Helig princip på villovägar

Illustration: Malin Koort  

Helig princip på villovägar

Publicerad 2011-09-14 Dela med andra

Meddelarfriheten framhålls ofta som en ­grundbult i det öppna svenska samhälls­systemet. Men i takt med att välfärden ­förändrats har ­principen hamnat på ­efterkälken. Therese ­Rosenvinge berättar om hur ­rättigheten att fritt och ­skyddat ­kunna säga ifrån i praktiken omfattar allt färre.

Den främsta feministiska aspekten av det här är att välfärden är helt avgörande för att kvinnor ska kunna arbeta och ha en egen försörjning. Det måste gå att lita på att välfärden fungerar och på att barn och andra anhöriga har det bra när man inte själv tar hand om dem.Det är sensommar 2007 och i en Stockholmsförort upplever ­personal inom den kommunala hemtjänsten att de går på knäna. Nejad Khadiri, som jobbar extra som vårdbiträde, har klagat på situationen men inte fått något gehör. Så han samlar in namn­underskrifter för att göra en Lex Sarah-anmälan. Han vänder sig även till medier och ger en radiointervju.

Man får hoppa över lite tandborstning och man kan tyvärr säga att man bara måste titta för att se att de lever (...) Man hinner inte ge den hjälp som de är beviljade, den hjälpen har 90 procent av dem med hemtjänst inte kunnat få.


Sedan inslaget sänts i P4 Stockholm dröjer det inte lång stund innan telefonen ringer. Nejad kallas till ett möte som han själv beskriver som ett förhör. Andra som är närvarande på mötet vittnar i efterhand om hur en chef ska ha sagt att Nejad ”kränkt pensionärer och varit illojal mot verksamheten”.


Justitieombudsmannen, JO, prövar
årligen fall där offentlig­anställda upplever att deras yttrandefrihet kränkts. Det handlar om situationer där anställda som pratat med medier blivit till­rättavisade för det. Även Nejads fall hamnade på JO:s bord.

– Offentlighetsprincipen och meddelarfriheten är grundstenar i det svenska samhällssystemet som vi gärna framhåller i internationella sammanhang. Men om nu de här grundlagsreglerna är så oerhört fundamentala så borde de också fungera i praktiken. Vi ser många exempel på både okunnighet om dem och till och med ovilja att tillämpa dem, säger Carl Gustaf Spangenberg, universitetslektor i juridik vid Uppsala universitet med särskild inriktning på tryck- och yttrandefrihetsfrågor.
 
Meddelarfriheten regleras i grundlagen tryckfrihetsförordningen och syftar på rätten att fritt och anonymt lämna uppgifter för publicering. En person som lämnat ut sekretessbelagda uppgifter får inte straffas för det. Med denna frihet följer också meddelarskyddet som innebär en tystnadsplikt för journalister och ett förbud för det allmänna att efterforska vem eller vilka som talat med medier, det så kallade efterforskningsförbudet. Patientsekretess och information som är mycket känslig för rikets säkerhet är exempel på begränsningar av meddelarfriheten där sekretessen väger tyngre.

Hur dessa grundprinciper ska värnas är idag en het politisk fråga. Debatten handlar delvis just om okunskapen om meddelarfrihet. En fråga som varit uppe i riksdagen är ifall offentliga arbets­givare borde ha en skyldighet att informera om meddelarfriheten – en linje som framförts i motioner från Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Men framför allt handlar debatten idag om hur grundprincipen hamnat på villovägar i takt med att välfärden har förändrats. När offentliga verksamheter läggs ut på privata aktörer blir färre handlingar offentliga och meddelarfriheten påverkas.

En privat arbetsgivare kan begränsa meddelarfriheten i avtal och för en privat arbetsgivare råder, till skillnad från en offentlig, inget förbud mot att efterforska vem som lämnat ut information. Det är inte heller förbjudet att utsätta kritiska arbetstagare för repressalier. Illojalitet mot arbetsgivaren anses vara ett skäl för uppsägning. Följden av flera privata aktörer i skattefinansierade verksamheter blir därmed att insynen försämras och att en tystnadens kultur riskerar att bre ut sig. Det är detta som blivit fokus för en allt intensivare debatt.

För de anställda i vård, skola och omsorg handlar det om att villkoren förändras dramatiskt i samma stund som ett avtal med en offentlig arbetsgivare övergår i ett avtal med en privat aktör. Enligt Statistiska centralbyrån har antalet anställda inom privat vård, skola och omsorg ökat med 46 000 under åren 2003 till 2008. Totalt jobbade efter ökningen 160 000 personer i privat driven välfärd, som till största del var finansierad via skattsedeln.


Varför är meddelarfriheten en feministisk angelägenhet?
I ett första steg handlar det om arbetsvillkoren för offentliganställda, där kvinnor dominerar många yrkesgrupper. Vidare berörs samtliga kvinnor i egenskap av medborgare, välfärdsbrukare och skatte­betalare. Unga S-kvinnor Rebella menar att meddelarfriheten är en historisk seger för kvinnorörelsen för att den när den kom 1949 gav ökad insyn och rättsäkerhet. Nu handlar det om att bygga och bevara en fungerande välfärd som de menar är en förutsättning för ett jämställt samhälle.

– Den främsta feministiska aspekten av det här är att välfärden är helt avgörande för att kvinnor ska kunna arbeta och ha en egen försörjning. Det måste gå att lita på att välfärden fungerar och på att barn och andra anhöriga har det bra när man inte själv tar hand om dem. Då är meddelarfriheten viktig för att den ger en insyn. Problem kommer med mycket större sannolikhet upp till ytan så att det går att göra något åt dem, säger Sara Gunnerud, ordförande i Rebella.


Att avsaknaden av förbud mot efterforskning och repressalier kan leda till allvarliga problem för den som ändå väljer att lämna information har den grävande journalisten Matilda Uusijärvi bevittnat på nära håll. Hon har stor erfarenhet av att granska privata vårdgivare. I samband med en granskning av privata Maria Beroendecentrum i Stockholm 2007 hade hon kontakt med flera anonyma källor.

– Jag jobbade på Dagens Nyheter då och det började med att jag fick ett brev på posten med dokument som visade hur bolaget skulle tömmas på pengar. Ingen hade skrivit något på kuvertet, säger hon.

Flera olika personer kontaktade Matilda, utan att ens för henne uppge vad de hette. Granskningen ledde till ett avslöjande som publicerades i februari 2007. Ett par månader senare fick Matilda ett jobbigt telefonsamtal.

– En av de personer som hade kontaktat mig tidigare ringde och berättade att hon nu hotats med varsel om uppsägning. Arbetsgivaren hade gått igenom hennes telefonlista och gjort kopplingen att ett nummer tillhörde mig. Detta refererade man till i de fackliga förhandlingarna trots att arbetsgivaren inte vet om hon lämnade någon information till mig, för vilka som bidrog till artikeln berättar jag inte för någon.


Att Sverige har en lång tradition av öppenhet och yttrandefrihet framhålls ofta när meddelarfriheten debatteras. Politiker tycker om att nämna att den svenska offentlighetsprincipen har fungerat som förebild för andra och att Sverige var först i världen med en tryck­frihetsförordning 1766. Över parti- och blockgränserna framförs idag också uppfattningen om att privatanställda inom skattefinansierade verksamheter bör ha samma meddelarfrihet och samma skydd som offentliganställda.

I sak finns alltså en bred politisk uppslutning bakom att meddelarfriheten bör värnas mer. Men hittills har det varit mycket snack och lite verkstad. Att frågan drar ut på tiden har att göra med att en förändring skulle kräva en komplicerad och känslig avvägning, där företagens intressen och behov av att skydda uppgifter ställs mot arbetstagarnas villkor och möjligheterna till insyn.

Här gör gamla politiska motsättningar sig påminda. Medan de rödgröna tycker att en lagändring måste till för att säkra meddelarfriheten har de ­borgerliga varit mer splittrade. Moderaterna processar frågan internt just nu och där är uppfattningen att meddelarfriheten är något som borde kunna värnas genom avtal och frivilliga initiativ, till exempel genom att kommunerna avtalar om meddelarfrihet med sina entreprenörer.

Redan idag märks en begynnande trend att kommuner ställer egna krav. Umeå kommun beslutade nyligen att skriva in meddelar­skyddet som krav i upphandlingspolicyn. Det gjordes i efter­dyningarna av en uppmärksammad händelse där en busschaufför fick sparken efter att ha framfört klagomål.

– Vi tycker från början inte att det är särskilt lyckat när man lägger ut det offentliga på privat drift. Men nu har utvecklingen gått åt det hållet och då är vår ingång att försöka reglera det så mycket som möjligt, säger Tamara Spiric, som är kommunalråd för Vänsterpartiet i Umeå.

Även på landstingsnivå märks trenden att på avtalsväg försöka värna meddelarfriheten. Enligt TCO-tidningen har nämligen alla landsting skrivit in meddelarfrihet i avtalen med de privata entreprenörer som ger primärvård inom ramen för vårdvalet. Det privata vårdföretaget Capio uppmärksammades även nyligen när de tog initiativet att skriva in meddelarfriheten i sina kollektivavtal.

Men hur tungt skulle en meddelarfrihet som inte är lagstadgad väga i skarpt läge? Ännu har det inte prövats juridiskt, men de som argumenterar för att det behövs en lagändring befarar att aktiebolagslagen och lojalitetsplikten skulle väga tyngre. Carl Gustaf Spangenberg anser att det kan finnas en risk för att de frivilliga avtalen blir tomma paroller. Han har i tidigare sammanhang beskrivit löften från en specifik vårdgivare som ”retorisk kosmetika”.

– Om meddelarfriheten kränks av den privata arbetsgivaren som har ett frivilligt avtal, vad händer då? De står inte under tillsyn av JO, säger han.

Landstingspolitikern Birgitta Rydberg (FP) hör till dem som tror att en lagstiftning måste till för att garantera efterforsknings­förbudet där lagarna krockar idag.

– Jag tycker det är bra att Capio gjort detta till en viktig fråga för sin koncern och jag hoppas att det sprider sig. Men jag tycker ändå att vi ska ha en lagstiftning. Detta ska inte vara frivilligt.

Tamara Spiric (V) i Umeå håller med om att en lag självklart skulle väga tyngre, men tror ändå att kommunen ska kunna se till att kraven följs.
– Flertalet av de här företagen livnär sig på avtal med det offentliga. Säger vi då att det inte blir något avtal om de inte fullföljer det här, då tror jag att det räknas.


I skolans värld har en debatt om meddelarfrihet i friskolor blossat upp i samband med att regeringen nyligen föreslog en Lex Sarah – en skyldighet för alla lärare att anmäla missförhållanden. Eva-Lis Sirén, Lärarförbundets ordförande, tror inte att det går att leva upp till Lex Sarah om det inte samtidigt finns en lagstadgad meddelarfrihet.

– Det säger sig självt att en brist på meddelarfrihet, och framför allt meddelarskydd, inte kan kombineras med en lag som kräver att lärare anmäler missförhållanden. Att vi vill se detta fäst i lag handlar om möjligheten till ekonomisk insyn och möjligheten för lärare oavsett arbetsgivare att kunna leva upp till Lex Sarah, säger Eva-Lis Sirén.

Per Ledin, vd för friskoleföretaget Kunskapsskolan, tror att det är svårt att införa en meddelarfrihet för företag som drivs som aktiebolag och som ska konkurrera. Han menar att det ska finnas en skyldighet att anmäla om elever far illa, men ser inte nödvändigheten av en utvidgad meddelarfrihet för att leva upp till en sådan princip.

– Jag tycker att man blandar ihop frågan om meddelarskyldighet när ett barn far illa med meddelarfrihet för en anställd att informera om vad som helst, säger han.

 Vad anser du om åsikten att det är svårt att leva upp till ­skyldigheten att anmäla om man inte samtidigt har friheten?

– Jag tycker det känns som ett väldigt teoretiskt resonemang. Har man en skyldighet så har man en skyldighet och då kan inte arbetsgivaren säga att du har gjort fel när du informerat om detta.


Det har skett en märkbar förändring i diskursen om meddelar­frihet. Tidigare har meddelarfriheten varit den grundmurade normen, men i dag applåderas och hyllas de som frivilligt inför detta. Meddelarfriheten är med andra ord inte alltid utgångspunkten längre, utan ses som ett plus om den finns.

Om det kommer något nytt politiskt initiativ och hur ett sådant i så fall ser ut återstår att se. Men det senaste året har regeringen öppnat för att frågan kan tas upp igen. I slutet av juni i år skrev justitieminister Beatrice Ask (M) på debattsajten Newsmill:

Med utgångspunkt i de konkreta problem som aktualiserat frågan om en utvidgad meddelarfrihet ska vi förutsättningslöst se om vi kan finna lösningar som är bättre avvägda än dagens. Jag ämnar att inom kort inleda ett sådant arbete.

Men frågan är fortfarande på diskussionsnivå och inget konkret arbete har påbörjats. Pia Andorff, vice förbundsordförande i Vårdförbundet, tror att framtiden för meddelarfriheten kommer att avgöras av hur de frivilliga avtal som finns idag fungerar.

– Ju fler företag som frivilligt går in och tar initiativ, desto mindre blir intresset från lagstiftaren att göra något åt det. Så vi står inför ett litet vägskäl just nu i hur det kommer att se ut framöver. Efter en tid får det visa sig hur kraftfulla metoder som behövs.

Pia Andorff är glad över att öppenhet i vården har blivit en allmän diskussionsfråga. Hon tror att allmänhetens medvetenhet kan göra att fler följer Capio och att meddelarfriheten kan bli en marknadsfördel.

– I och med att vi går mot en vård som blir mer styrd av individen, där jag som patient fattar beslut om vart jag ska och där pengarna följer mig så blir det ju intressant för företagen att visa att just de är bra, inte bara i vackra ord och broschyrer.

Att utvidga reglerna i det offentliga till att även gälla privata aktörer behöver per automatik inte vara det bästa och mest effektiva, menar Carl Gustaf Spangenberg. Det är resultatet man ska se till, om det blir ett starkare skydd för meddelarfriheten eller inte, resonerar han.

– Det finns oerhört många problem på den offentliga sidan också. JO kan exempelvis inte alltid ingripa på grund av bland annat bevissvårigheter. Obehaget i att göra en anmälan till JO är också en spärr. Om man avtalsvägen kan hitta bättre lösningar så är väl det bara bra.


Nejad Khadiri, som pratade i radio om missförhållanden inom den kommunala hemtjänsten, fick kännedom om möjligheten att anmäla till JO först när han själv aktivt började söka information. Processen slutade 2009 med ett JO-beslut där arbetsgivaren fick kritik, vilket han själv beskriver som en bekräftelse. Men Nejad Khadiri har ändå bytt arbetsgivare och han beskriver hela processen som mycket krävande.

– Det är ju det första man lär sig här i Sverige – våga säg det du tycker. Jag hade lätt gjort om det. För om jag backar, du backar och så vidare, vem ska då gå fram? Man måste våga ibland, det är vår skyldighet som människor.

Ur Bang 3/2011

Therese ­Rosenvinge

Therese Rosenvinge är frilansjournalist och arbetar bland annat med "Medierna" och "Skolministeriet" i P1.

Kommentarer Bli först med att kommentera denna artikel

Lämna din kommentar

Namn

Kommentar

Hej Bangläsare! På grund av spam och grova kommentarer granskar vi alla inlägg innan publicering. Det kan därför dröja ett tag innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.

Vänliga hälsningar
/Bangs redaktion


Webb av Ploski & Lindberg / Yomaco