skulle det kanske leda dem till något annat än förlorade eftermiddagar i förorternas shoppingcenter.

För några år sedan höll jag en föreläsning om kvinnors status vid Washington & Lee University. Efteråt grep en student tag i mig för att lufta ett alltför vanligt klagomål. “För min generation har feminismen inte varit annat än en börda”, sa hon, och fortsatte: “Du måste vara högpresterande, skaffa dig de högsta LSAT-poängen (de antagningspoäng som krävs för att studera juridik i USA). Du måste ta dig in vid den mest prestigefyllda advokatbyrån. Det är för mycket.”

För mycket och ändå inte tillräckligt. Den unga kvinnan har nämligen rätt, om det är detta vi menar med feminism. För det som saknas är den kvinnliga revolutionens underliggande löfte. En revolution som aldrig syftade till att bli bäst på tänderna-mot-strupen-tävlandet eller vinnaren-tar-allt-tänkandet, en revolution som övergavs på vägen mot ekonomiska möjligheter. Kvinnors besvikelse kommer sig av den halvt anade sanningen om att även om vi har gjort ekonomiska vinster, har vi ännu inte hittat ett sätt att rikta de vinsterna mot de större och mer meningsfulla målen: social förändring, ansvarstagande medborgarskap, den mänskliga kreativitetens framåtskridande och uppbyggnaden av en mer mogen och levande offentlig värld. Vi lever efter de begränsningar som ställs upp av en social struktur och kulturella konventioner som i allt väsentligt förblivit intakta sedan tiden innan revolutionen. Vi har använt våra vinster till att dekorera våra bojor i stället för att bryta oss loss från dem.

Men besvikelsen är en början. Att vara besviken är inte detsamma som att vara besegrad. Själva det faktum att vi kvinnor känner oss lurade, att vi, när vi granskar världens parfymerade fällor ändå känner den svaga lukten av begraven hund, tyder på att kvinnorna ännu inte är nere för räkning. Ett faktum som högerkrafterna förstår bättre än vi själva. Det är därför de har inkluderat kvinnor i sina led – för att bemöta ett hot som de tar på största allvar; feminismens övergripande mål.

Konservativa politiker bryr sig inte längre om att försvara den traditionellt antifeministiska Maignot-linjen. De försöker inte längre utestänga kvinnorna från universiteten, företagen och kreditinstituten eller motverka deras medverkan i republikanernas plattformskommitté. De har gett upp det territoriet. Men genom att ge upp det och acceptera kvinnor på tidigare förbjudna områden har de också avslöjat att de områdena bara var yttre gränsposteringar, inte det innersta fortet: citadellet som rymmer nycklarna till den patriarkala ordningens status quo. En rådande ordning som håller kvinnor – oavsett hur många aktieoptioner, kreditkort, kongressrepresentanter eller styrelseplatser de har – i en politisk rävsax: Vi accepterar er i den här världen, så länge ni accepterar den här världen som den är.

Motståndarna till kvinnornas frigörelse inväntar nästa angrepp från de amerikanska kvinnorna, som de tycks betrakta som ett angrepp på världen som den är, på den bestående ordningen. Vi kan bara hoppas att de har rätt.

Publicerat 2008-12-12

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en klocka

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen