58 minuter käftsmäll

Text av Alle Eriksson | Bang /2014 | KRÖNIKA

Instagramkontot Svart kvinna, dokumentären Raskortet och en rapport om afrofobi är tre händelser som under våren uppmärksammat den rasism som riktas mot svarta personer i Sverige. Alle Eriksson har fått frågor.

Du frågar mig om jag har sett det nya Instagramkontot Svartkvinna. Jag berättar inte för dig hur det fick mig att känna första gången jag såg bilderna. Texterna. Jag berättar inte för dig hur jag grät första gången. Hur klumpen i magen landade stenhårt. Hur oförberedd jag var på vad jag såg.

Du säger att det är hemskt. Du frågar om det verkligen är så. Du frågar för att du är vit. Om du hade levt i min kropp hade du inte behövt fråga. Du hade inte behövt läsa det på din mobilskärm när du scrollade igenom ditt Instagramflöde. Du hade känt det i kroppen varje dag.

Jag berättar inte för dig om den gången jag sprang genom Karlskrona med det där gänget skinnskallar efter mig. Jag berättar inte hur jag såg dem på håll när de marscherade genom staden. Jag berättar inte om ögonblicket då de fick syn på mig. När de började skrika. Jag berättar inte hur jag vände på klacken och först gick lugnt därifrån. Jag berättar inte för dig hur det kändes i mig när jag hörde att de började springa. Jag minns inte hur många de var. Jag minns hur blodet susade i öronen, hur hjärtat dunkade och hur paniken spred sig i kroppen. Jag minns backen jag sprang nedför. Jag minns blickarna från folk som flanerade i den bleka vårsolen. Jag minns hur andfådd jag var när jag sprang in i den där butiken, där jag gömde mig. Jag minns blicken från kvinnan bakom disken. Jag minns att jag knappt kunde andas och hur benen nästan inte bar mig längre. Jag minns tårarna.

Om du hade levt i min kropp hade du inte frågat om det verkligen är så. Om du hade levt i min kropp hade du burit med dig så många minnen, som varje gång de bubblar upp till ytan är en bokstavlig örfil. Du hade för länge sedan slutat skratta artigt åt skämten om hur ditt afrohår gör att du ser ut att ha stuckit fingrarna i eluttaget. Du hade för längesedan fått kväljningar och dålig smak i munnen efter att för den 34 867 873 642 gången ha fått höra hur din hud och din kropp påverkar den vite betraktaren. Vare sig det just den gången är något om din härliga rumpa, sådan som bara svarta kvinnor har, eller om hur ful du är och hur ingen vit skulle vilja ta i din äckliga kropp, ens med tång.

Du frågar mig om jag sett dokumentären Raskortet. Du berättar vilken ögonöppnare den var för dig. Du berättar hur du inte kunnat föreställa dig att det var så illa. Du lägger handen på min axel och säger att du förstår nu. Jag berättar inte för dig att anledningen till att jag inte har sett dokumentären än, är för att jag faktiskt inte orkar. Det hade lika gärna kunnat vara jag som satt där och berättade om mina erfarenheter. Jag säger inte till dig att det kunde ha varit jag som berättade om hur jag under hela mitt liv känt mig obekväm i butiker, varit noga med att hålla händerna i fickorna hela tiden, så att inte personalen ska följa efter mig mer än vad de redan gör, i tron om att jag ska snatta. Jag berättar inte för dig om hur hela min högstadieskola var nedklottrad med hakkors. Jag berättar inte för dig om hemmafesterna där den nordamerikanska flaggan hängde jämte den svenska. Där musiken som spelades var Ultima Thule, där jag överlevde genom att använda strategierna 1) att inte synas eller 2) dra de rasistiska skämten om mig själv först.

Du säger att dokumentären var så stark. Jag berättar inte för dig om hur det är något som knyter sig inombords alla de gånger jag sett länkar till dokumentären i mitt Facebookflöde. Jag säger inte till dig att det som är en ögonöppnare för dig är en återupplevelse av alla de händelser jag bär med mig. Alla de upplevelser som jag har endast för att jag lever i den här kroppen. Jag säger inte till dig att det som är en ögonöppnare för dig är childhood revisited för mig. Att örfilarna förvandlas till 58 minuter käftsmäll.

Du har läst afrofobirapporten. Du är förfärad. Fast du lutar dig framåt och liksom teaterviskar att du kanske inte riktigt orkade läsa hela. Du ser på mig med stora ögon och frågar ”Hur känns det att afrofobin ökar?”

Jag säger inte till dig att det som är en ögonöppnare för dig är childhood revisited för mig. Att örfilarna förvandlas till 58 minuter käftsmäll.

Jag berättar inte att jag tidigt lärde mig att läsa av stämningar i ett rum. Att jag på restauranger där maten kostar mer än 79 kronor rätten aldrig helt har kunnat slappna av för att jag med jämna mellanrum måsta scanna av de andra gästerna. Tittar de extra mycket på mig och mitt sällskap? Jag berättar inte om alla de blickar jag mött på bensinstationer runt om i landet, i avkrokar och storstäder. De där blickarna som frågat vad jag gör där. Som talat om för mig att jag inte är välkommen där. Jag berättar inte för dig om hur jag hela mitt liv utvecklat och förfinat förmågan att inte vara i vägen. Att hela tiden vara snabb med att be om ursäkt även när det var han som gick in i mig. Jag berättar inte för dig om den gången jag skulle gå ner till en tunnelbanestation och min blotta uppenbarelse fick männen som stod utanför att kasta n-ordet efter mig.

Jag berättar inte om den där gången i kassakön. Den där gången då jag var sex år och handlade med min mamma. Vi stod redan i kön när hon bad mig att hämta något vi glömt. Jag kom tillbaka, stolt för att jag hittat det där jag skulle leta efter. Kön hade rört på sig och mamma hade kommit längre fram. Jag banade mig väg, fram till henne. Jag minns hur jag nästan var framme när jag slets bakåt. Som av en snara runt halsen. En man sliter i luvan till min tröja samtidigt som han skriker, högt så att alla ska höra, att ”Såhär gör vi inte i Sverige, i Sverige står vi i kö”. Han har sitt ansikte så nära mitt att jag kan känna saliven som landar på mina kinder. Jag berättar inte för dig om förödmjukelsen, om rädslan, om märket som blev kvar på halsen, om att vara sex år och förstå att du är något annat.

Du säger att du tycker att Rummet är toppen. Du berättar hur du går in på hemsidan och läser det som skrivs där och du säger att du lär dig så mycket. Men du säger att du tycker att det är tråkigt att det är separatistiskt, att vita inte får skriva där. Du har ju också tänkt en massa om detta. Du vill också vara med i diskussionen. Du tycker att de som driver Rummet är för hårda i tonen.

Jag berättar inte för dig om alla de gånger jag varit den enda svarta i vita rum där rasism diskuterats. Hur jag där blivit tystare och tystare för att jag inte orkat höra de förminskande svaren på något jag sagt. Jag berättar inte för dig om alla gånger då mina erfarenheter avfärdats med frågor om det verkligen var så? Där jag sedan fått berättat för mig att den där personen frågade för att ha något att prata om, den vara bara nyfiken och att det inte var illa ment. Jag berättar inte för dig om den gången då jag försökte förklara att jag inte kan flytta var som helst, eftersom jag behöver ta med eventuell rasism, homofobi och sexism i beräkningen. Jag berättar inte att svaret blev att det där ju bara var mina egna fördomar om platserna som diskuterades. Jag berättar inte för dig hur ont det gjorde att få alla de händelser jag bär med mig reducerade till överreaktioner från min sida.

Jag svarar inte dig att jag älskar att du inte får ta plats i Rummet. Jag svarar inte dig att du ska sluta oja dig över att det finns en (1!) sida på internet där du faktiskt inte är i centrum. Där dina åsikter inte väger tyngst. Där texterna inte är skrivna för dig. Där våra erfarenheter skattas högre än dina akademiska poäng och intellektuella rödvinskvällar i vita vänners lag.

Vad jag svarar dig? Jag svarar, kära vän, missförstå mig gärna rätt, att jag är glad att du får ögonen öppnade, även om det är på våra kroppar och erfarenheters bekostnad. Jag är glad att du och dina vänner vill driva antirasistisk kamp. Men glöm inte, när du med dina nyöppnade ögon ser den spruckna fasaden, att den var skitig och sprucken redan innan du lade ögonen på den. Glöm inte, när du med vårdslöshet diskuterar min kropps erfarenheter, att Amerika fanns där långt innan Columbus steg iland.

Glöm inte att när du inte orkar hålla koll på kontot Svartkvinna längre, när Raskortet slocknat på din skärm, när du släppt upprördheten över Rummet, att mitt liv och min kamp pågår. Varje dag, varje timme, varje minut. För jag lever i den här kroppen. Den svarta kroppen.

Publicerat 2014-06-02

5 Kommentarer

  • Lena Sawyer says:

    Tack!!

  • H says:

    Starkt skrivet, bra skrivet. Men ville bara lägga in en fotnot.
    Vi \"riktiga\" skinnskallar är inte nazister.

  • Mamush S. Jidenius says:

    BANG… varje ord träffar rakt in i mitt hjärtat; tack Alle för Din fina text! 🙂

  • Sofia says:

    Det finns inga ord mer.

  • Janna says:

    Tack! Vilken bra text. Rakt in i hjärtat. Som judinna och kvinna, dock vit och blond, delar jag vissa av dina erfarenheter men inte alla. Jag känner igen mig, men förstår att jag inte totalt kan begripa allt du varit/är med om eftersom jag har en hudfärg som skyddar mot den som vill mig illa men som inte vet vilken etnicitet jag har. Jag känner dock igen rädslan och gömmer mig och håller min etnicitet hemlig.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en tom kakskål

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen