Ledare: Inferno

Publicerad 2012-09-24

Fru Guldemair är en utmärkt terapeut. Alla har intygat det. ”Vad vill du prata om i dag?” frågar hon med sin sammetsblick låst i min skeptiska.

Jag pratar inte om mina angelägenheter med en främmande människa. Som dessutom får betalt för att lyssna. Jag har aldrig fått mina tankar avgränsade så noggrant i tid och rum och värderade i kronor.

 

Tahmina Khaton är en kvinna vars uppenbarelse fyller alla rum. Hon säger: ”När min man blev gripen visste jag att många skulle vilja se mig lipa, skulle glädjas i smyg åt min olycka.”

 

Hon skickar tjänsteflickan efter svärmors urgamla örhänge, fyller ögonen med kajal och tar fram festklänningen med silverbroderier på. Lutad mot ett hav av kuddar möter hon feodalfruarna, hövdingadöttrar, byns gamlingar, alla fastrar och mostrar som en drottning. Hon säger: ”Han är borta nu, från och med nu har ni med mig att göra.”

 

Jag fick aldrig lära mig besvikelsens giftiga förödelse. När den anföll mig hade jag enbart min stolthet att ta vara på.

 

Jag har kommit ur rummet obefläckad. I mig brinner åtråns inferno. I min trädgård växer rosor. Jag är vän med öknens oändliga ensamhet. Jag är i färd med att utforska sorgens landskap. Jag har samlat allt mitt mod.

 

/Redaktionen