Mitt liv som aktivist

Publicerad 2011-06-21 Dela med andra

Dagboken. Marianne Lindberg De Geer delar med sig av sina erfarenheter från ett mentalsjukhus.

Mitt liv som aktivist

När jag var ung på 1960- och 70-talen stod revolutionen för dörren. Åtminstone om man läser om det så här efteråt. Själv försökte jag på den tiden kravla mig levande ur en barndom av kyla, självmord och alkoholism på samhällets framsida. Pappa (självmördaren) var överläkare i den numera välkända landsortshålan Köping. Detta gav en viss status där men absolut ingen i vänsterkretsarna i Göteborg dit jag flydde som 20-åring.

Jag orkade aldrig riktigt ta mig ur det personliga för det politiska, men har livet igenom blivit lycklig av att gå i vänsterns demonstrationståg och känna att jag inte är ensam. Eftersom min självcentrering alltid svämmat över har det tagit mig till medelåldern att inse patriarkatets roll i mitt liv. Jag har liksom alltid tagit mina misslyckanden personligt. Jag har sämre betalt för att jag är sämre. Ungefär så.

Men visst har jag protesterat. I slutet av 1960-talet arbetade jag som biträde och senare som mentalskötarelev på ett mentalsjukhus i Göteborg. Ett klassiskt konservativt drivet sjukhus med gigantiska avdelningar. Alla patienter var tungt medicinerade för att göra skötseln enklare och därmed hålla personalkostnaderna nere.

Avdelningen jag arbetade på kallades bland personalen för lagårn. Det berodde på att de manliga patienterna sköttes och betedde sig som boskap. Varje sal befolkades av åtta patienter som en vårdare ansvarade för. Arbetsdagen började klockan sju. Till frukost klockan åtta skulle alla patienter vara påklädda och rengjorda. Ingen gick på toaletten av sig själv eller kunde på normalt sätt ansvara för sin egen hygien. Många behövde matas och övervakas vid måltiderna. Sedan tandborstning eller rengörning av tand­protes. Allt detta för åtta patienter sköttes alltså av en anställd.

En sommar fick en ung läkare idén att låta en engelsk forskare på försök införa något som jag vill minnas kallades ADL-träning (Aktiviteter för dagligt liv). Träning av vardagliga aktiviteter som att tvätta och klä sig, bädda sängen, laga mat, diska. Vi i personalen var inte positiva. En ung engelsk kvinna hade kommit till avdelningen och hävdade att vi behandlade patienterna fel. Att här skulle bli förändringar.

Patienternas privata kläder hämtades upp ur ett förråd vi inte visste ­existerade. Resultatet blev patetiskt. Kläder som de slutat bära för trettio år sedan tvingades på. För korta byxben och ärmar, midjemått som svällt eller krympt. Mode som gått ur tiden.

Plötsligt utbröt kaos. Det tog dubbelt så lång tid att klä på alla. Frukostgröten hamnade på kläder som inte gick att slänga i sopsäck mot utbyte av nya exakt likadana uniformer. För att göra en lång historia kort: vi gjorde uppror. Efter ett brandtal i personalrummet stormade jag in på sjuksköterskeexpeditionen tätt åtföljd av mina arbetskamrater. Vi hotade med uppsägning om detta löjliga experiment inte genast upphörde! Patienterna blev bara oroliga hävdade vi. Patienterna var kroniskt mentalsjuka, visste de inte det? Hela idén var befängd. Skulle en student komma här och tala om för oss …?

Att kräva att vi, i så fall, skulle behöva vara fler anställda kom aldrig ens upp på agendan. Den idén var, som nuförtiden, absurd till och med för oss på golvet.

Ingen lyssnade på våra argument. Ett par veckor senare kom dråpslaget; vi skulle åka med patienterna på utflykt till ett gästgiveri och dricka kaffe! Många av dessa patienter hade inte vistats ute på trettio, fyrtio år. Och då menar jag ute som i utomhus. Det kändes orimligt att flytta dessa institutionaliserade, brölande, på stället trampande gamla farbröder från sin trygga, strikt reglerade tillvaro på låst avdelning och placera dem i en turistbuss till okänd ort. Där kaffe serverades i porslinskoppar med små fat till och där det dukats fram gräddsnipa och sockerskål med sockertång. Där småkakor och olika sorters sockerkakor låg inbjudande framdukade på vackra serveringsfat för alla att ta av så mycket man ville. För oss vårdare framstod detta som den ultimata skräcken. Hur skulle vi inte behöva skämmas när alla våra ”gubbar” hämningslöst kastade sig över alltsammans inför häpna och föraktfullt blickande gäster?

Några av oss funderade allvarligt på att byta avdelning och en del på att säga upp sig. Eftersom vi alla alltid var dödströtta efter våra långa arbetspass lyckades vi inte samla oss till motoffensiv innan det hela plötsligt stod för dörren.

Redan i bussen märkte vi något kusligt. Vad var det som hände? Vi tittade på varann. Vi tittade på våra patienter som i sina urmodiga kläder och åldrade ansikten satt och tittade ut genom bussfönstren. Satt de inte och nickade till varann? Som om de kunde konversera. Allt var overkligt. Vad var det som fattades? Med ens hörde vi vad det var. Det var tyst. Alla patienter hade slutat med sitt brölande, stönande och tjutande. De satt stilla och tysta och njöt av ett förbiilande Bohuslän i sommarskrud.

Och så blev det som vi inte befarat. Allt gick överraskande fint. Patienterna skötte sig exemplariskt. De nickade och tog hänsyn till varandra framför de dignande faten. De väntade på sin tur. De väntade på en hjälpande hand som utan skakningar kunde hälla upp det varma kaffet i de små fina kopparna. En gammal farbror frågade till och med efter toaletten fast han hade haft kateter i tjugo år.
Det civila samhället i form av en bussresa genom ett somrigt Sverige och ett gammeldags gästgiveri öppnade glömda dörrar i dessa människors medvetande. De mindes och ville uppföra sig så som situationen krävde.

Skammen blev i stället vår. Det kom att ta många år innan grundliga förändringar i vården av gamla och mentalsjuka skulle få fäste i Sverige. Ibland när jag läser tidningen kan jag få för mig att det inte hänt särskilt mycket. Men jag hoppas jag har fel.

Marianne Lindberg De Geer

Marianne Lindberg De Geer är konstnär, scenograf och dramatiker. I sommar visas några av hennes verk på bland annat Borås och Göteborgs ­konstmuseum.

Kommentarer 3 kommentarer

Marianne Johansson  2011-07-30 17:12:37

mina ögon tåras av detta du beskrivit...

Daniel Öhrberg  2011-08-05 15:52:47

Underbar artikel - som en tragikomisk terapi för mentalvården! Tack för att du bjuder på detta, nu kan vi bara gå frammåt...

Roberto Oscarsohn  2011-11-26 21:13:00

Ungefär samtidigt som du började jag som mentalskötare på Birgittas sjukhus i Vadstena, 1971. Avd. som jag började på hade 22 platser. 16 patienter låg i samma sal och sex i en mindre \\\"smatt\\\" innanför den andra salen. Till sängen tillhörde ett nattygsbord där man kunde ställa upp fotografier eller nåt att läsa. Det var enbart män från 30-års åldern och uppåt. Samtliga var lobotomerade och hade ärr i tinningarna. Alla hade likadana kostymer. En till vardags och en till helgen. Det finns så mycket att berätta så det skulle ta en evighet för mej att skriva ner nu. När jag tänker tillbaka på den tiden tänker jag alltid på vården som ett koncentrationsläger i nazityskland. Jag jobbar fortfarande kvar inom psykiatrin. 1986 öppnade rättspsyk två avd i Vadstena och jag sökte mej dit. Nu är det sex avd och ca 65 platser med i huvudsak brottslingar dömda till vård p.g.a. psykisk störning. Vården har förändrats mycket sedan jag började. Det är betydligt mer samtal mellan personal och den som vårdas.Det finns så många terapier och de som jobbar har mycket mer kunskap om psykisaka sjukdomar nu. Tyvärr går det väldigt långsamt och jag önskar att det hade gått fortare. Jag minns att jag föreslog förändringar/förbättringar för patienterna när vi öppnade 1986 som jag var ensam om då. 20 år senare införs det och nu vill ingen gå tillbaka till det gamla. Sammanfattningsvis så går den psykiatriska vården framåt och blir bättre och bättre år från år fast det finns mycket att göra än.

Lämna din kommentar

Namn

Kommentar

Hej Bangläsare! På grund av spam och grova kommentarer granskar vi alla inlägg innan publicering. Det kan därför dröja ett tag innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.

Vänliga hälsningar
/Bangs redaktion


Webb av Ploski & Lindberg / Yomaco