CC TORLEY

Adoption, rasism, skuld och ansvar

Text av Danjel Nam | Bang 1/2015 | TEMA MAMA

Bilden av adoption som en lyckosam antirasistisk lösning mellan utsatta barn och barnlängtande västerlänningar har de senaste åren börjat ruckas på. Journalisten Danjel Nam skriver om den ibland smärtsamma kritiken mot en föräldrageneration.

”Eftersom de koloniala strukturerna i vårt land är omedvetna samt präglade av blockering och förnekelse, går det inte heller att få bärarna av dessa strukturer att erkänna dem genom övertygande argument. Ty om våra koloniala och rasistiska strukturer arbetar i maskopi med det omedvetna, är och förblir de fullkomligt ovetbara.”

Ur Mara Lees avhandling När Andra skriver – skrivande som motstånd, ansvar och tid (Glänta, 2014)

När jag blev tillfrågad att skriva den här artikeln tänkte jag först: Äntligen!. Kort därefter blev jag dock kallsvettig och osäker. Plötsligt insåg jag hur länge sedan jag skrev någonting om adoption, och jag minns även varför jag tystnade: adoptionsdebatten är så polariserad och infekterad.

Alltsedan internationell adoption institutionaliserades i Sverige på 1960-talet har frågan i stort sett bara förknippats med någonting positivt för alla inblandade parter; barn i fattigare delar av världen blir föräldralösa och riskerar att växa upp på barnhem, medan barnlösa i den rika västvärlden vill bilda familj. En win-win-situation för alla inblandade.

Detta var den rådande synen i Sverige i många decennier och är det fortfarande i mångt och mycket. Men för drygt tio år sedan såg ny forskning dagen som visade att adopterade löper högre risk att utveckla psykisk ohälsa och att begå självmord. Den senaste forskningsrapporten som kom ifjol påvisade även höga arbetslöshetssiffror och låga lönenivåer samt att adopterade i högre grad är ogifta och barnlösa. [1]

Samtidigt började också kritik av adoption som en kolonial metod att höras alltmer från vuxna adopterade, som menade att det handlar om ”en ren och skär vinstdrivande industri” och därmed om en form av människohandel. År 2002 sände både SVT och SR flera dokumentärer som behandlade den nya forskningen och vuxna adopterade skrev debattartiklar i DN.

Därefter har fler röster börjat höras i adoptionsdebatten. Förra våren kom den danska poeten och Koreaadopterade Maja Lee Langvad ut med boken Hun är vred – et vidnesbyrd om transnational adoption, bestående av en 300 sidor lång dikt som anklagar den västerländska adoptionsindustrin för att ägna sig åt en kolonial praktik. Den danska dokumentären ”Adoptionens pris” som visades på Kunskapskanalen förra året väckte frågor om oetiska utlandsadoptioner och nyligen publicerade tidningen New York Times ett stort reportage om adopterade som ifrågasätter västvärldens efterfrågan på barn medan Al Jazeeras ”The Stream” anordnade en debatt om frågan.

En av de offentliga röster i landet som har varit med från början är forskaren Tobias Hübinette vid Mångkulturellt centrum, som har debatterat och forskat om adoption och adopterade sedan 1990-talet.

– Det är en berättelse som hela tiden kommer fram. Det handlar egentligen bara om runt tio ord som upprepas om och om igen och som kan sammanfattas med: ”Vi svenskar räddar tredje världens barn genom adoption och vi är antirasister.”, säger Tobias Hûbinette.

Det är först under de senaste åren som adopterade själva har börjat ifrågasätta denna berättelse. Hübinette menar att internationell adoption är intimt förknippad med 68-rörelsen och framväxten av den antirasistiska rörelsen i Sverige. Det var från början ett antirasistiskt projekt som sades bevisa föreställningen om att ras inte har någon som helst betydelse: ”Det spelar ingen roll hur du ser ut!”. Det är just därför det är så svårt att kritisera adoption i Sverige, enligt Hübinette, som också påminner om att många av de som sitter på maktpositioner i landet dessutom själva har adopterat.

Få frågor skapar en sådan extrem polarisering som just adoptionsfrågan i Sverige: Antingen är du för eller emot. Alla nyanser tenderar att försvinna.

En journalist berättade för mig att reportage och inslag som handlar om adoption och hundar är de som framkallar de starkaste reaktionerna. I takt med att frågor om internationell adoption inte längre diskuteras i offentligheten såsom var fallet 2002 har diskussionen förflyttats till diskussionsforum på nätet som Familjeliv och olika Facebook-grupper som både lockar till sig blivande adoptivföräldrar, adoptanter (de som har adopterat) och adopterade.

I april 2002 dryftade vuxna adopterade frågan om psykisk ohälsa inom gruppen för första gången någonsin i tv på SVT Debatt. I programmet deltog journalisten Lena Sundström, som är adopterad från Korea, och uttryckte en positiv syn på adoption. I studion satt även Maria, en annan adopterad kvinna från samma land. Då höll hon med Sundström, men sade ingenting själv.

– Jag blev inbjuden att delta i debatten för att visa att alla adopterade inte alls vill ta livet av sig; de behövde röster som kunde säga att det inte var så, säger Maria.

Idag är Maria 43 år gammal och har bytt ståndpunkt. Idag är hon adoptionskritisk. Maria berättar att hon på den tiden kände igen sig i båda lägren men kände sig tvingad att hålla med det Sundström sade, för hon ville själv inte bli förknippad med dem som utmålades som ”arga och bittra adopterade”, och som uttryckte åsikter som hon då upplevde enbart grundade sig i individuella erfarenheter. Maria är aktiv i olika Facebook-grupper och diskussionsforum där främst adoptionskritiska frågor och rasism diskuteras. Hon vill inte avslöja sin identitet och på nätet har hon inga bilder på sig själv.

– När folk får reda på att jag är adopterad så har många en föreställning om vad det innebär. De gör bedömningen att det har gått bra för mig. Men när jag berättar att jag är adoptionskritisk blir situationen obekväm och konstig. Därför vill jag inte vara offentlig. Adoptivföräldrar finns i min närhet, på arbetsplatser och i bekantskapskretsen och när adoptivföräldrar får reda på att jag är adopterad så reagerar många med ”Åh, är du adopterad? För jag har adopterat ett barn från…”. De ser det som en möjlighet att ställa intima frågor och om jag i det läget säger saker de inte förväntar sig så blir det lätt väldigt jobbigt.

Maria vill idag lyfta fram att adoption är en kolonial handling, och hon exemplifierar med hur både media och adoptanter väljer att skildra internationell adoption i Sverige.

– När DN intervjuade Skansen-Jonas Wahlström och han berättade om hur han skulle transportera fyra apor från Colombia till Sverige och samtidigt adoptera ett barn, så avslöjade han i intervjun att han förfalskade adoptionsdokumenten för att kunna ta med sig ett barn till. I artikeln beskrivs det som något charmigt, en rolig anekdot i stället för vad det är – en olaglig handling. Men sådant passerar i pressen, för det är så vi ser på adoption – som något som enbart är bra och oproblematiskt.[2]

Men när Maria kritiserar detta relativiseras hennes argument och ställs mot hur det skulle ha varit om hon själv inte hade blivit bortadopterad.

– Då kastas alltid tacksamhetsargumenten upp: ”Men du har väl ändå fått det bättre här? Hur hade det varit om du hade fått stanna i ditt ursprungsland?” Vi har inte valt att komma hit. Vi är här för att bota deras barnlöshet. Men barn kan inte förbereda sig, det är Sverige som ska förbereda sig. Adoptanter får ta att de inte fattar allt själva. Och de måste göra något åt det.

En av de svårare frågorna i diskussionen handlar om rasism, hur det är att som adopterad växa upp och leva i en miljö där majoriteten är vita och där en själv är icke-vit.

– Min mamma förstod att det fanns rasism som drabbade oss och hon ville skydda oss från det. Mina två barn ska inte behandlas som några svartskallar i Sverige, sa hon, men förstod aldrig att när hon pratade nedsättande om andra minoriteter så tog jag också åt mig. Hon kunde ta ställning mot rasistiska uttryck när det gällde mig men gjorde ingenting för att ändra på de rådande attityderna i samhället.

När Maria försöker påtala att rasismen i samhället även drabbar adopterade så uppfattar många det som en anklagelse riktade mot dem. Maria menar att då adoptanterna är vita och deras barn är icke-vita, så är det deras skyldighet att ta strid för sina barn och stå på deras sida mot rasismen – även om barnet inte alltid själv förstår innebörden.

– Många adoptanter tror att de känner igen rasistiska uttryck, men jag skulle säga att de inte gör det. De reagerar när deras barn kommer hem från skolan och säger att hen har blivit kallad ”kinesjävel” eller ”n-ordet”, och då lyfter de luren och ringer läraren. Men de kan inte se allt det andra som pågår. För att kunna bekämpa rasism så måste du känna igen den, och kan du inte göra det så måste du lyssna på de som faktiskt utsätts för den. Men också komma ihåg att alla som tillhör den utsatta gruppen inte alltid känner igen det heller, eftersom många adopterade tänker som sina föräldrar eller andra i sin vita omgivning. Men det betyder inte att det inte finns.

– Exempelvis Lilla Hjärtat-, Tintin- och Kinapuffsdebatterna som var för några år sedan. Då vill jag höra fler adoptivföräldrar som kollektivt går samman. Om vi vill ha ett samhälle där det är okej att inte vara vit, så måste även adoptivföräldrar kämpa emot sådana uttryck, säger Maria.

Under valrörelsen 2014 uppmärksammades en reklamfilm från SD, där två icke-vita personer deltog tillsammans med Jimmie Åkesson. I en allé vandrade de sida vid sida med partiordföranden. Båda två är utlandsadopterade. På trådar på nätet gick det att läsa om Camilla Jonasson, adopterad från Korea, som ”kineshoran som borde bli knullad av blattekuk”. Även på debattforumen diskuterades frågan – hur kunde adopterade som själva är icke-vita delta i en kampanj och tillhöra ett parti som är emot invandring? Och vad ger det för bild av adopterade?

– För mig handlar det där om internaliserad rasism. Jag kan till och med känna igen den känslan. Jag tänkte själv tidigare: jag är inte invandrare, jag är svensk. Möjligtvis adopterad, men det icke-vita är bara ett skal, jag är svensk i första hand och därför tar jag avstånd från allt det som påminner mig om att inte vara det, och den i media mycket snäva representationen av det folkslag jag till ytan tillhör.

– Jag kallades själv för ”Chip-chop” när jag var i tjugoårsåldern. Det var ett helt gäng på en folkhögskola som började kalla mig det, även lärarna, och jag själv tyckte det var kul, för att det var ett sätt för mig att få en plats i gruppen. Problemet uppstod när jag inte tyckte att det var roligt längre. För när jag väl hade utnyttjat den strategin för att få vara med, öppnat dammluckan och sedan sade – nej, det är inte okej längre; då var det försent. Jag hade redan godkänt det skrattet.

Det infekterade samtalet leder ibland till att vissa forum stängs ner eller att deltagare stängs ute av administratörerna. Anna-Stina Takala är adoptivförälder till en 8-årig flicka som hon och hennes make hämtade i Nigeria för tre år sedan. Hon är ytterligare en av de röster som deltar i olika forum på nätet där frågor om föräldraskap och rasism diskuteras.

– Jag vände mig dit för att söka ett utbyte med andra adoptanter. Det finns ett behov av att ställa frågor om sitt barn och diskutera extrastöd i skolan. De vill även gärna diskutera med vuxna adopterade. De lyfter i stället frågor som rör deras uppväxt, rasism och utanförskap, men även kritik om adoptioner som inte har gått rätt till, och föräldrar som inte såg rasismen som drabbade dem under uppväxten, att de bara viftade bort det. Diskussionen blir gärna rätt infekterad, för tyvärr är det en minoritet av adoptanterna som är öppna för att lyssna på det som inte är positivt. Varje gång någon exempelvis nämner att många vuxna adopterade inte mår bra, blir svaren ofta – ”ja, vi vet, du behöver inte säga det igen”.

Jag tror det i grunden blir infekterat för att det utmanar vad adoptivföräldrar klarar av att lyssna på. Vissa frågor kan man inte ta in utan att bli ledsen. Även om de kritiska adoptionsfrågorna oftast ställs på ett strukturellt plan, så kommer reaktionerna ifrån ett emotionellt.

– Många gånger upplever adoptivföräldrar att de är i ett underläge gentemot hela samhället, mot myndigheterna, mot alla familjer med biologiska barn, och när de då möter vuxna adopterade som kritiserar det rådande synsättet eller bara ger sitt perspektiv, så uppfattar de inte att adopterade själva befinner sig i ett underläge gentemot dem. De ser inte och förstår inte maktförhållandet, och Takala berättar att genom adoptionen har hon fått upp ögonen för hur det är att vara vit som förälder och ha ett barn som är rasifierat. När hon och hennes man var i Nigera för att hämta sin dotter så var det hennes första upplevelse av att vara vit.

– Det var ett uppvaknande att inse att jag också har en hudfärg! Jag förstår att jag inte kan vara en förebild för henne på alla områden, så jag vänder mig till vuxna svarta kvinnor i vår omgivning. Samtidigt säger min dotter redan nu att hon vill ha rakt hår och att hon vill vara vit. När föräldrar till svarta barn sade att det kommer att hända även mitt barn, så hoppades jag in i det sista att det inte skulle ske. Men det hände. Det känns hemskt att få bekräftelse på att så här är det. Min syn på Sverige har förändrats, tidigare trodde jag att detta är ett land där det inte finns så mycket rasism, där alla har lika möjligheter. Så är det verkligen inte.

Varför tror du att adoptivföräldrar väljer att inte engagera sig mot rasism?
– Jag vet inte, jag kan inte förstå det. Man är själv vit men man har sina barn omkring sig och ser att de rasifieras av andra dagligen. Jag tycker att om man är adoptivförälder så borde man vara engagerad och om jag inte gör det är jag inte den förälder jag vill vara.

Varför är det då så svårt att diskutera adoption just i Sverige – varför är debatten så polariserad och infekterad? Och varför riskerar de som öppet pekar på de koloniala och rasistiska strukturerna att bli så utsatta både i offentligheten och i privatlivet?

Kanske beror det på det Mara Lee skriver, det vill säga att den koloniala och rasistiska historien och samtiden i vårt land omges av en sådan enorm förnekelse inför allt som handlar om skuld och ansvar.

Kanske har det med det Tobias Hübinette menar; att den som utmanar föreställningen om adoption som anses vara gott och bra i sig, utmanar något som är heligt för svenskheten i sig – det vill säga den antirasistiska retorik som omgärdar hela verksamheten?

Kanske bottnar det i att våra tankebanor fortfarande håller fast vid ett dikotomt tänkande där det bara finns ett för eller emot och ett ja eller nej.’

Oavsett vad svaret än må vara och var orsaken än går att hitta så måste de utlandsadopterade få definiera sig själva, få uttrycka sina åsikter och berätta om sina levda erfarenheter och därmed delta i det offentliga samtalet. Eller som Maja Lee Langvad säger till mig: ”Det er vigtigt, at der ikke kun bliver skrevet bøger om os, men at vi også selv skriver bøger. ’Nothing about us without us!”.

FAKTA OM ADOPTION:
Sedan Sveriges adoptionslag infördes 1917 har mer än 100 000 adoptioner genomförts i svensk domstol varav drygt hälften varit av utrikesfödda. Sverige är det land i världen efter 1945 som har adopterat flest utrikesfödda barn per invånare.

Ingen annan grupp i samhället är så drabbad av försök och genomförda självmord som utlandsadopterade, med en fyra till fem gångers överrisk. I och med att nya uppgifter och forskning framkommit som pekar på omfattande korruption inom adoptionsverksamheten har länder som Vietnam och Etiopien infört temporära stopp för utlandsadoptioner och andra har i stort upphört med verksamheten.

Adopterade koreaners förening (AKF) bildades 1986 som världens första organisation för vuxna utlandsadopterade. Idag finns också Adopterade etiopiers och eritreaners förening (AEF) liksom informella nätverk av adopterade från olika länder som är kritiska till adoption. Illustratören och adoptionsaktivisten Lisa Wool-Rim Sjöblom arbetar ofta utifrån frågor kring adoption och rasism, bland annat i hennes serie ”Adoptionsbingo”.

 FOTNOTER:
[1] SCB :s ”Adopterad på 70-talet – så har det gått”

[2] Citat ur DN 10/6 2012 – Samtidigt adopterade vi min dotter Ana från Guatemala. Eftersom vi inte hade tillstånd att adoptera två barn på en gång kopierade jag adoptionsakten och körde originalen i Colombia som är väldigt noga. Guatemala accepterade kopior och vi kunde således adoptera två barn samtidigt. – På Arlanda tyckte både tull och passpolis att det var roligt att jag inte bara kom hem med apor i bagaget, utan även barn. Så något distraherade av de fyra små aporna som jag samtidigt hade med, märkte de inte att jag i själva verket smugglade in Ana, säger Jonas Wahlström skämtsamt.

Publicerat 2015-03-03

6 Kommentarer

  • Sofia says:

    En jättebra artikel som vågar ta upp saken från fler perspektiv. Jag är adoptivförälder, jag engagerar mig mot rasism, jag lyssnar på vuxna adopterades berättelser utan att blir alltför provocerad (för jag blir det ibland… rent mänskligt tror jag).
    Men hjälp vad svårt det är ibland – ja, alla tre sakerna. Samtidigt så visste vi att detta var något som ingick i vårt ansvar då VI valde att adoptera våra barn – att bredda vägen, ge alla samma möjlighet(inte bara våra adopterade barn) och att lyssna och lära från dem med tidigare erfarenhet.
    Tack för dina skrivna ord.

    • Birgitta says:

      Jag tycker att den här artikeln är mycket intressant och aktuell på många vis. Spontant vänder jag mig dock mot två saker. För det första så är min uppfattning om att vi är många adoptivföräldrar som aktivt försöker bekämpa rasism, såväl direkt rasism i specifika situationer som rasism av mer strukturell art. För det andra så reagerar jag på att man, enligt min uppfattning, sällan gör skillnad på adoption av utlandsfödda barn på 70-talet och adoption nu år 2015. Såväl samhället som adoptionsprocessen har ändrats påtagligt under dessa år, skulle jag vilja påstå. Vårt samhälle är idag mer påverkat och influerat av andra kulturer, dels genom invandring men också genom stor tillgång till information via internet, ökat globalt resande etc. Jag tror att det måste vara skillnad på att komma som adoptivbarn från ett annat land för 50 år sedan jämfört med hur det ser ut för de barn som adopteras av svenska föräldrar idag. Bor man i en stad/stadsdel där det är många andra som ser ut som en själv, torde det öka chanserna för att man inte känner sig annorlunda och istället har lättare att identifiera sig med människorna i sin omgivning. Därmed inte sagt att den ökade risken för psykisk sjukdom försvinner, men jag hoppas att den reduceras.

      Internationell adoption behöver diskuteras och detta på ett nyanserat sett, men man får nog respektera att ämnet kan vara väldigt känsligt för många och kanske då framförallt adoptivfamiljer (såväl barn som föräldrar).

      Slutligen vill jag nämna min önskan om att man i alla länder i första hand försöker utveckla hjälpen till de biologiska föräldrarna, ex genom hjälp till självförsörjning, stöd i föräldraskapet etc. När detta inte fungerar, vilket det inte gör i alla länder i dagens läge, är det min bestämda uppfattning att internationell adoption inte bara legitimerad utan ibland också nödvändig.

  • Maria says:

    Det är ingen som påstår att inte det finns engagemang mot rasism. Problemet är att alltför många inte känner igen rasism lika många är alltför ivriga att hävda rätten att definiera vad rasism är, speciellt när den påtalas av de som utsätts för den, t ex när det gäller diskussionen kring Pippi Långstrump, Beijers reklamfilmer med sumobrottarna och betonghåltagarna (där det faktiskt var en icke-asiat som lyfte frågan). http://www.jonkopingsposten.se/artikel/33148/jag-tycker-det-ar-rasistiskt

    Vidare är det ett problem att representationen av icke-vita är väldigt snäv; hade den varit mer nyanserad hade ovannämnda uttryck inte varit så anmärkningsvärd. Som det är nu, så är det i stort sett den enda representation av icke-vita som finns. Föreställ er att ni vore en adopterad kille från Kenya (grannland med Somalia) – vad har du att spegla dig i i det offentliga rummet? Hur skildras folk som ser ut som du?

    Vidare framhålls det alltid att adoptionsprocessen är så mycket bättre idag än då. Märk väl – då var det ingen som hade något att anmärka på – det är först nu, när de adopterade vuxit upp som många av dåtidens missförhållanden uppdagas. Med risk för att låta pessimistisk, men jag tycker att det är för tidigt att dra några som helst slutsatser om dagens adoptionsprocess, även om jag självklart hoppas att det är som många säger – att det är bättre idag än då. Det måhända vara bättre vad gäller dokumentation etc, tack vare teknik, samtidigt som tekniken medför att det är enklare att förfalska dokument. Vidare omsätter adoptionsverksamheten enorma pengar och som alltid när det finns en enorm efterfrågan och mycket pengar inblandade, så finns det utrymme för en svart marknad.

  • Jennie says:

    Att adoptera/köpa ett barn från en fattig människa är för mig en extremt egoistisk handling och inget annat än människohandel i mina ögon.. Om en verkligen värnar om dessa barn kan jag tycka att en bör stötta fattiga människor så de kan behålla sina barn. Sedan finns ju alltid problematik med föräldrar som inte klarar av att ta hand om sitt barn. Då är väl inhemsk adoption är ett bättre alternativ. Då har barnet i framtiden också en bättre möjlighet att i framtiden söka upp och ev ha kontakt med sina föräldrar. Som svensk kan ju fosterförälder vara ett alternativ. Att ha ett “eget” barn är ingen typ av rättighet. Det är en gåva som är många människor förunnade. Tyvärr inte alla.

  • Bosse says:

    Gruppen svenskfödda adopterade utesluts som brukligt är även i denna artikel. Varför? Problemen är lika stora även i denna grupp, men man ser inte vem det är som är adopterad. Svaren om adoptivbarnen ligger nog inte i att en del av dem kommer från ett annat land, utan vad de alla bär med sig oavsett födelseort och utseende.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tumstock

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen