Surdegsmän

Publicerad 2010-03-08

En man bakar ett surdegsbröd. Han låter det jäsa i två dagar och gräddar det på den tredje. Allt dokumenteras i detalj och läggs ut på hans blogg. Under tiden hinner tusentals människor läsa om det. Gruppen som han tillhör har kallats ”surdegshipsters” och ”ängsliga medelklassmän” i massmedierna och på ­internet. Surdegen har till och med ­utnämnts till en slags symbol för 00-talet.

Jag måste erkänna att jag under de senaste månaderna har varit lite besatt av dessa brödknådande män med till synes oändligt med tid. Jag vill förstå dem, analysera dem, kanske till och med avslöja dem. För visst finns det något misstänkt med denna plötsliga hajp?

Min första ingång var att relatera bakningen till hur det verkar bli när män tar över ett kvinnokodat intresse. För att rätt­färdiga sig är de tvungna att ­addera maskulina värden till sysslan. Fokus hamnar på den kemiska processen i jäsningen, samt den förkärlek för tekniska hjälpmedel som verkar finnas bland bakarna.

Att tillgång till tid kanske kan sägas vara det mest exklusiva en person kan ha är tydligt här. Det måste förstås handla om rätt tid, att vara sjukskriven eller arbetslös gills inte. Antingen ska man själv kunna bestämma över sina arbetstider, gärna i ett kreativt yrke, eller så är man pappaledig eller nöjd pensionär. Att kunna avsätta tid till att njuta är förstås väl värt sin vikt i manligt innerstadsmedelklassguld.

Men trots dessa poänger kände jag att min skepsis inte riktigt var befogad. Föddes verkligen det stora intresset för surdegsbrödbak ur en vilja att befästa sin identitet som man och medelklass? I många av de blogginlägg och forumtrådar jag läst uttrycktes en längtan efter helt andra saker. Jag tyckte mig se ett behov av ett tryggt sammanhang, en vilja att använda sina händer och vara kreativ samt en längtan efter något riktigt, något som gick att lita på. Plötsligt kände jag en samhörighet med dessa brödbakande män, (och kvinnor med för den delen). Jag ville inte avslöja dem längre, för jag kände precis samma sak.

Jag vet att man kan hävda att den där konsumentens längtan efter good old autenticitet bara används för att sälja på oss ännu mer prylar, men jag tror verkligen att det är ett behov som man inte kan skämta bort. När brödbloggaren Pain de Martin skrev ”Det är mycket jag tycker om med de här stora runda bröden. De är vackra att se på, jag tycker nästan de har något bibliskt över sig”, förstod jag vad han menade.

Att knåda ett bröd, för att sedan se det jäsa, en process som är nästan mystisk till sin karaktär, och sedan grädda det, är en aktivitet som är inåtvänd och kreativ på samma gång. Det finns faktiskt nästan något andligt över det. Har man deg på händerna kan det till och med hindra en från att tvångsmässigt kolla Facebook en gång var femtonde minut. Kanske kan man till och med få lite tid till att tänka sina tankar från början till slut, utan avbrott. Om man bara kan låta bli att blogga och twittra om det, vill säga.

Sanna Samuelsson

Sanna Samuelsson studerar genusvetenskap.