En del av Beata Bouchts tidslinje över Bangs historia. Se hela i papperstidningen.

Alla koppar kaffe

Text av Webbredaktör

Råttätna nummer, kärnfamiljsliv och en nästan fysiskt påtaglig entusiasm. Bangs redaktörer berättar om sina personliga vägar till tidningen och vad de hittade när de tog sig igenom det mirakel som är 20 års utgivning.

VANJA HERMELE: Varje gång jag gick uppför trapporna till genusvetenskapen, två hållplatser innan Stockholms universitet i den håla som kallades Kräftriket, passerade jag dörren till Bang. Jag vet inte varifrån jag samlade modet när jag en dag stannade på bottenvåningen, knackade på dörren och frågade: “Behöver ni hjälp med någonting?”

Där inne, i ett hav av bråte, satt Ulrika Westerlund. Det ofattbara var att hon tittade
på mig och svarade “Ja”.

Eller i och för sig, jag läste genusvetenskap, var 23 år gammal och hade gått Poppius journalistskola. Jag hade skrivit B-uppsats om varför Göran Persson kallade sig feminist. Den hade jag döpt till “Göran och draken”. Och jag hade skrivit en artikel i någonting som hette Forum för kvinnliga forskares medlemsblad, en tidning som bestod av ett vikt A4-papper.

Det var vad jag hade i ryggen när jag knackade på Bangs dörr. Det, och en vilja att vara med. Tillsammans gjorde vi sedan – jag, Ulrika och Karin Eder-Ekman – Bangs första bok “Hjärnsläpp – Bang om biologism”. Det fanns inga pengar, självklart inte.

Oavlönad men noggrann översättare av akademisk prosa signerad amerikansk feministisk ikon? Pappa.

Och mina vänner i den nystartade designduon Hjärta Smärta, Samira och Angela, fick göra formen. De presenterade en beige sak med krumelurer på. Den lärde jag mig älska med åren. Men det sa jag inte där och då. Dessutom hade de konstruerat ett helt nytt typsnitt åt oss, fast inte hela alfabetet. Det hade de inte tid med, och det var onödigt.

När vi gjorde sista minuten-ändringar på deras kontor vid Hötorget fick vi lov att anpassa anfangerna efter vilka bokstäver de hade byggt. Kan vi börja den här meningen med ett P? Har vi ett S?

På en fest tio år senare skrattar vi åt vårt första gemensamma projekt. Framför allt åt mina hjärndöda försök att agera originalare. Jag hade fått i uppgift att “hälla in texten i formen”. Det lät enkelt, men var omöjligt. Angela försökte instruera mig över telefon. “Så tar du handen …” Vilken jävla hand!? Jag hade inte sett ett formgivningsprogram tidigare i mitt liv. Jag skrev på något som hette Hewlett-Packard och sparade mina texter på floppy disks.

– Vi fick inget betalt, mindes Angela.
Inte jag heller, kom jag på. Tvärtom, faktiskt. Jag hade fått låna 160 kronor till lunch en vecka när mitt studielån inte räckte till. Efteråt ringde Ulrika och frågade om jag inte kunde cykla förbi med pengarna jag var skyldig. Det kunde jag.

Kände jag mig hemma på Bang? Kanske. Sa jag någonsin någonting på ett redaktionsmöte? Nej.

Det dröjde tio år innan någon hörde av sig från Bang igen. Under tiden tog jag min examen, skrev ett antal artiklar, undersökningar och böcker. Blev vegetarian, vegan, började äta kött. Hittade min röst, ignorerade den och tog upp den igen.

För mig var Bang både hem och inte. Jag följde tidningen på avstånd, kände mig tryggare med den i handen än på redaktionen. Nu sitter jag ett decennium senare med alla nummer, artiklar, debatter och formexperiment. Allt det feministiska arbete som skett med Bang som bas.

Jag bläddrar och kommer ihåg. Hur viktig den här tidningen var för mitt tillblivande. Att de här feministerna var mina ikoner. Då får jag syn på något, någonting fladdrar förbi i textmassorna. Mitt eget namn. Det står att jag medverkar i redaktionen för ett nummer 2001. Tänk att där satt jag alldeles tyst, och räknades ändå.

 

LAWEN MOHTADI: Det var när jag började på Bang som jag förstod värdet av en feministisk institution. Jag hade då jobbat som journalist på Sveriges Radio i ett antal år. Trots att jag på radion rörde mig mellan olika journalistiska miljöer, vissa rigida, andra mer öppna, och hade möjlighet att prova olika berättarmetoder, pågick inom mig ett parallellt tankearbete kring min förståelse av journalistik. Eller rättare sagt: kring min förståelse av min egen roll inom journalistiken.

Jag ville något mer än att möta människor och intervjua dem, granska siffror och leta efter mönster. Jag ställde mig snarare frågan varför jag ville möta (vissa) människor, varför en historia blev berättad som den blev och vad det var som gjorde att någonting betraktades som kunskap. Jag insåg att den traditionella journalistiken inte var rätt arena för att gå vidare med de frågeställningarna.

Tillsammans med några vänner startade jag en tidning, som fick namnet Slut. I Slut gjorde vi det vi ansåg omöjligt på andra ställen. Vi började berättelsen där vi själva stod och vi föreställde oss en läsare som kunde dela den utkiksplatsen. Det förutsatte att vi försökte, i den mån det gick, att göra vår egen position synlig.

Min väg fram till Bang är formad av båda dessa erfarenheter, av att verka i etablerade kanaler och av att starta en egen experimentell plattform.

När jag våren 2008 satte mig ner för att ringa de första telefonsamtalen som chefredaktör kunde det låta så här.
– Hej, vi ringer från Bang, skulle du vilja skriva en text?
– Ja, självklart!
– En djuplodande text på 15 000 tecken, vi kan erbjuda 1 000 kronor i arvode.
– Inga problem.
Vi tittade på varandra, jag och min kollega (numera kära vän) Sonja Schwarzenberger och tänkte: Allvarligt? Men så var det. Alla – och då menar jag alla – vi kontaktade sa ja till att vara med och skapa tidningen. (Förutom en manlig skribent som krävde högre arvode för att medverka. Vi sa ja och jag ångrar det fortfarande.)

Allt eftersom månaderna gick framstod orsakerna till den breda uppslutningen tydligare och tydligare. Bang har alltid varit en plats där feminism har kunnat förstås och användas på olika nivåer och inom vitt skilda fält.

Feminism är att arbeta för ökad kvinnorepresentation inom mansdominerade områden, för jämställda löner och för tjejers och kvinnors rätt att ha en egen sexualitet. Feminism är också en uppsättning kritiska frågor som syftar till att undersöka och dekonstruera den fallocentriska, rasistiska, heteronormativa och kapitalistiska världsordningen. Den som är tilltalad av det ena behöver inte nödvändigtvis vara lika djupt investerad i det andra.

I Bang har denna feminismens mångfacetterade applicerbarhet återspeglats och bejakats. Det har inneburit att en röst i Bang har kunnat kasta sig ut i tvärsäker argumentation utan någon som helst tvekan inför de egna premisserna medan en annan röst i samma nummer har varit mer ambivalent i sina åsikter och självreflexiv inför den egna rollen. Jag tror att det är anledningen till att så många människor med så olika språk, motiv och energi har funnit det meningsfullt att medverka i Bang.

Där och då, med luren mot axeln vid det nya skrivbord som skulle bli ett hem i tre år, började jag förstå att Bang var en plats för allt det där och att jag personligen kunde foga mig in i sammanhanget och ge uttryck för det som löper igenom mig på en och samma gång: stark övertygelse och tvivel.

VANJA HERMELE OCH LAWEN MOHTADI: Vår första utmaning var att lokalisera 20 års utgivning, sammanlagt 80 nummer. Ett ögonkast på Bangs ekonomi och man förstår att den siffran är ett mirakel. Att leta efter numren i redaktionens källare visade sig ganska snabbt vara lönlöst. Vi fick vända oss till hjälpsamma före detta redaktörer som kom förbi med kuvert, påsar och kartonger som de hämtat ner från vinden. Ett nummer tror vi har blivit angripet av råttor.

Det var en omöjlig uppgift att sammanfatta Bangs verksamhet. Det visste vi. Vi visste också att det var en maktuppvisning att ens försöka. Vi skulle snart ha osynliggjort viktiga personer och samtal, vi skulle ha missat viktiga diskussioner, vi skulle ha gjort en massa misstag. Det ville vi inte. Så vi började läsa. Och fortsatte att läsa. Och läste lite till. Vi skrattade, blev glada och sedan deprimerade. Så många debatter som inte kom loss. Så många frågor som upprepades, gång på gång på gång. Det finns inte ett nummer av Bang som inte diskuterar kärnfamiljens jämställdhetsbekymmer. Det spelar ingen roll vad temat är; Ryssland, krig, film – allt kan relateras till småbarnsfamiljer.

Under läsningens gång insåg vi också att vi inte ville återpublicera gamla texter. Vi ville snarare bearbeta och processa den påtagliga känsla av cirkelrörelse och repetition som infann sig i oss när vi läste. Därför valde vi att närma oss Bangs produktion tematiskt i stället för kronologiskt.

Vi har identifierat fem centrala frågor: kroppens fängelse, klass och erfarenheter, tidningsmakandets roll för feministisk organisering, familjens problematik samt majoritetsfeminismens osynliggöranden. Utifrån dessa teman valde vi ut ett tiotal artiklar som vi tyckte berörde respektive fråga och gav fem skribenter i uppgift att analysera och resonera kring varsitt tema.

Vi har ägnat många samtal åt fallgroparna med ett tillbakablickande jubileumsnummer. Vår slutsats, som blev en vägledande princip i arbetet, är följande: Att titta tillbaka handlar om att försöka se vad som finns där. Och om att försöka se vad som inte finns där. Vi hoppas att frågor om representation och makt ska väckas till liv av texterna i numret.

När vi pratar med läsare och medarbetare inser vi att det är många som har skapat sin egen relation till tidningen. Det finns en nästan fysiskt förnimbar entusiasm kring Bang, något som gör att alla – trots meningsskiljaktigheter och konflikter – ändå väljer att medverka. Under 20 år har Bang mödosamt byggts upp av hundratals och åter hundratals feminister, som fyra gånger om året skickat sin tidning till tryck. Det är svårt att mäta värdet av det gemensamma arbetet på något rimligt sätt. Ibland slår insikten oss med kraft. Alla som har skrivit genom åren. Alla som har fotat, illustrerat och layoutat. Alla mail, alla nätverk, alla betalda och obetalda räkningar. Alla koppar kaffe, alla bråk, alla dammiga faxapparater. Alla skämt, alla missförstånd, alla pappersinsamlingar. Allt sex. All sorg. Alla korrfel, alla övertalningsförsök, alla galningar. Det gick.

Publicerat 2011-03-08

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tom kakskål

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen