T.v: Diane Arbus vid en love-in i Central Park i New York 1969.
Helena Sandklef hjärta Diane Arbus
Publicerad 2010-04-30
Diane Arbus kamera fångade cirkusartister, enäggstvillingar och jättar. De som kallades freaks var i Arbus ögon aristokrater, adlade genom sin förmåga att överleva i en hård värld. Helena Sandklef hade velat gå bredvid.
Postumt till Diane Arbus:
Vackra, vackra. Å detta vackra. Jag vill se det hon ser, innan hon låtit det framträda inför mina ögon. Jag blundar och tänker mig att vi tillsammans strider mot det orättvisa. Det omaka för andra är ack så oförfalskat för oss. Tänker jag. Hon, som kom som en så tydlig hon, som gjorde det som inte förväntades, som levde. Hon som såg övriga när betraktaren såg annat. Det är vi, jag är du och vi är ett. Det smärtar mig att du hinner dö.
Diane Arbus, vad du mig givit, låt mig tillskriva dig min kärlek. Din kamerafångst, den ger röster bortanför det minst konventionella. Människor utan röst inför möjligheten att tala. Fotografiet - för alltid fångat, för alltid en skildring som tvingar oss att lyssna, bortom ofullständig rättvisa, medvetna oförätter och ont uppsåt. Dina flyktiga illusioner, så tänkte de, skulle visa sig rucka det fundament varpå det verkliga självbedrägeriet vilar.
Diane Arbus. Reflektionen av det nyckfulla, det bisarra, det andra? Nej. Det fanns inte. Diane Arbus såg människan, individen, såg bakom det som för evigt lät förblinda massan.
Tyglad till flicka, likställd på egen begäran. Diane Arbus kämpade för människan, varken mer eller mindre utan bara så. Hon kämpade för mig. Min kärlek förblir obesvarad, men bilden, den finns kvar.
Lämna din kommentar