Jag ger feminismen en sista chans

Publicerad 2012-02-29 | Uppdaterad 2012-02-29 Dela med andra

Vilka rättigheter kämpar vi för? Dramatikern Nasim Aghili efterfrågar en rörelse som behåller fokus på alla människors lika värde och som prioriterar.

Jag ger feminismen en sista chans

Bild: THE SACRED BEETLE från E. J. Detmold: Fabre's Book of Insects (CC av gallery.oldbookart.com)  

En sista chans.Tänker jag ge den.

Den här texten hämtar inspiration ur att jag tycker att det är förödmjukande att tillhöra en rörelse som lyfter fram lika lön för lika arbete som sin främsta och viktigaste fråga. Den här texten handlar om hur jag uppfattar den feministiska rörelsen i Sverige idag. Om rörelsen jag själv är med och upprätthåller och formar. Men som jag nu ger en sista chans.

Jag tror på den värld där den enas rikedom inte är beroende av den andras fattigdom. Jag jobbar för en rikedom som inte är kopplad till pengar. Jag håller med Valerie Solanas om den svindlande tanken att allt är en konspiration. Att det enda män egentligen är riktigt bra på är pr.

Men vad ska jag göra av min feminism när jag också känner samma svindlande förakt för vita? Eller för heterosexuella? Eller för helfriska, helfunktionella? Helrika och helmedelklassiga? Jag tål dem inte. Även om jag är några av dem. Men ändå.

Jag tål dem bara inte. Är det ok att säga? Är det ok att skriva i Bang? Nu skriver jag det i alla fall – i en feministisk tidskrift som vill omfamna alla feminismer – det att jag ofta känner att jag inte alls vill vara feminist eftersom jag inte vill jobba för vita, rika, straighta kvinnors rätt till högre lön. Jag skiter i om det är Göran eller Kerstin som är vd för det företag som tycker att det är ok att arbetare ska svälta för att de själva ska få öka på nollorna på sitt bankkonto. Jag tycker att det är skamligt att kvinnors lägre lön för lika arbete helt oreflekterat år 2012 används som den viktigaste beskrivningen av ett ojämställt samhälle. I alliansens 2012. I borgerlighetens konservativa jobbhetsande, rikedomshetsande Sverige.

(Jag tycker för resten att det också är skamligt för den feministiska rörelsen att Valerie Solanas kidnappats av en vit, straight man på Turteatern. )

Jag inser att ekonomisk makt är viktig för ett självständigt liv. Det är heller inte så att jag inte fattar att kvinnan i ett straight journalistpar stör sig på att hens man tjänar mer än henom själv eller tycker att detta är djupt orättvist och inte i enlighet med de demokratiska ambitioner som ett land som Sverige säger sig ha.

Men jämfört med hur mycket problem vi har i Sverige idag med fattigdom, en omänsklig migrationspolitik som sänder människor i döden, våldtäkter och ett rättssystem som inte är demokratiskt, tvångssteriliseringar, våld mot modiga genusöverskridare, våld mot modiga hijabbärare, obligatorisk heterosexualitet, barn som gömmer sig i stället för att åka pulka, ett skattefinansierat klassamhälle, privatiserade skolor och sjukhus som ibland till och med dödar människor för att göra en lite större vinst, ett fruktansvärt pensionssystem som är djupt diskriminerande mot utlandsfödda, för att bara nämna några saker, är det svårt att förstå att fokus sätts på de där medelklasslönerna. För det är verkligen där fokus sätts. Det handlar inte främst om att höja lönerna för de yrken som betraktas som typiskt kvinnliga och därför lågt prioriterade i ett patriarkalt land.

Nej, det handlar om lika lön för lika arbete! Det handlar om att de kvinnor som tjänar mest inte tycker att de får tillräckligt. Och det får de så klart inte jämfört med sina manliga kollegor. Jag vill bara påstå att en rörelse som säger sig vilja jobba för mänskliga rättigheter måste prioritera utländska städerskors rättigheter, de som dränkts i RUT:s vatten, framför journalistens rätt att själv, utan sin mans inblandning, finansiera familjens resa till ett varmt exotiskt land varje vinter.

Så vilka feminister skriver jag om? Vilken svensk feministisk rörelse? Många kan ju hålla med mig och mena att de inte heller tycker att lika lön för lika arbete är den viktigaste frågan. Att det är alla de där andra feministerna som kämpar för detta, som uppmärksammar detta. Själva gör de mycket viktigare arbete på kvinnojourer och universitet. Och jag håller med, jag vill inte på något sätt slå ner på alla som ger blanka fan i lika lön för lika arbete eller på dem som tycker att det är ok men inte har det på sin topplista. Den här texten är också självkritisk.

Den här texten handlar också om att inte heller jag använder min feministiska röst på rätt sätt. Jag tycker att det är vårt gemensamma ansvar som just feminister – oavsett inriktning och bakgrund – att arbeta för att synliggöra andra ansikten i vår gemensamma rörelse. För tyvärr tror jag att vi alla är skrämmande nära att historiskt bli förknippade med den här lönefrågan. Vill vi det?

För samtidigt som jag inte vill påstå att den feministiska rörelsen ska begränsa sig i vilka frågor den vill kämpa för letar jag febrilt efter en gemensam förståelse för att vissa frågor är viktigare än andra. En formulerad och högt uttalad ambition att det inte är den enskilda bildade medelklasskvinnans problem som först och främst måste lösas utan i stället detta att en kollektiv grund ska läggas som sätter alla människors lika värde främst i alla rum som rörelsen verkar i, i alla rum som den frivilligt eller ofrivilligt möter.

Jag letar efter en rörelse som erkänner olika former av förtryck men som också kan prioritera. Jag längtar efter en rörelse som inte lägger så mycket energi på att bevara en homogen analys av i verkligheten olika patriarkala våldsstrukturer. Jag fantiserar om en rörelse som kan påstå att begreppet hedersvåld blir rasistiskt i en svensk kontext samtidigt som den arbetar med att lyfta fram det djupt ojämlika problemet med att unga människor upplever hot, våld och psykisk terror från sin familj och sina släktingar på grund av de äldres förlegade föreställningar om kvinnlig sexualitet och den egna kulturens överlevnad. Jag saknar en rörelse som inte kämpar med att hålla kvar resterna av sin gamla identitet, ofta så pass mycket att den börjar motarbeta de medfeminister som vill lyfta in tidigare förbisedda perspektiv.

Jag vill inte läsa en enda feministisk konspirationstext till som lyfter fram postkoloniala idéer som ett hot mot feminismens existens. Jag spyr om jag måste sitta med i ett enda panelsamtal till om antirasistisk feminism som slukas av vita feministers ängslighet över sin egen nyfunna hudfärg. Jag tänker inte tolerera en enda bitter kommentar till från någon som tycker att feminismen numera bara handlar om ”lyxproblem” som att Anna inte längre vill bli kallad Magnus i stället för att kämpa för riktiga politiska frågor som alla människors rätt att existera och agera i frihet och utan hot om våld – helt omedveten om sambandet.

Nej, inom stora delar av den svenska feminismen är inte alla människor lika mycket värda idag. När en rörelse som alltid kämpat i underläge börjar professionaliseras och när vissa av dess aktörer blir synliggjorda som makthavare anser jag att det uppstår ett behov av nya samtal för att hantera de nya utmaningarna.

För hur kan rörelsen behålla fokus på alla människors lika värde när välståndet höjts så mycket för vissa, som samtidigt fortsätter att se sina privilegierade liv som måttstock för orättvisor (genom att så klart jämföra sig själva med dem som har det ännu bättre)? Vilka rättigheter kämpar vi för? Det måste vi kunna svara på utan att låsa oss vid ett sönderanalyserande av den egna positionen. Jag tror att det är nödvändigt att vi kan svara på den frågan utan att tänka på vad vi själva behöver mest eller begär mest just nu. Inget nytt dilemma inom feminismen men ändå alltid angeläget att omvärdera och omstrukturera efter samtidens behov.

Jag är feminist. Har alltid varit feminist. Mitt första minne av feministiskt debatterande var när jag var fem år och krävde att bli lyssnad på av de intellektuella männen i föräldrarnas vänkrets i iranska Kerman, staden som mina föräldrar blivit tvångsförvisade till.

Kommer inte ihåg vad de uppmärksamt och respektfullt lyssnade på. Eller vad jag sa. Men det handlade förmodligen om andras förväntningar. Att jag med anledning av de performativa val mina föräldrar och den rådande ideologin hade gjort åt mig kände att jag klumpades ihop med kvinnorna i köket, de intellektuella kockarna, och att jag tyckte att det var under min värdighet. Med åren har jag handskats med mitt kvinnoförakt.

Och min feminism har gått från att bara handla om mig själv till att handla om att jobba för alla människors rätt  att leva ett fullt och helt liv. Jag hoppas fortfarande att feminism kan handla om mer än rätten till högre löner. Jag tror fortfarande på en feminism som prioriterar allas rätt till trygghet. Kunskap. Frihet. Förändring. Spegling. Rörelse. Meningsfull sysselsättning. Kärlek.

Jag ger feminismen ett år till.

Nasim Aghili

Dramatiker, regissör och chefredaktör för konsttidskriften Ful.

Kommentarer 23 kommentarer

Karin  2012-02-29 15:58:41

Word!
Tycker den vita, nästan heterosexuella, helfriska, helfunktionella och halvmedelklassiga feministen.

Katta  2012-02-29 18:08:06

Tycker det är toppen att poängtera att könsbaserad ojämlikhet är en av flera, alla lika motbjudande, ojämlikheter. Men varför då inte ta steget fullt ut och sluta kalla sig feminist, som oundvikligen signalerar att man anser att en viss ojämlikhet, den mellan kön, är den viktigaste? Med den här analysen är man väl uppenbarligen helt enkelt en generell förespråkare för jämlikhet och mot diskriminering, oavsett form?

Anders  2012-02-29 20:26:14

Jag är en av dom du i princip hatar och föraktar. Puss!

p.  2012-02-29 23:03:42

håller med om en hel del i din text, men undrar till slut om det du beskriver inte går längre än bara feminism. slutar det inte i en bredare politik, typ socialism? välfärdsstaten?

Dr.T  2012-03-02 15:21:08

Jag slutade läsa vid:
\"Att det enda män egentligen är riktigt bra på är pr.\"
Skribenten är ju uppenbarligen sexist och drar alla män över en kam.

Helene  2012-03-03 15:16:55

Nu kanske man vågar säga högt om vad man tycker om det sjuka förhållandet utan att vara rädd för konsekvenser. Tack tack tack Nasim för att du sätter ord på tankar och frustration.

Barbro  2012-03-03 22:20:45

Detta var bland det mest infantila och osammanhängande svammel jag läst i BANG! Ändå har jag följt er i flera år! Vad menar den här människan? Hon säger ju emot sig själv hela tiden... Och att påstå att män bara är bra på PR är så otroligt dumt att \\\"hen\\\" inte borde ha fått möjligheten att uttrycka sina ogenomtänkta åsikter!

Fick hon betalt per rad? För långt var det, men inte var det bra!

/Barbro

en sann feminist som kämpat på riktigt sedan 60-talet

Helene  2012-03-04 15:00:09

Barbro - Jag är den sista som skriver under på pr-påståendet (missar måhända poängen med det?), men vad i övrigt menar du är infantilt och osammanhängande? Har du läst ordentligt? Min fråga är allvarligt menad. För det här var den mest betydelsefulla och behövliga text jag har läst på mycket mycket länge. Om feminismen i Sverige inte ska bli en rörelse för inbördes beundran och medelklasskvinnans iver att ta sig från näst högsta trappsteget till det högsta (är det målet? bör vi välkomna självkritiken mer än något annat. Det finns en annan, lika normal och vanlig, verklighet också utanför ankdammen.

Hen  2012-03-06 15:47:50

Tycker det är tråkigt att författaren föraktar människor t ex på grund av deras hudfärg eller sexuella läggning. Känns som att feminismen klarar sig mycket bra utan hennes förakt! För med sådana vänner behöver feminsmen knappt några fiendder. Det är ju nästan så att en själv inte vill kalla sig för feminist efter att ha läst detta.

Anna  2012-03-08 16:18:01

Ok. Så då diskvalificerar vi män från feminismen. Och sen alla vita, hela medelklassen, alla heterosexuella och \"helfunktionella\". Och sen alla feminister med fel dagordning. Kvar blir en liten klick oantastligt korrekta.

Uppenbarligen är författaren mer intresserad av att tillhöra en korrekt, oantastlig subkultur än att bygga allianser och åstadkomma verklig förändring. Ja, kanske gör du oss alla en tjänst genom att ge upp ordet feminist.

Katta  2012-03-08 17:34:13

Tycker att det är bra att några läsare protesterar mot att skribenten föraktar människor med en viss hudfärg eller sexuell läggning. Tycker dock att det är oroande att man inte protesterar redan mot meningen innan: \"Men vad ska jag göra av min feminism när jag också känner samma svindlande förakt för vita?\"

Vad \"också\"? Det vill säga: samma förakt mot vita som mot vilka? Jag kan inte tolka det på något annat sätt än att hon menar män. En mycket vanlig kritik mot feminismen är ju att det är en manshatarrörelse snarare än en jämlikhetsrörelse. Att då skriva så här, eller som läsare inte protestera mot detta, är att spela dessa kritiker rakt i händerna. I mina ögon förlorar man lika mycket rätten att ses som en förkämpe för jämlikhet om man föraktar män som om man föraktar kvinnor.

Emsan  2012-03-09 04:57:14

Vad tråkigt att en så här bra text ska få sån kritik. Att allt ska tas bokstavligt. Poängen med \"att män bara är bra på pr\" tolkar jag som att männen har gjort så bra reklam för den rådande ordningen; mäns överhöghet och ekonomisystemet. Det är det som är konspirationen, eller har jag misstolkat?

Varför och hur skribenten känner förakt mot vita, helt funktionella, män (etc) får skribenten stå för. Men, jag känner detsamma. Jag är en vit, helfunktionell, medelklasskvinna, men känner ändock ett sorts förakt för min samhällsklass. Vi är priviligerade, men ändå klagar vi och vill ha mer. På andras bekostnad.

Jag tycker Aghilis text var helt underbar och hen är troligen mer jämställd än många andra, den intersektionella synen (att vi tillhör mer än ett \"fack\") hen vidrör är precis vad feminismen behöver. Och Barbro, tack för att du kämpat - all ära till dig som kämpat i 50 år. Men nu tar vi nästa steg.

Christina.  2012-03-09 08:41:46

Jag blir lite ledsen över de som inte riktigt har läst eller försökt förstå texten och poängen. Många har hakat upp sig på enstaka meningar utan att försöka förstå det hon vill ha sagt.

Jag förstår det som att feminismen idag hamnat i väldigt \"ytliga\" spår och att vi kämpar för saker som egentligen inte \"löser\" ojämställdhet och att vi endast har fokuserat på att hjälpa \"en typ av kvinnor\" och inte alla kvinnor och alla människor överhuvudtaget.

Jag tycker detta var en tankeställare.

Ingenjören  2012-03-09 15:07:04

@Dr.T: Och när jag läste din mening \"Jag slutade läsa vid:\" slutade jag läsa dig, för den som slutar läsa så fort en mening går emot dem är så besatta av ideologisk renhet att det inte finns någon möjlighet till meningsutbyte. (och nej, jag slutade bevisligen inte läsa där, det var ett stilgrepp)

irrande  2012-03-10 00:49:00

Håller med om allt utom rangordningen på frågorna. JA, det är klart som sjutton att den moderna feministrörelsen måste sluta domineras av vita svenska cis medelklasskvinnor, att vi måste förstå att det handlar om så mycket mer, och att en bred agenda som tar tillvra på alla perspektiv borde vara en självklarhet.

Men se till det cär citatet:
\"Jag tänker inte tolerera en enda bitter kommentar till från någon som tycker att feminismen numera bara handlar om ”lyxproblem” som att Anna inte längre vill bli kallad Magnus i stället för att kämpa för riktiga politiska frågor som alla människors rätt att existera och agera i frihet och utan hot om våld – helt omedveten om sambandet.\"

- och säg mig att det inte är precis det här som händer när folk gör sig lustiga över att medelklasskvinnorna klagar på att de inte kan bli VD:ar. Det är samma sak som när socialister kallade feminister för klassförrädare, som när antifeminister säger åt oss att fokusera på Afghanistan istället för Sverige, som när folk i äktenskapsdebatten tyckte att det var småaktigt att trissa upp sig på ett ord och samma sak som när någon avbryter en paneldiskussion om fördomar i vardagen för att vi borde bry oss om flyktingar i stället. Hur i hela friden ska vi få folk att respektera mänskliga rättigheter när vi inte ens respekterar varandra?

Inget av ovan nämnda problem kommer försvinna över en natt, det är det ingen idé att låtsas om. Så antingen biter vi i det sura äpplet och inser att allt måste göras på samma gång, att även den dominanta falangen ständigt måste ge andras hjärtefrågor utrymme för att få stöd för sina egna. Eller så slutar det med att arbetarkvinnor, queera kvinnor, invandrarkvinnor och vita straighta cismedelklasskvinnor saboterar för varandra.

Tryggve  2012-03-11 22:22:26

\"Nej, inom stora delar av den svenska feminismen är inte alla människor lika mycket värda idag.\" - Som typ... män?

Feminist  2012-03-13 02:48:56

Ok, hon hatar en del av oaa pga den färg vi har på vårt skinn, eller för vår sexuella läggning. Jag tänker såhär, låt henne hata på, så kan vi andra kämpa vidare med feministiska frågor, t ex sexualiserat våld och diskriminering. Hon behövs inte i feminismen, vi kan kämpa på ändå. Det finns andra som för fram intersektionella analyser mycket bättre och skarpare, och utan hat mot folk för saker folk inte rår för, t ex hudfärg, sexuell läggning, kön...Vi som är feminister ska inte ta någon skit, även om vi har \"fel\" hudfärg och läggning, vill folk inte vara med i kampen så slipper de, Det är tillräckligt tungt att möta hat från antifeminister, men att dessutom få skit för saker en inte rår för från folk som är feministwammabees, det är bara för mycket.

Mika Mörner  2012-03-18 15:29:42

Läste din artikel igår och känner igen mycket och tror vi går i lite samma tankar
http://feministisktperspektiv.se/2012/03/16/efterlyses-grupp-82/
jag upplever att jag tillhör dem du talar om men jag vill se något bredare. För mig är det det feminism i grunden ska vara, att som någon ovan skrev sluta kalla sig feminism är inget alternativ för mig. Jag vill se en feminism för alla kvinnor, för alla människor. Utan att den för den skull skulle kompromissa bort sig om du förstår vad jag menar...

Mika Mörner  2012-03-18 15:45:07

Svar till Feminist.
Nu ska jag inte svara för Aghili utan detta är hur JAG tolkat texten pga av hur jag själv upplever HAT.
Jag kan känna hat mot tex män generellt. Jag kan själv tänka att Mika, det här är orättvist. Dessutom älskar jag naturligtvis många av manligt kön.Men då jag dagligen känner att jag tillhör en sorts underklass enbart pga att jag är kvinna känner jag också hat. Det är inte konstruktivt, det ger mig inget bra. Ilska kan föda kreativitet ibland tära ibland. Hat föder sällan något bra. Men jag tror det är bättre att bli vän med sitt hat se dess orsaker än att tycka man e dålig som hatar, förneka hatet, eller agera efter hatet.
Jag upplever att Aghili känner det hat hen känner för att hen själv upplever sig tillhöra en underklass av olika skäl. Och att \"hen\" så att säga hatar uppåt. Jag upplever att Aghili sätter fingret på viktiga saker. Jag är vit, någon sorts medelklass. Och jag är övertygad om att jag trots mitt engagemang fortfarande dagligen bidrar till ojämlikhet och ojämställdhet. men jag tror att ju mer medveten man blir om strukturerna, sina egna fördomar, samhällets fördomar och så vidare ju mer kan man förändra. Jag kan känna mig kritiserad av texten men jag håller med och jag blir glad och hoppfull av den. Den uppmuntrar till gemenskap inte tvärtom som jag ser det.

friedakahlo  2012-03-27 19:44:47

Det kanske är fel väg? att kräva en högre lön för ett arbete där många kvinnor arbetar med slagord som: män tjänar mer. Vi kanske istället skulle låta männen ta de jobben och sen tar vi kvinnor männens. Vilken sida vinner? Jag har mitt yrkesverksamma liv varit yrkesverksam i ett mansdominerat yrke (svetsare) och jag utbildar idag en ny generation svetsare. Jag har ingen hög lön kan jag direkt säga men har istället insett att jag nog är mer feminist än jag någon gång kunde ana. Helt plötsligt inser jag att det inte är lönen som gör mannen utan det är det engagemang den kvinna som formar mannen gör. Empati, ödmjukhet, styrka och uthållighet är ord jag vill förmedla. Jag tror inte att alla kvinnor kan eller vill vara som \\\"männen\\\" och jag tror att det finns nån filosofi där samma jobb bör ge samma lön men det är ändå ett individuellt behov. Varför ska mycket ha mer? Varför inte nöja sig då man överlever?

Jag är varken normal, heterosexuell eller lever i en normativ familj, men jag tror på människan.
Oavsett hudfärg, tillhörighet osv är vi människor rätt lika. En klump full av vilja att bygga den tillvaro hon själv önskar!

Man är inte ett offer innan man själv gör sig till det.

Grumpy  2012-04-07 23:27:51

Jag kallade mig feminist länge, men av ungefär samma skäl som skribenten tvekar, så har jag valt att inte göra det längre.

\"Feminism\'s most radical notion is that women are people\". Jag är kvinna, och uppfostrar, tillsammans med min make, två barn som inte förstår vad homofobi är, som tycker att killar och tjejer kan gör samma saker, och som tycker att det vore coolt att känna någon som är \"mitt-emellan\". Men de har också redan från början blivit itutade att man inte ska vara elak och ge igen, för då kommer man alltid, alltid att eskalera en konflikt.

Därför avskyr jag att läsa elaka raljanta inlägg av kvinnor som kallar sig feminister, men inte drar sig för att sjunka lika lågt som de män de kritiserar. Jag avskyr att feminister inte vågar kritisera andra feminister för att inte riskera att falla i \"söndra och härska\"-fällan. Och varför i hela fridens namn ska det inte kunna finnas flera olika sätt att närma sig problemen med hedersvåld, utan att genast börja tjafsa om tolkningsföreträden?

Något som feminismen också är duktig på att inte prata om är kvinnor som drabbats av fysiska funktionshinder och långvarig smärta, som inte får hjälp från läkare, som blir utförsäkrade av FK och hamnar i en evig fattigdomsfälla. Var är solidariteten? Varför är vi mindre viktiga än höginkomsttagare och styrelseledamöter?

Sen pratas det mycket om kvinnor med funktionshinder, fast nästan alltid i sammanhang där vi är offer, där vi är våldsutsatta, där vi måste skyddas eller tas om hand. Däremot ses det inte som självklart att alla kvinnojourer i hela Sverige ska vara handikappanpassade. Det kostar inte ens något att handikappanpassa, så var ligger problemet?

Vilket för mig till nästa irritationsmoment: Varför anger man inte tillgängligheten för feministiska evenemang, istället för att lösa problemen i efterhand? Vi som går på hjul är alltid ett problem att lösa utifall att. Det skulle vara jävligt skönt att vara självklart inkluderade redan från start. Fast vi inte har blivit slagna av våra partners.

Därför kallar jag mig inte feminist längre. Jag vill se mer självkritik, mer solidaritet gentemot utförsäkrade kvinnor, ja, gentemot utförsäkrade MÄNNISKOR, men även gentemot papperslösa, låginkomsttagare, invandrare och transsexuella. Semiakademiskt navelluddsskådande teoritjafs är inte intressant för mig. Det finns faktiskt en verklighet härute som behöver ordnas upp...

Suzanne  2012-12-17 19:02:24

Jag håller i princip med om det mesta här, men får direkt två tankar:

a) Jag kan inte minnas när jag sist läste eller hörde en feminist någonstans prata om lika lön för lika arbete,
och
b) Det främsta skälet jag känner att kvinnors ekonomiska jämlikhet med mäns är viktigt är inte att jag tycker det är värre att en kvinna tjänar 40 000 där en man tjänar 45 000 än att hela vår ekonomi baseras på fruktansvärd exploatering av människor utan rättigheter.
Men jag är övertygad om att en grupps sociala makt - makten att inte bli behandlad som skit efter en våldtäkt, makten att mobilisera nödvändiga polisinsatser när man blir upprepat hotad och misshandlad, makten att få tala till punkt, till exempel - hänger nära ihop med ekonomisk makt. Inte på något enkelt linjärt sätt, men ändå nära.
Jag tror alltså att det gynnar icke-vita arbetarklasskvinnor om vi har lika många kvinnliga VD:ar och professorer, i den mån det är bättre att vara en icke-vit arbetarklassman än en icke-vit arbetarklasskvinna. Jag har svårt att förstå tredje vågens feministers (som jag själv är en del av) idé att feminism inte är förenlig med andra förtryck. Naturligtvis är den det, precis som antirasism är förenlig med kvinnoförtryck, och högst framgångsrika ledare för både kvinnorörelsen och medborgarrättsrörelsen som uppnått rättigheter vi nu har har varit rasister och sexister. Etiskt är det ett problem; logiskt och praktiskt ser jag inte problemet.

Kanske därför att jag aldrig har betraktat feminism som ett fullständigt etiskt ställningstagande, eller en fullständig politisk filosofi, eller en livsfilosofi eller identitet som täcker in vad man står för här i världen. Utan bara ett av många sätt på vilka folk som kan försöker stoppa andra från att pissa på deras egna rättigheter.

Med det sagt är det naturligtvis en total och fullständig katastrof för svensk feminism om vi är så exkluderande och diskriminerande att icke-vita feminister lämnar rörelsen, och en etisk katastrof för oss som individer. Så jag lyssnar - jag lovar. Jag känner väl bara att vi kanske inte skulle ha problemet med feminismen som en falsk godhetsstämpel som döljer förtryck, om alla fattade att det aldrig varit någon form av godhetsstämpel för någon till att börja med.

Suzanne  2012-12-17 19:15:52

Grumpy,
svensk feminisms brist på representation av personer med funktionsnedsättningar är en annan katastrof som måste åtgärdas om rörelsen ska fortsätta vara relevant. Det positiva jag kan säga är att jag läst mer om det senaste två-tre åren än någonsin förut, kan vara min egen selektiva varseblivning, men jag tror att det är ett tecken på förändring.

Lämna din kommentar

Namn

Kommentar

Hej Bangläsare! På grund av spam och grova kommentarer granskar vi alla inlägg innan publicering. Det kan därför dröja ett tag innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.

Vänliga hälsningar
/Bangs redaktion


Webb av Ploski & Lindberg / Yomaco