Humorduon Dilan Apak och Moa Lundqvist! Foto: Olle Enqvist

5 frågor till Dilan och Moa!

Bang 1/2019 | Vian Tahir

Humorduon Dilan Apak och Moa Lundqvist, eller Dilan och Moa som deras scenpersonas kallas, har jobbat tillsammans sedan 2014. De har spelat in en podd, flera föreställningar och i 2018 skrev de och spelade huvudrollerna i tv-serien Sagan Om Dilan Och Moa som sändes på SVT. De har även gjort succé med sin föreställning Initiativ för psykisk hälsa. Vi frågade dem fem frågor om lite allt möjligt!

1.

I december började ni turnera med föreställningen Initiativ för psykisk hälsa, vad är det för något?

Dilan & Moa: Det är en humorföreställning som handlar om våra två scenpersonas, Dilan och Moa, och deras plan för att undvika psykisk ohälsa. Det är en föreställning som både driver med den samtida uppfattningen om vad psykisk hälsa är och människors behov av tydlighet och svar gällande det mest komplexa som finns: livets mening.

2.

Med ert fullspäckade schema, hur bibehåller ni er egna psykiska hälsa och toppform?


Moa: Har aldrig varit i toppform i hela mitt liv, men jag känner i alla fall ingen skam över att ställa in saker om jag mår dåligt. Jag skulle vilja bli bättre på att vara förutseende och inte planera in mer än jag klarar av, men det är svårt. Det som är så dumt är att det är jättelätt att ta hand om sig när man redan mår bra, då har jag alltid hybris och rosiga kinder och bara ”wow tänk att jag gjort egen granola”. Sen faller allt när jag är stressad och jag kan inte ens ta på mig ett klädesplagg utan fläckar på. Men man övar så länge man lever!!

Dilan: Genom att undvika ganska mycket människor och sitta still ungefär 90 procent av min lediga tid. Jag försöker också bli bättre på att våga ställa in saker utan att känna det dåliga samvetet från helvetet. Och så tänkte jag börja ta tag i min andning. Som ni märker är jag inte i toppform än och min psykiska hälsa är väl helt ok? Men jag jobbar på det. Snart.

3.

Ni kallar er själva Dilan och Moa, inte Moa och Dilan, hur gick det till? Körde ni på alfabetisk ordning, den som paxade först eller ett sten, sax, påse-battle?


Dilan: Det finns flera förklaringar bakom ordningen på våra namn. Först och främst är det absolut en alfabetisk ordning. Därefter är det en antirasistisk ordning. Utöver det är det också en ordning som är mer behaglig att uttala eftersom ‘Dilan’ slutar på en konsonant, ’och’ både börjar och ofta slutar på vokal (vem uttalar någonsin ch:et?) samt ’Moa’ börjar på en konsonant. Det är helt enkelt på alla sätt den mest logiska och tidsenliga ordningen.

4.

Årets Bang-tema är Motstånd. Vad gör ni motstånd mot och hur gör ni motstånd?


Moa: Jag gör motstånd mot när alla tycker om något, tyvärr. ”Tyvärr”, för att det känns lite väl tonårsaktigt, men om jag uppfattar en stark konsensus (det behöver egentligen knappt ens vara verkligt) så vill jag aldrig vara med eller hålla med. Jag är osäker på vad det kommer ifrån, kanske en bottenlös skräck för vad som händer med människor i grupp när de tror att det vet allt och dessutom känner sig rättfärdiga. Hehe.

Dilan: Genom att leva tillsammans verkar vi göra motstånd mot väldigt många människors föreställning om hur en ska leva. Som två gullig heterotjejer med pojkvän är det näst intill upprörande för många att vi inte flyttar isär och ihop med våra partners. Så jag skulle väl påstå att vi pågår med ett litet motstånd mot den traditionella familjesynen trots att den kollektiva livsstilen är gammal som gatan. Personligen försöker jag också göra motstånd mot Stockholm – denna bisarra norm – så mycket jag kan, förutom när jag måste jobba där för att ha råd med hyran. Då känner en sig alltid lite smutsig. Och ful?

5.

Vilka är några av era största förebilder genom tiderna och idag?

Dilan: Jag tänker aldrig på mina förebilder i de termerna och vilka mina förebilder är förändras i takt med att jag själv förändras eller längtar efter nya saker. Just nu har jag ingen annan förebild än Freddie Mercury. Hans kreativa och själsliga mod är en otrolig inspiration och jag kommer aldrig förlåta världen för att de gnällde om att torka tårar med handskar i stället för att göra allt för att rädda en av våra gudar på jorden.

Moa: Vet inte! Jag har nog inga förebilder för jag vet inte riktigt vad det är Allt jag vet är att jag älskar Bessie Smith och Maria Bamford besinningslöst och jag skulle jättegärna vilja dricka en flaska gin med dom och prata om allt. Det kanske är det som är att ha förebilder? Hoppas.

Den här texten publicerades i Bang 1/2019 med tema Kvinnorörelsen. Stöd feministisk och antirasistisk journalistik genom att swisha till och/eller prenumerera på Bang! 

Publicerat 2019-04-09

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

*

Välj bilden som föreställer en lampa

Hej Bangläsare! Alla kommentarer granskas innan publicering, därför kan det dröja något innan din kommentar kommer upp. Tack för ditt tålamod. Vi vill ha en god samtalston i kommentarerna och att ni använder ert namn. Vi förbehåller oss rätten att inte publicera kommentarer som strider mot Bangs värdegrund.
/Redaktionen